Det är en märklig känsla att vara ensam hemma i vår stora villa. Här har jag bott i mer än halva mitt liv, här har mina barn vuxit upp, hit har barnbarnspojkarna kommit efter dagis och här har min make David och jag blivit pensionärer. Här blommar nu förvildade rosenbuskar på den oklippta gräsmattan. Det är höst och kanske är det sommarens sista ros, som nu förgyller min tillvaro.

David och jag träffades första gången för snart 59 år sedan. Det blev en märklig upplevelse, eftersom jag nästan genast insåg att detta var den uppvaktande kavaljer jag alltid längtat efter. Sedan dess har åren rullat på, vi gifte oss och köpte en bil, vi fick barn och skaffade oss en hund. I januari 2009 drabbades David av stroke och låg tre månader på sjukhus. Under denna tid renoverades undervåningen av vår villa och nu har jag allt på ett plan. Det är helt underbart att slippa ränna i trappor för att komma åt tvättmaskinen och ett stort frysskåp. Efter stroken klarade vi oss utan hemtjänst och hemsjukvård i fyra år. Under det sista året hann biverkningarna av stoken ikapp David. Förra sommaren kunde han hjälpa mig att klippa gräsmattan. I år när vårsolen lockade fram gräset tog jag fram gräsklipparen. Då blev David ledsen när han märkte att högerarmen blivit så kraftlös att han inte orkade skjuta gräsklipparen framför sig. Nu måste något ske. Tack vare hjälp av dotter Ylva gick biståndsbedömaren med på att vi skulle få hjälp med Davids hygien och städning av villans nedervåning varannan vecka.

För drygt en månad sedan drabbats av sin andra stroke, som inte var lika svår som den förra. Han fick lämna sjukhuset efter knappt två veckor. Problemet är nu att båda armarna har blivit kraftlösa att han har svårt att stödja sig på rollatorn. Igår föll han ihop nästan utanför grinden. En vänlig granne hjälpte honom på fötter och senare kom ambulansen och tog honom till Södersjukhuset. Nu är jag ensam hemma och detta känns underligt. Jag gissar att David kommer hem om en vecka. Läkarna på Södersjukhuset konstaterade att han inte hade fått en ny stroke och att de önskade att under ett par dagar undersöka muskulaturen i hans armar ordentligt. Styrkan i händer och ben har han kvar, men på grund av balansen är mycket dålig kan han inte gå utan rollator.

Att vara anhörigvårdare är att alltid sitta och lyssna efter ljud. David kan trilla av stolen vid sitt datorbord, han kan grymta till att han behöver gå på toa eller är törstig och han kan bara vilja prata. Under dessa år har jag vant mig av med att lyssna på musik och titta på TV. Böcker, tidningar och kontakter på Facebook har blivit min väg bort från hemmet. Geografin runt mig har krympt samtidigt som jag har fått inblickar i för mig tidigare helt okända världar. Dit hör bland annat vattenbristen i Gaza, naturen på Grönland och hur det är att leva i Sydafrika.

Jag vet att det är en tidsfråga tills de båda strokerna springer ikapp David och jag blir ensam i villan. Det kan dröja fyra år, men det kan också hända imorgon. För en stund sedan tittade jag in i mitt stora kylskåp och upptäckte att jag fortfarande köper mat som om jag hade hungriga tonåringar och en hund i huset. Det kommer att bli svårt att tänka matinköp i det lilla formatet, att jag inte skall köpa två kilo köttfärs när det är extrapris eller släpa hem tre längder med formfranska för brödrosten.

David har varit snäll och tålig under de år som gått. Han har aldrig gnällt eller ställt orimliga krav på mig. Ibland har han varit ledsen för att jag inte har kunnat gå till mitt gym lika ofta som tidigare. Han behöver mig. Detta känns konstigt, eftersom jag tidigare har levat i tron att David har varit den starkaste av oss båda.

Det är så mycket jag skulle vilja göra denna ensamma dag. Ingenting blir gjort, jag är tom i huvudet och kroppen känns tung och formlös. I bakgrunden dundrar tvättmaskinen och så snart morgonfukten har torkat upp skall jag stäcka mellan de gamla äppelträden och hänga upp tvätten. Sedan bör det vara lagom med en fikapaus och åka till Södersjukhuset.

Imorgon måste jag ta mig samman, lyssna på musik, titta på satellit -TV och traska till gymet. Idag är det den ovanliga ensamheten som styr mitt handlande.