Hartsfiol – ett bortglömt musikinstrument

Hartsfiol – ett bortglömt musikinstrument

Som barn försökte jag förgäves lära mig spela hartsfiol. Detta tyckte mina föräldrar var mycket bra. De pojkar, som till fullo behärskade den svåra konsten, ansågs vara busar och detta trots att de kunde spela psalmer på detta hemgjorda instrument.

Materialet var gummiringarna på patentkorkar, skruvar med stort huvud och stark sytråd. Skruven träddes genom hålet i gummiringen, sedan bands sytråden fast på skruven och slutligen tryckes den fuktade gummiringen fast på en fönsterruta. Efter detta var det bara att dra i sytråden och det hördes ett smattrande läte från fönstret och hartsfiolen hade gjort sin debut i rummet. De mest musikaliska gjorde flera hartsfiolen, som de placerade på olika ställen på fönstret. Detta var ett enkelt och billigt sätt att få fram en trumorkester och med flera samtidiga hartsfiolen uppstod ett vinande läte på fönstret. Jag minns med glädje hur vi en gång nästan lyckade spela psalmen ”I denna ljuva sommartid” tillsammans med pappa.

Det vanliga sättet att använda en hartsfiol var att mörka kvällar smyga fram till ett hus på landet och där på ett fönster sätta fast hartsfiolen. Efter detta kunde de börja spela. Om man kunde alla knep, ekade det förskräckligt inne i rummet. De, som då fanns i rummet, brukade bli sura och rusa ut för få fast musikanten. Då var det bara att dra i sytråden, fånga in hartsfiolen och försvinna bakom någon buske.

Min svåger Erik är död sedan många år tillbaka. Han hade som barn lärt sig konsten att spela hartsfiol av byskolans mest busiga pojkar. Själv spelade han aldrig detta musikinstrument och lärde aldrig ut knepen till sina barn. Däremot kunde han konsten att på ett livfullt sätt skildra hur det lät.

Erik hade växt upp i ett frikyrkligt hem på den småländska landsbygden. Det fanns inget kapell, så de troende samlades på lördagskvällarna hemma hos varandra. I Eriks hem fanns det en stor sal, som användes vid dessa möten. Det kom folk strömmande och vissa kvällar fick inte alla plats.

Att vara ung och höra till de frälstas skara var inte utan problem. Flickorna avvek på grund av att de inte fick klippa håret och de äldre bland pojkarna för att de inte följde med till dansbanan. Ibland tyckte bygdens ungdomar att deras frälsta kamrater var skenheliga. Det blev ett lördagsnöje för de icke frälsta ungdomarna att leta reda på var de frästa hade sina stugmöten. Så snart det blev mörkt, kröp några fram och fäste sina hartsfiolen på utsidan av fönsterrutorna. När halleluja ropen hördes ut på gården, började alla dra i sina sytrådar. Ibland lät det inne i huset som om åskan kom dundrande. Då upphörde alla lovprisningar till Gud och några av mötets pojkar fick i uppdrag att ge sig ut i mörkret och helst komma tillbaka med hartsfiolerna.

Erik var stor och stark för sin ålder. Han hade också en naturlig pondus, vilket gjorde att trots sin unga ålder hade bygdens pojkar respekt för honom. Redan som elvaåring blev han mötesvakt med uppdrag att om möjligt locka in de hartsspelande ungdomarna till mötet. När de väl kommit in, skulle de äldre ta vid och göra allt se kunde för att frälsa pojkarna och de flickor, som fanns med i gruppen. Om inte detta lyckades, skulle Erik se till att hartsspelarna försvann från gården.

Erik misslyckades ständigt med att locka in busgrabbarna till mötet eller att få tag på några hartsfioler. Varje möteskväll sprang han runt huset flera varv. Mötena var spännande och Erik ville gärna vara med och lyssna. Han greps av allt de äldre sa och blev tidigt övertygad om att han var frälst och skulle låta döpa sig så snart han var tillräckligt gammal. Men så snart Erik slog sig ner på en av bänkarna och försjönk i bön, började oväsendet på fönsterrutorna igen. Då vaknade Erik till och rusade ut för att hitta de skyldiga. Som vanligt fick han aldrig tag på dem.

Buspojkarna blev djärvare för varje möteskväll som gick. De hade blivit äldre och börjat intressera sig på ett mer handgripligt sätt för det andra könet. Någon hade cyklat till Smålandsstenar och klippt sig. Hos frisören hade han köpt en ganska stor förpackning med kondomer. Varma kvälla på sensommaren kom de till användningen innan buset utanför bönemöteshuset började.

Dessa kvällar började för Eriks del som vanligt. Han var med om att möblera om i salen där mötet skulle hållas, tillsammans med sina äldre bröder hade han burit in bockar och bänkar och släpat in ved och vatten för kaffekokning och diskning dagen därpå. Det fanns inget vatten indraget i köket. Mamma Dora skulle bjuda på kaffe och kanske nybakad vetelängd. Sedan kom den obligatoriska konserten med hartsfioler, ut och jaga syndabockar, tillbaka in till mötet och sedan ut igen. Vad Erik inte la märke till var att medan de sjöng frälsningssånger smög sig den modigaste av pojkarna in och la använda och fulla kondomer i fickorna på flickornas ytterplagg.

Eriks storasyster Agnes var bygdens skönhet med svart lockigt hår och stora mörkbruna och glänsande ögon. Måndagen efter dessa sena bönemöten hörde Agnes försmädliga viskningar från jämnåriga pojkar. Hon var minsann inte något helgon. Man behövde bara försynt titta ner i hennes kappfickor för att inse att hon var ett syndens barn.

Agnes brukade inte bråka med sina föräldrar. Men nu hade hon blivit arg och sa ifrån att det måste bli ett slut på dessa bönemöten i hemmet. Hon höll upp ett par kondomer som bevis för att hon blivit trakasserad.

Det blev som Agnes ville. Bönemötena i föräldrahem upphörde.

Bilden på patentkorken har jag hittat på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s