Adolf Fredriks kyrka – Altartavlan

Adolf Fredriks kyrka - Altartavlan

Adolf Fredriks kyrka vid Sveavägen i Stockholm är som en smal stig in i kyrkans värld under 1700-talet. Grundens första spadtag togs av kung Adolf Fredrik, som inte fick uppleva speciellt mycket av byggnadstiden. Det blev sonen Gustaf III som såg till att kyrkan blev färdig och den kunde invigas år 1774.

Altartavlan, skulpterad i vit marmor, är ett verk av Tobias Sergel. Motivet är ovanligt och skildrar just det ögonblick när Jesus vaknar till liv efter att ha dött på korset. En osynlig kraft lyfter upp Jesus och han får samtidigt hjälp av några änglar. Gravgrottans väggar viker undan och tavlan är som en stelnad bild ur en film. I nästa ögonblick ser kyrkobesökarna i sitt inre hur starka och osynliga krafter rullar bort stenen och hur Jesus går tillbaka ut till livet en mörk och stilla vårnatt i Jerusalem. Kvar finns altartavlans sovande vakt.

Varje gång jag står framför denna vackra altartavla funderar jag på vem som beställde detta ovanliga motiv. 1700-talet var en tid när det var socialt acceptabelt att diskutera olika tolkningar av Bibeln och när lekmän i viss begränsad utsträckning tilläts tolka de heliga texterna. Gustaf III hade visioner om ett land utan religiösa konflikter. En av anledningarna var att han satsade statliga pengar på att försköna Stockholm och för att lyckas med detta anställdes hantverkare från södra Europa. Kungen ansåg det som självklart att dessa män och deras familjer skulle få behålla sin katolska tro och inte utsättas för påtryckningar från ortodoxa präster och biskopar. Gustav III var inte främmande för pietismens tolkningar av Bibeln. Under hans regeringstid skapades en kristen mångfald, som bland annat tog sig uttryck i att färgsprakande sidenmässhakar, vilka importerades från katolska länder.

Under denna tid var det också möjligt att låta tankar från antikens gudavärld glida in i kristendomen. Altartavlan i Adolf Fredriks kyrka är för mig ett tecken på detta.

Samtidigt med denna religiösa vidsynthet fanns det en längtan till det övernaturliga, till att få se och höra något som inte finns. När senare Gustaf III köpte antika statyer från Italien och uppförde ett antikmuseum i Slottet var detta något helt nytt och spännande. Bland statyerna fanns Endymion, som i den grekiska mytologin skildras som en ung och mycket vacker man. Mångudinnan Selene blev häftigt förälskad i denne yngling och förförde honom. Varje natt kom Selene till Endymion i sin vackra vagn, som drogs av två vita hästar. Problemet för Selene var att Endymion inte var av gudomlig natur, utan skulle åldras och dö som en vanlig människa. För att Selene i alla framtid skulle få behålla sin vackre yngling såg hon till att han skulle sova och aldrig dö. Varje natt kom Selene och väckte Endymion med en kyss. De var tillsammans en stund och sedan somnade Endymion och Selene for sin väg.

Tobias Segel brukade, efter det att Antikmuseum hade öppnats, månljusa nätter gå in i Slottet och smyga sig fram till statyn över Endymion. Han var övertygad om att han skulle få uppleva hur dörrarna mot den lilla slottsträdgården vid Skeppsbron öppnades av osynliga händer och att Selene kom för att väcka statyn över Endymion till liv. Jag tror att Tobias Sergel tänkte på den grekiska myten om Selene när han i vit italiensk marmor långsamt mejslade fram altartavlan i Adolf Fredriks kyrka. Själv upplever jag altartavlan som mer livfull än den i mitt tycke tråkiga och döda statyn över Endymion.

Det vilar en stämning av mystik över altartavlan i Adolf Fredriks kyrka. Ett underverk kan inträffa, den vita marmorgestalten kan bli levande och komma emot oss. Då gäller det att vara vaksam och uppfatta vad som händer. Själv har jag aldrig varit med om detta, men hört flera människor berätta om att de mött Jesus i tunnelbanan.

För mer än 20 år sedan var jag med om en kvällsgudstjänst, som leddes av Ylva Eggehorn. Hon berättade gripande om sina psalmer och hur en gång mött Jesus på tunnelbanan. Hon skildrade också om de hemliga tecken, som finns runt omkring oss. Det gäller bara att uppfatta den smala ljusstrimma, som leder in i en annan värld. Något av detta finns med i hennes psalm om hemliga tecken.

Ylva Eggehorns ord är något att tänka på när man står framför Tobias Segels altartavla i Adolf Fredriks kyrka vid Sveavägen i Stockholm.

Psalm 256
Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

3 tankar om “Adolf Fredriks kyrka – Altartavlan

  1. Den altartavlan tycker jag om också. Sergel var något speciellt. Så fint Du fick ihop det med Ylva. Ja den psalmen är väldigt omtyckt. Å jag har mött Jesus i tunnelbanan en gång. Det var en mycket speciell händelse i mitt liv. Hoppas allt är väl. Kram!

  2. Hej! Jag skulle svara på det du skrev om Ylva Eggehorns psalm och den fantastiska altartavlan, men fann ingen länk där…
    Har läst halva natten i din blogg och jag blir så glad över dina texter! Idag har jag ”jobbångest” (lite överdrivet uttryckt men är jättestressad) eftersom mitt jobb drar igång igen heltid och med full kraft imorgon efter fem!! underbara veckor när jag fick landa och bara vara och hinna umgås med familjen osv…
    Psalmen är en favorit och nu när jag blev påmind om den via dig så känns det lite bättre… Ska tänka på den idag – och på dig! Hoppas du hänger med och skriver här länge än… du behövs.
    Stor kram
    Gunnel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s