Att vara anhörigvårdare

Att vara anhörigvårdare

Jag skall försöka att varje torsdag eller fredag skriva en blogg om hur det är att vara anhörigvårdare. Mina erfarenheter gäller Stockholms läns landsting och Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning. Jag är medveten om att vård av sjuka i hemmet varierar från landsting till landsting och från kommun till kommun.
Vår svenska sjukvård debatteras ofta och alla kan ta del av vad personalen, de sjuka och politikerna anser om dagens vård av äldre. De, som sällan kommer till tals, är anhörigvårdarna. Med anhörigvårdare menas en anhörig, som lever tillsammans med den sjuke och som ansvara för att allt det praktiska skall fungera kring den sjuke. Det vanliga är att det är mannen som blivit sjuk och att hustrun eller sambon blir anhörigvårdare. Av vad jag har förstått är anhörigvårdarnas medelålder i mitt bostadsområde 75 år. Detta för med sig att det är äldre som vårdar äldre.

Min make David fick sin första stroke i januari 2009. Han vårdades en vecka på en intensivvårdsavdelning på Södersjukhuset, därefter fem veckor på en strokeavdelning på Huddinge sjukhus och slutligen sex veckor på ett temporärt boende medan nedervåningen av vår 30-talsvilla handikappanpassades. När han kom hem i mars jag blev anhörigvårdare. Jag var då 79 år gammal.

Innan David skrevs ut från Huddinge sjukhus kallades min dotter Vargvalp och jag till ett vårdplaneringsmöte där bland andra avdelningens sjukgymnast, läkare och stadsdelsförvaltningens biståndsbedömare var med. Vargvalp och jag fick då veta att här i Stockholm får den sjuke ett bidrag, som skall täcka de extrautgifter anhörigvårdaren har. För vår del blev det 40 000 skattefria kronor varje året. Vi grälar aldrig om dessa pengar utan varje månad flyttar jag över dem från Davids bankkonto till mitt. Av vad jag har hört är detta ganska ovanligt. Vissa gubbar anser att pengarna är deras och om hustrun får hand om dem använder hon dem till att rumla om på en tripp till Kanarieöarna eller Thailand. Själv använder jag pengarna till ett årskort på gym och lyxen att ha en personlig tränare.

Vårdplaneringsmötet höll på att får vår del sluta i katastrof. Vargvalp hade drygt en vecka före mötet konstaterat att vi hade en reparationsfond, som vi aldrig utnyttjat. Den passade utmärkt att tömma för en ombyggnad av nedervåningen av vår villa. Nu skulle kök, sovrum, duschrum, toalett och tvättmaskin finnas på nedersta planet av villan. Hon hade lånat ett datorprogram, gjort byggnadsritningarna och fått tag på en byggfirma. Problemet var hur det skulle gå med David under ombyggnaden. Efter tuffa förhandlingar gick biståndsbedömaren med på att David skulle få bo på ett temporärt boende medan ombyggnaden pågick. Hennes enda argument att David skulle klara att bo i ett byggkaos var att han kunde traska upp och nedför de raka trapporna i Huddinge sjukhus.

Nu har det gått fyra och ett halvt år sedan detta möte och jag har till min stora glädje sett hur vården av strokedrabbade har förändrats till det bättre. Ett exempel från januari 2009 är att biståndsbedömarna då hade en oskriven regel att alla med anhörigvårdare och som kunde gå ett par trappsteg i en rak trappa i Huddinge sjukhus inte behövde vare sig hemtjänst eller färdtjänst. Resultatet av detta blev att många strokepatienter smet undan när sjukhusets sjukgymnast kom. Deras åsikt var att det inte lönade sig att bli frisk.

I våras hörde jag rykten om att det blivit lättare att få hemtjänst. Jag tog mod till mig och ringde till Davids biståndsbedömare. Vi hade ett trevligt samtal och jag berättade att Davids högra hand hade blivit svagare och att han hade svårt att raka sig själv. Skulle hemtjänst kunna komma och göra detta?
”Naturligtvis” sa biståndsbedömaren glatt. ”Är det något mer du behöver?”
Jag höll på att tappa telefonluren av ren förvåning. Hon frågade inte om David kunde gå i vår branta och slingrande trappa upp till övervåningen i vår villa.
”Hjälp med dusch en gång i veckan” högg jag till med.
”Då säger vi så. Sedan skriver jag in städning en gång varannan vecka för er. Är det något mer du behöver, så säg bara till! Jag skickar papper som du och David gemensamt skall fylla i. Glöm inte kryssa för vilket hemtjänstföretag ni vill ha. Jag skickar med en lista där du har över hundra olika alternativ.”

Jag hade inga svårigheter att välja företag. I vårt lilla centrum har ett litet hemtjänstföretag flyttat in de lokaler Handelsbanken lämnade efter sig när de drog ner på verksamheten. Anita, ägare av företaget, finns på kontoret och det är inga problem att prata med henne. Valet var ett lyckokast. Alla de som har kommit hem till oss har varit duktiga och omtänksamma.

I somras hände det som jag de sista fyra åren varit rädd för. David fick en ny stroke, som inte var lika allvarlig som den förra. Det blev en veckas intensivvård på Södersjukhuset och därefter en veckas vård på samma strokeavdelning på Huddinge sjukhus som tidigare.

Det var semester och nedskärningarna och bristen på sjuksköterskor märktes. De flesta av alla som arbetade på avdelningen hade inte svenska som modersmål. Ett par sjuksköterskor bar slöja och en av städarna hade turban. Maten var betydligt sämre än vårvintern 2009. Enligt David påminde morgongröten om tapetklister. Han valde bort gröten och fick mycket söt fruktyoghurt. Till och med den kokta potatisen var oätlig och kunde jämföras med grismat.

Efter en veckas vård var det dags för ett möte med Davids biståndsbedömare. Vid detta möte var vår dotter Vargvalp med. Hon var ett underbart stöd för både David och mig och kunde konsten att få biståndsbedömaren att låta bli att slingra sig. Resultatet blev att Landstingets strokeavdelning regelbundet skulle komma på hembesök. David måste snabbt komma på fötter så att han denna höst får möjlighet att komma ut i naturen. I strokeavdelningen fanns det logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist. Dessutom skulle jag få 16 timmars gratis avlösning i hemmet varje månad.

Jag trodde först att allt detta inte kunde vara sant. Efter en vecka kom det ett protokoll där allt jag fått löfte om fanns nedskrivet och allt var beviljat.

Efter fyra år som dåligt betalt vårdbiträde känner jag mig som lyxhustru. Nu slipper jag jäkta på gymet, jag kan äntligen få tid att leta reda på en ny vinterjacka och jag kan gå på bio, något som jag inte har gjort de fem sista åren. Det är två filmer jag skulle vilja se, den om Lady Di och den om Monica Zetterlund.

Äntligen – Att gå en solig söndagsmorgon i oktober gå över Västerbron i den yttersta ron och känna doften av salt hav.

Bilden föreställer trappan upp till övervåningen i vår villa. Trots att David försiktigt kan stappla sig uppför trappan har han beviljats både hemtjänst och färdtjänst. Detta hade varit omöjligt för fyra år sedan.

2 thoughts on “Att vara anhörigvårdare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s