Treenigheten och Hjärtats samtal med Gud
Jag har sedan kyrkovalet funderat mycket på om de som i år blev valda till olika uppdrag inom svenska kyrkan kan vår trosbekännelse. Vet de något om den och vågar de med sina församlingsbor diskutera innehållet i den? Hur många av dagens kyrkobesökare ser bara trosbekännelsens som meningslöst rabbel? Dessa frågor är anledning till att jag nu varje söndag ett par veckor framåt kommer att blogga om trosbekännelsen.

Vår trosbekännelse kallas för den apostoliska på grund av att den bygger på kapitel 9 i det brev som aposteln Paulus skickade till den lilla församlingen i Rom. Den lästes i Roms fornkyrka varje gång vuxna döptes och blev kristna. Församlingen fick ständigt nya medlemmar från olika håll. En grupp lämnade judendomen, andra var greker och några var soldater från avlägsna delar av det stora Romarriket. Trosbekännelsen kom till för att alla skulle veta vad som gällde och vem den tredelade kristne guden var. Först drygt 600 år senare fick trosbekännelsen den form den har idag och långt senare översattes sen till svenska.

Under århundradenas lopp har det varit många och ibland mycket otrevliga diskussioner teologer emellan hur begreppet en treenig gud skulle tolkas. När upplysningstiden kom, önskade teologerna att allt inom religionen skulle ha en naturvetenskaplig förklaring. Under denna epok formulerades märkliga teser, som skulle få teologer att för prästerna kunna förklara hur Gud kunde byta skepnad och vara Fader, Son och Ande på samma gång. Sedan dess har teologer fortsatt att gräla om treenigheten och det verkar som om de aldrig kan komma överens om vad treenigheten innebär.

För ungefär hundra år sedan började prästen och teologen Karl Barth att tolka treenigheten på ett nytt sätt. Han hade vuxit upp i Basel i Schweiz, där hans far var professor i kyrkohistoria. Att vara barn till en kyrkohistoriker innebar att lyssna till apostlarnas brev och kyrkofädernas tankar vid middagsbordet.

Karl Barth tvivlade som ung på delar av det kristna budskapet. En dag läste han det brev, som aposteln Paulus skrev till församlingen i Rom, på ett helt nytt sätt. Treenigheten skulle man inte försöka förstå, den talade direkt till människorna hjärtan. Att be till Gud var att hitta någon av treenighetens delar och låta hjärtat tala med denna gren av Gud. Guds vilja var att varje människa skulle visa kärlek och omtanke mot sin nästa, som kunde finnas i slitna arbetarkvarter, i synagogorna eller i främmande länder. Guds omtanke gällde alla oberoende av ställning i samhället och religion. En konsekvens av dessa tankar blev att Karl Barth blev medlem i det socialdemokratiska partiet. Detta var mycket djärvt av en präst, eftersom socialdemokraterna hade rykte om sig att förneka Guds existens.

Efter det första världskriget flyttade Karl Barth till Bonn. I denna stad med ett berömt universitet och en stor judisk befolkning fick han en professur vid den teologiska fakulteten. Här engagerade sig Karl Barth i politiken och förstod mycket tidigt att nazismen innebar förföljelse av judar och alla med andra politiska visioner. Den dag då Adolf Hitler tog makten, höjde han ett varnande finger. Något år senare insåg han vad som höll på att hände med de tyska judarna. Nu sökte Karl Barth kontakt både med ledarna inom den protestantiska kyrkan och det socialdemokratiska partiet. Nazismens förföljelser måste motarbetas och rasbiologin borde förbjudas. De enda som reagerade var ledare inom nazismen. Karl Barth uppmanades att lämna Tyskland, vilket han också gjorde. Efter kriget kom det fram att nazisterna i Bonn mördade 1000 människor och skickade 8000 till en säker död i koncentrationsläger.

Jag har inte följt med i dagens diskussioner vid de teologiska fakulteterna. Därför vet jag inte hur man idag tolkar det svåra begreppet treenighet. Tyvärr är treenighet något som aldrig diskuteras vid kyrkkaffet eller när aktiva kyrkopolitiker samlas. Enligt min mening borde Karl Barths tankar skymta fram i predikningarna på samma sätt som de i Strängnäs stift under Gustaf Auléns ledning gjorde under det andra världskriget.

Karl Barth var inte ensam om att se det mänskliga hjärtat som något mer än en effektiv pump i den mänskliga kroppen. Hjärtat kan rymma mer en religiösa upplevelser. Här finns rädsla, vemod, drömmar av olika slag samt tro, hopp och kärlek.

Den svenske författaren Bo Bergman var 18 år äldre än Karl Bart. Troligtvis träffades de aldrig. I en dikt, som Bo Bergman skrev före det första världskriget, läser jag in fruktan för vad som skulle kunna hända när de goda åren är förbi, axen har mognat och nazismens iskalla människosyn får stor genomslagskraft.

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.
Bo Bergman 1908

Bilden på treenigheten har jag hittat på nätet. Den målades någon gång vid sekelskiftet 1600 av den flamländske konstnären Hendrick van Balen.