Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, höll alltid reda på festligheter av olika slag och vad de kungliga sysslade med. Lördagen den 23 januari 1808 slog vädret om till tö. Denna dag var det brist på hästar söder om Stockholm. Detta berodde på att kungafamiljen skulle avsluta sitt julfirande på Gripsholms slott och återvända till Stockholm. Byte av hästar skulle ske i Fittja och där stod denna morgon mer än hundra utvilade hästar. Eftersom Årstafrun avskydde kungafamiljen ogillade hon detta. Anledningen till att kungafamiljen skulle komma till Slottet var att Tobias Sergels staty på Skeppsbron skulle avtäckas. Statyn föreställde Gustav III och Tobias Sergel hade arbetat med den i flera år.

Årstafruns son Hans Abraham fick i uppgift att i snömodden ta sig in till Slottet. Dagen därpå var det 62 år sedan Gustav III föddes. Sergels staty över Gustav III skulle avtäckas och det skulle bli festligheter på stadens gator och torg. Kring statyn hade man byggt upp ramper med sittplatser och Hans Abraham skulle nu köpa två sittplatser, en till sig själv och en till sin mamma.

Tidigt på söndagsmorgonen for Årstafrun och Hans Abraham i en liten släde till Skeppsbron. De var tidigt ute och därför fick de två utmärkta platser på en av de nedersta raderna. Deras sittplatser var klädda med blått tyg, som vid bänkens kanter hade gula fransar. Trots det trista vintervädret var det feststämning i staden. De regementen, som fanns på Skeppsbron, var klädda i galauniformer, serafimerriddarna kom i sina ordensdräkter och stadens borgare hade tagit på sig sina finaste kläder. Kungen kom ridande över Norrbro, passerade förbi rampen med åskådare och fortsatte uppför Slottsbacken. Från ett fönster i ett hus på Skeppsbron tittade drottningen och de kungliga barnen ut och överst på Slottets södra flygel skymtade Årstafrun änkedrottningen och prinsessan Sofia Albertina.

Det fanns mycket att titta på och en hel del undgick Årstafruns spanande ögon. Dit hörde att Tobias Sergel, som hade gjort statyn över Gustav III, var mycket krasslig denna dag. på morgonen hade han blivit adlad och hans adelssköld ställdes ut utanför Riddarhuset. Dit for aldrig Årstafrun, vilket troligtvis berodde på att hon kände sig frusen i blåsten från Saltsjön och ville hem till värmen från kakelugnen så snart som möjligt.

Senare på dagen var det fest till Tobias Sergels ära. Alla de gamla gustavianerna kom med Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen. Det tal, som Tobias Sergel höll har gått till historien som en av landets märkligaste hyllningar till en konung.

”Mina Herrar!”
Sedan riktade han sig till sina bordsgrannar: ”Håll i mig Era Svin!”
Därefter vände Tobias Sergel till samtliga vid bordet:
”Vår sol Gustav III dränktes i blod, men han har uppstått igen
För att stråla i en annan värld
Ty ta mig tusan djävlar var inte Gustav III en stråle av det eviga ljuset.
Den bild jag har gjort av honom är smörja, men vi ha en bild av honom i våra hjärtan
Och där skall han finnas så länge vi har en droppe blod kvar i våra ådror.
En skål för Gustav III, vår far, vår välgörare!”

När alla tömt sina glas upptäckte en av gästerna att Nils von Rosenstein saknades. Efter en stunds letande hittades han under bordet. Nils von Rosensteins enkla förklaring var att han alltid skålade för Gustav III i knäböjande ställning.

Dagen därpå skrev Årstafrun i sin dagbok att det varit bal på Börsen och att kungaparet inte hade gått hem förrän mitt i natten. Samma dag på eftermiddagen for hon in till Skeppsbron för att i lugn och ro titta på statyn. Överallt var det trängsel, men Årstafrun hittade ingen som hon kände. När det blivit mörkt lystes himlen upp av ett fyrverkeri. Många ville fira minnet av Gustav III genom att på sin husfasad spänna upp ett nät, på vilket lyktor var uppsatta. Årstafrun gick runt i de fina kvarteren och njöt av prakten.

Det skulle dröja flera år innan stockholmarna på nytt fick vara med om en glad festkväll. Fyra veckor senare tågade ryska soldater i Finland och ett nytt och ödesdigert krig bröt ut.

Bilden föreställande Tobias Segels staty över Gustav III har jag hittat i boken ”Stockholms statyer” av Bengt Järbe och Gösta Glase