Höstfest på Bergianska Trädgården

Höstfest på Bergianska Trädgården

Jag är anhörigvårdare och detta gör att jag sällan får en hel dag ledig alldeles för mig själv. Igår fick jag en sådan dag. Anledningen till denna fridag var att min strokedrabbade make David är intagen på Södersjukhuset på grund av en krånglande högeraxel. Nu skulle jag göra något jag drömt om länge. Det var att fara ut till Bergianska Trädgården vid Stockholms universitet och sedan vandra mot Bellevuparken, en för mig helt obekant oas vid den bullriga Sveavägen

Jag packade min ryggsäck med mat och vatten, kontrollerade att kameran fungerade och att mobilen var laddad och for hemifrån så snart morgondimman blåst bort. Redan på tunnelbanan märkte jag att något ovanligt var på gång. I min vagn var jag den enda, som inte släpade på kassar med blommor och lökar eller satt djupt försjunkna i böcker om trädgårdsskötsel. Vid Universitetet tömdes vagnen och alla begav sig i solskenet glatt mot Bergianska trädgården. Det var bara att följa med strömmen. Vid ingången möttes jag av stora skyltar, som förklarade att det var höstfest.

Plötsligt var jag mitt inne i ett av de tidigaste avsnitten av ”Morden i Midsumer”. Mina ögon började i det intensiva solljuset leta efter Tom Barnaby på spaning efter den som hade mördat socknens kyrkoherde och hans hustru Joyce, som skulle stå i ett stånd och sälja nybakade scones med hemlagad jordgubbssylt och vispgrädde. Det, som inte stämde, var att alla pratade svenska och att det inte var någon tävling om den läckraste ättiksgurkan.

Det var trängsel kring de olika stånden. Här kunde man köpa lökar av olika slag, sticklingar av pelargonier, fröpåsar och mycket annat. Jag trängde mig aldrig fram för att spana in vad som var till salu. Jag var rädd att habegäret skulle slå klorna i mig och att min redan nästan fulla ryggsäck skulle bli överfull. Jag hade ju en lång promenad framför mig och ville inte släpa på mer än jag absolut behövde. Därför drog jag mig in i kryddträdgården. Detta blev en doftande upplevelse och ett tassande in i höstens blomsterprakt.

Den första doften jag mötte var dill. De meterhöga växterna trängdes och kronorna hade fått hösten gulbruna färg. Det var en känsla av att kiva rakt in barndomens kök och med förberedelserna till kokandet av nyfångade havskräftor och tångräkor. Det skulle bli fest för de ledande damerna i församlingens kyrkliga syförening.

Några meter längre bort var jag i sonen Mats hem i Italien. Nu var det lukten rosmarin och basilika som strömmade emot mig. Tidigare har jag inte tänkt på att det finns flera arter av basilika och att den med de röda bladen kommer bäst överens med klimatet i Stockholm. Nu blev jag nyfiken och strövade långsamt från kryddväxt till kryddväxt. Här kunde jag konstatera att matlagning med tillhörande kryddning inte är min starka sida. Medan jag stirrade rakt ner på en för mig obekant växt gled en äldre herre upp bredvid mig. Han berättade stolt att matlagning var hans hobby och att hans stora idol var prins Bertil. Hemma på balkongen hade han en liten kryddträdgård och nu var han på spaning efter nya smaker. När bara jag såg vad som hände, böjde han sig ner och tog ett litet blad av en växt. Mannen la bladet försiktigt på tungan och sken upp. Sedan svalde han och gick med bestämda steg till ett stånd, där man troligtvis kunde köpa fröpåsar.

Nu hade jag fått nog av matglädje och gick mot Svenska Dahliasällskapets bord. Här var det inte tal om mat utan odlingstips om hur man lyckas med att pryda sin trädgård med färgsprakande och två meter höga dahlior. Trängseln var stor och jag brydde mig inte om att höra mig för om odlingstips. Jag är inte säker på att jag skulle lyckas få fram en skog av röda och skimrande dahlior innanför vår vita trädgårdsmur. Här hörde jag för första gången engelska. Det var ett äldre par turister, som på sitt hotell sett information om denna höstfest. De var imponerade av den svenska sensommaren och hur trevligt det var på höstfesten. Visst saknade de äkta engelskt te. Stanken av svenskt kaffe med kanelbulle upplevde de som påträngande och obehaglig. Men trots detta skulle de gå till fiket utanför ett av växthusen, dricka en kopp med påste och njuta av solen och den svenska vänligheten.

Nu hade jag fått nog av höstfesten och började traska runt på de nykrattade trädgårdsgångarna. Det var fler än jag som hade dragit sig undan trängseln. De flesta jag stötte på var seniorer på spaning efter något nytt för den lilla planeringen i den inglasade balkongen. Några satt i rullstol och berättade för mig med glädje i rösten att krukväxterna i köksfönstret var en del av deras liv. De undrade vad jag hade i mitt köksfönster. Det är resultatet av att jag förra våren köpte den nordafrikanska frukten neffla och stoppade ner kärnorna i en kruka med jord. Efter drygt en månad kom hjärtbladen upp och nu är växterna ungefär fyra dm höga. De trivs i köksfönstret mot öster. Bladen är stora och glimmar i mörkgrönt.

”Tack för tipset, det bästa hittills på denna blomstertäppans höstfest. Jag har också ett köksfönster mot öster.”

Damen i rullstol nickade åt mig och försvann mot ett stånd med kaffe och kanelbulle. Själv drog jag mig mot den närmaste trädgårdsdammen.

En tanke på “Höstfest på Bergianska Trädgården

  1. Jag har läst Dina sista 2 bloggar och känner mig upplyft. Du är en sådan bra betraktare av Sverige. Kul att Du finner ro att skriva trots att livet är annorlunda utan David hemma. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s