I Årstafruns fotspår – Efter slaget vid Oravais den 14 september 1808

I Årstafruns fotspår - Efter slaget vid Oravais den 14 september 1808

När det gäller slaget i Oravais i september år 1808 måste alla som vill möta historiens vingslag åka till Österbotten i Finland och titta på den vackra minnesstenen över de som stupade. Något minnesmärke över de svenska soldater, som miste livet i detta slag, finns inte i Stockholm. Detta tycker jag är oförlåtligt, eftersom mer än hundra svårt sårade soldater fick i ett stort gemensamt sista vilorum i vår huvudstad.

Det är som om vi svenskar skäms över nederlaget i Oravais och att vårt land i det kommande fredsavtalet avstod Finland till Ryssland. Ingen vill minnas hur många svenska soldater som stupade i detta krig eller de smittosamma sjukdomar soldaterna efter hemkomsten spred i sina bygder. Vårt land vill bortse från att Finland är och har varit vår sköld mot Ryssland. Fänriks Ståhls sägner är inte längre obligatorisk läsning i våra skolor och få ungdomar vet numera vem Johan Ludvig Runeberg var. Oravais känner bara de som är intresserade av att få bästa möjliga råvaror till sina kalasmiddagar. Rökeriet i Oravais är inte bara i Finland utan också i vårt land berömt för sina rökta köttprodukter.

Det finns flera platser i vår huvudstad där jag skulle vilja ha en minneskylt över slaget vid Oravais. En borde finnas vid Folkets Hus i Årsta och en annan strax bredvid fruktlekparken vid sjön Trekanten i Liljeholmen.

Historikerna har funderat ofta över varför 1808 års krig slutade med en katastrof för Sverige. En tes, som många har anslutit sig till, är att den tvåspråkige svenska-finska Gustav IV Adolf, var ointresserad av denna del av sitt kungarike. Kungen hade som barn lärt sig finska av sin informator Gustaf Mauritz Armfelt, som kom från Finland.

Hösten 1808 hotades vårt land från tre olika håll. Samtidigt som ryska trupper marscherade in i Finland samlade marskalk Bernadotte på ön Fyn i ihop en stor här, som var beredd att när som helst fara över Öresund och tåga in i Skåne. I de värmländska skogarna på andra sidan av den dåligt bevakade gränsen mot Norge fanns en dansk-norsk här under befäl av prins Kristian August. Prinsen väntade på order om att tåga över gränsen och in i de dystra granskogarna och sedan marschera längs Klarälven mot Karlstad. Sverige befann sig nu omgivet av fienden. Kungens rådgivare ville satsa alla krafter i Finland, något som kungen motsatte sig. Följden blev att militärledningen gjorde allt de kunde för att försena samtliga beslut och några förstärkningar skickades aldrig till Österbotten i Finland. Nederlaget i Oravais gick inte att undvika. I detta slag stupade 740 svenska och finska soldater och över hundra blev sårade. Många officerare och soldater flydde i panik och lyckades över Åland ta sig till Stockholm.

Det uppstod många problem med de hemvändande soldaterna. Många av dem hade under kriget blivit smittade soldatsjukan, som kunde vara dysenteri eller rödsot. Nu spreds dessa sjukdomar på den svenska landsbygden och det var inte ovanligt att hälften av folket i byarna avled. Allt förvärrades på grund av att sommaren som gått varit kall och regnig och att skördarna hade blivit mindre än beräknat. Hösten 1808 var många beredda på att svälten under vintern skulle regera landet.

Årstafrun satt länge och funderade på hur hon skulle klara hushållet. Hon fruktade att vintern skulle bli kall och med vargar på gårdsplanen. Kylan skulle hon kunna få bukt med genom att köpa en ny typ av kakelugn, som enligt reklam och lyriska skildringar var bättre än den gamla sorten och som också krävde mindre ved. Tillsammans med sonen Hans Abraham for hon in till staden och tittade på en sådan kakelugn. Några dagar senare åkte mor och son till ett gjuteri och bekantade sig med en ny typ av brännvinspannor. Hans Abraham var mer intresserad än sin mamma och de nya tekniska finesserna, som för tillfället fick honom att glömma det pågående kriget. Några inköp blev det inte. Årstafrun höll hårt i plånboken, eftersom hon var osäker på om maten skulle räcka över vintern,

Nederlaget vid Oravais hade gjort den före detta officeren Hans Abraham blev deprimerad. Utflykterna med mamman fick honom att ta sig samman och tänka på sina gamla kamrater från det militära livet. Trots att det var bistert vinterväder och snö på vägarna red han till det provisoriska fältsjukhuset i Liljeholmen. Söndagen den 27 november berättade han för sin mamma vad han varit med om. Ett gammalt hus vid sjön Trekanten hade förvandlats till sjukhus för sårade soldater. Någon vård fick inte de 116 sjuklingarna. De bara fanns i huset iväntan på döden. Stanken av avföring och spyor hade letat sig in i väggarna. Årstafrun konstaterade att lukten av krig och död för alltid skulle finnas kvar i husets väggar och tak. Att sälja huset skulle vara omöjligt. Det enda alternativet var att riva huset.

Några dagar senare fick Årstafruns make ryttmästare von Schnell besök av en man från sjukhuset i Liljeholmen. Han hade med sig en skrivelse med en förfrågan om armén fick begrava sina döda på gärdet till Årsta gård. Ryttmästarens skulle få betalt för att han upplät mark för denna krigskyrkogård. Ryttmästaren skrev ett svarsbrev och gick med på avtalet. För att undvika att smittan från soldatsjukan spreds i bygden blev det en kort jordfästningsakt utan närvaro av anhöriga. Något minnesmärke över dessa soldater sattes aldrig upp. Drygt en vecka senare fick ryttmästaren pengar för dessa gravplatser. Han ville inte behålla dem för egen räkning utan skänkte dem till Brännkyrka sockens fattigkassa.

Lagom till jul kom fick Årstafrun besök av en av sina grannar. Han hade blivit inkallad till Lantvärnet men aldrig skickats till Österbotten. Hans uppgift hade varit att segla med ved från Stockholm till militärförläggningarna på Åland.

Vintern blev precis så bister som Årstafrun hade fruktat. Snön började yra ner redan i mitten på november. Många av de hemvändande soldaterna hade inte pengar så att de inte kunde fara tillbaka till hembyn. De drev runt som tiggare på stadens gator och ibland sökte de sig till en krog där de satt och skrålade. Någon julstämning blev det inte i Stockholm år 1808.

Bilden på minnesstenen i Oravais har jag hittat på nätet.

En tanke på “I Årstafruns fotspår – Efter slaget vid Oravais den 14 september 1808

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s