Åbo domkyrka och Jacob Tengström

Åbo domkyrka och Jacob Tengström

Jag har en stor keramikurna från Finland. Under det andra världskriget och året efter krigsslutet var jag aktiv i hjälpen till Finland. Då fick jag syssla med att samla in kläder och packa dem, skramla med insamlingsbössor på biografer och skriva uppmuntrande brev till jämnåriga flickor i Åbo. Som tack för hjälpen fick jag efter kriget en resa till Åbo. Det jag minns mest från denna resa är besöket i domkyrkan. Den hade fått smärre skador under kriget och höll på att repareras. Det luktade målarfärg inne i kyrkan och prästen, som visade oss runt i den pampiga medeltida katedralen, berättade att målarfärgen var en gåva från prästerna i Göteborgs stift. Dörrarna saknade handtag och i stället fanns det repstumpar. Jag fick höra att ryssarna i fredavtalet hade krävt att alla metaller i Finland skulle skruvas bort och skickas till Moskva. Dit hörde också handtagen till de pampiga kyrkportarna. Nu, när jag nu läser om det finsk-ryska kriget 1808-1809, minns jag tydligt dessa rephandtag

Denna sommar har jag då och då skrivit bloggar om hur det är att sätta sig in i den värld, som Årstafrun Märta Helen Reenstierna levde i. Hon följde med det mesta av allt som hände i en tysk dagstidning och hon fick också muntliga rapporter om världshändelserna av goda vänner. När det gällde det ryska anfallet mot Finland år 1808 funderade hon mycket över hur de svenska soldaterna upplevde detta krig och varför Sverige förlorade Finland. En sak visste hon säkert. Kung Gustav IV Adolf var en okunnig tyrann, som borde ha blivit vän med hennes store idol kejsar Napoleon.

Hur mycket Årstafrun kände till om bristerna vid Finlands gräns mot Ryssland framgår inte av dagboken. Här hade redan Gustav III, trots varningar från finska militärer, inlett avrustningen under motiveringen att det var för dyrt och att ryssarna var mer intresserade av att kriga mot Turkiet än att bråka med grannlandet Sverige. Den ryska drömmen var att erövra Konstantinopel och att på nytt kunna fira kristna gudstjänster i Sofiamoskén, som hade byggt son en kristen katedral.

Flera officerare var missbelåtna med nedrustningen av gränsen mot Ryssland. Några med rötter i Finland begärde avsked och sedan detta hade beviljats sökte de tjänst hos Katarina den Stora av Ryssland.

Det fanns under Gustav IV Adolfs regeringstid bland svenskarna i Finland ett utbrett missnöje med hur svenskarna förvaltade Finland och hur illa kungen vårdade försvarslinjerna mot Ryssland. När sedan det finsk-ryska kriget bröt ut 1808 och det gick mycket dåligt för svenskarna, ansåg många att det säkraste vore att genast underhandla med tsar Alexander I om Finlands ställning som en del av stormakten Ryssland. En av dessa var biskopen i Åbo Jacob Tengström.

Jacob Tengström lyckades tillsammans med andra finlandssvenskar redan innan de sista svenska trupperna lämnat Finland och freden var ett faktum driva igenom att i Finland under ryskt styre skulle den svenska lagen gälla, det ryska systemet med livegna bönder skulle inte införas, protestantismen skulle vara Finlands religion och kyrkan skulle ha en självständig ställning gentemot den ryska staten.
Alexander I ville ha lugn och ro i sitt land. Att erövra Finland från Sverige var tankar, som hundra år tidigare hade legat Peter den Store varmt om hjärtat. Ryssland måste ha en port ut mot väster och en hamn vid Östersjön. För att vara säker på att folket i Finland inte omedelbart skulle höja upprorsfanan sammankallade han i februari år 1809 en lantdag i Borgholm. Lantdagen motsvarade den svenska riksdagen och inleddes en kall dag i slutet av mars. De fyra stånden samlades under pompa och ståt i den vackra medeltidskatedralen. Här lovade Alexander I det finska folket att följa de förslag till styrelsesätt, som bland andra Jacob Tengström varit med om att arbeta fram.

För Jacob Tengström innebar detta en personlig seger. Nu kunde han ge Finland en egen kyrkolag, där kyrkan hade en friare ställning gentemot staten än den som gällde i Sverige. Han kunde också förändra gudstjänstlivet och uppmuntra finska författare att skriva nya psalmer både på svenska och på finska. År 1817 skildes den finska protestantiska kyrkan från den svenska och Jacob Tengström blev Finlands förste ärkebiskop.

När jag som ung var i Åbo upplevde jag att kyrkan var en del av vardagen på ett mer naturligt sätt än i Göteborg. Här vilade inte syndabekännelsens förbannelse över gudstjänsterna. Kyrkan och den kristna förkunnelsen betydde trygghet och en tro på en bättre framtid.

Under de år som Jacob Tengström var ärkebiskop författade hans släkting Johan Ludvig Runeberg en psalm, som fortfarande betyder mycket för det finska folket. Den fanns med i 1937 års svenska psalmbok och jag sjöng den ofta under skolans morgonandakter. Idag är psalmen nästan bortglömd och har försvunnit från psalmboken.

Bevara Gud vårt fosterland
Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!

Här se vi, vad oss mest är värt,
allt vad vi skatta dyrt och kärt;
ej fjärran finns en bygd, ej när,
som är för oss, vad denna är.

Här hava våra fäder bott,
arbetat, kämpat, hoppats trott;
här även vi vår boning fått
med samma liv och samma lott.

2 tankar om “Åbo domkyrka och Jacob Tengström

  1. Har också upplevt Finlands kyrka som lite annorlunda. Men idag kanske Sv kyrkan inte skiljer sig så mycket åt från den Finländska. Spännande det här med Jacob Tengström. Psalmen minns jag svagt. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s