Ingen artros

Ingen artros

För 15 år sedan vek sig mina knän under ett träningspass för Midnattsloppet. Jag fick fruktansvärt ont och sedan den dagen har smärtorna kommit och gått. Under flera år gick jag regelbundet till en naprapat för att få hjälp. Han trodde att jag hade artros och satte som enda botemedel in akupunktur. Detta var en behandling, som inte passade mig. Ibland var smärtorna helt borta för att sedan helt oväntat komma tillbaka. För ungefär ett år sedan fick jag tips av min personlige tränare Johan tips på övningar, som skulle stärka musklerna runt knäskålen. Smärtorna försvann och i maj var allt normalt och jag kunde börja jogga igen. Detta var underbart.

Glädjen över att kunna röra på benen varade inte speciellt länge. Plötsligt kändes det som om någon slagit in en vass spik på min högerfot. Nu blev det fotvård, eftersom jag trodde att en vårta låg och ruvade under skinnet på foten. Nu fick jag höra att jag hade fel på mitt främre fotvalv och borde skaffa mig hålfotsinlägg.

Min filosofi är att alla skavanker går att träna bort. Alltså skaffade jag mig en påse med spelkulor började med tårnas hjälp flytta dem fram och tillbaka på golvet. Till min stora besvikelse blev det ingen förbättring. Dessutom kom smärtorna i knäna tillbaka och jag började få mycket svårt att gå. Det dagliga livet med matlagning och disk blev en plåga.

Det första jag nu gjorde var att ringa återbud till Johan och säga att mina knän inte höll för jogging. Efter detta fick jag tag på en akutläkare, som lovade att genast undersöka mina knän och högerfoten. Domen hos doktorn blev artros i båda knälederna och Mortons sjukdom. Jag fick ett recept på ett antiinflammatoriskt medel, en remiss till röntgen i Liljeholmen och en adresslista med namn på sjukgymnaster och ortopeder.

Jag stapplade mig till tunnelbanestationen och letade reda på röntgenavdelningen i Liljeholmen. Röntgenundersökningen blev en mardröm, eftersom inte knäna lydde mig. När röntgen äntligen var klar linkade jag till sjukgymnastmottagningen och berättade om mina knän. Flickan i receptionen suckade och sa att det var semestertiden och att det fanns en ledig tid fredagen den 26 juli. Efter detta började jakten på ortopeden, som naturligtvis också hade semester. När kliniken äntligen öppnade visade det sig att kölistan var oändligt lång. Här fick jag tipset att köpa ett par hålfotsinlägg och använda dem medan jag väntade på min behandling. Inläggen och tabletterna hade viss effekt. Jag orkade gå ungefär tre kilometer innan snärtorna i foten kom tillbaka. Benen kändes otroligt tunga och det kändes i hela kroppen som om jag just kommit i mål efter Midnattsloppet. Nu roade jag mig med stillsamma tantlufs med kameran högsta hugg med korta utflykter till Stockholms centrala delar. Backar klarade jag tyvärr inte så det blev inget mysfika i den lilla parken utanför Tyska Kyrkan i Gamla Sta´n.

För ett par dagar sedan fick jag ett trevligt mail. Jag hade inte artros och min benstomme var perfekt. Igår var jag på den beställda tiden hos sjukgymnasten och berättade vad jag varit med om. Hon klämde på mina fötter och gjorde samma bedömning som doktorn att jag hade drabbats av mortons sjukdom. Hon ville veta om jag motionerade regelbundet. Jag berättade glatt om min personlige tränare Johan och att han bland annat ger mig lektioner i boxning. Sjukgymnasten skrattade glatt och sa att artros har blivit en vanlig folksjukdom som till och med är vanligare än diabetes. Sedan fick jag veta att hon såg som sin stora uppgift att sparka igång folk så att de började röra på sig. Hon hade ingenting att lära mig och önskade mig lycka till med träningen.

Nu var det dags att ta på sig skorna. Jag gjorde som jag alltid gör, nämligen att ta skon i ena handen, dra upp knäet och sätta foten på stolskanten och sedan ta på mig skon. Sjukgymnasten tittade förvånat på mig när jag gjorde detta.

”Oj, vad du är smidig, mycket, mycket ovanligt för en tjejtant i din ålder att klarar detta. Så här kan de flesta av mina 30-åriga patienter inte göra.”

Hemma berätta jag glatt för min strokedrabbade make David om detta. Han skrattade förtjust och satte utan svårigheter upp foten på kanten av stolen och utbrast glatt:
”Vad sysslar svenskarna med? Glor bara med ett stort glas starköl i handen och en påse med ostbågar inom räckhåll på damfotboll på TV?”

Bilden föreställer när David glatt demonstrerade sin rörlighet i benen

2 tankar om “Ingen artros

  1. Nu när jag ser det fina kortet på David blir jag glad o ledsen. Så pigg o duktig var han. Jag får minnas honom sådan, lika fin som sin hustru! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s