Jag har en vildvuxen trädgård med en blomsteräng. När blomningen är över och fröna börjar falla av skall allt klippas bort. Då är gräs och stjälkar för höga för gräsklipparen och därför måste jag komma på något annat sätt att snygga till min vildäng. I våras köpte jag en tantlie. Den är smidigare och lättare än den dränglie min make David förde med sig i boet när vi gifte oss för 57 år sedan.

Jag kände mig vilsen när det gällde vilka muskler jag skulle använda. David gav mig rådet att vrida magen ungefär 30 grader åt vänster vid varje slag. Jag började träna på detta med sopborsten i handen. Efter en vecka med dessa övningar syntes effekten. Jag hade fått en aning plattare mage.

Efter försommarens ljuvliga blomningstid kom den heta och torra sommaren. Gräsmattan påminde då mest om en savann i Afrika. Sedan började regnet strila ner och gräsmattan tog så snabb fart att gräset blev för högt för gräsklipparen. Alltså var det dags att ta fram tantlien.

Sensommarens gräs är segt och det gäller att lägga liens blad så nära marken som möjligt och sedan med ett kraftigt sving från magen få grässtråna att falla till marken. Efter tjugo ryck med tantlien sa magmusklerna stopp. De inte orkade med fler av dessa ansträngande övningar. När jag tittade ner mot marken upptäckte jag till med besvikelse att jag bara lyckats meja ner hälften av gräset och att jag hade lyckats hugga ner de styva stjälkarna av hundkäx, lammöron, prästkragar och nässelklockor.

Krattningen blev tung eftersom allt var vått av regn. Nu var det axlar och armar som hade fått slita ont.

Igår tog jag fram ett par gamla blekrosa märkesjeans, som jag inte använt på flera år. Sist jag hade dem på mig såg min mage ut som om jag väntade barn och var i fjärde månaden. Ny hänger byxorna på magen och de dallrar som asplöv. Jag behöver inte skämmas längre när jag drar på mig dessa gamla byxor.

En tantlie och en vildvuxen gräsmatta är bortglömda träningsredskap.

Foto : Carlos Valle