I Årstafruns fotspår – Kyla och storm år 1809

I Årstafruns fotspår - Kyla och storm år 1809

Kyla och storm år 1809
Nyår 1809 började med rekordkyla och bitande snöstormar. Operan, som Gustav IV Adolf ville riva, var stängd och hade förvandlats till ett sjukhus för krigsskadade. Frusna och hungriga tiggare drev omkring på gatorna. Årstafrun stannade hemma och läste. En dag fick en tacka tvillingar. För att de inte skulle frysa ihjäl sydde Årstafryn kappor av små pälsbitar åt de små djuren.

Den ende i familjen på Årsta som dessa kalla dagar lämnade huset var sonen Hans Abraham. Han skulle uträtta olika bankärenden och också betala sina skulder till en vinkällare. I mitten av februari slog vädret om och det blev mildare. Lördagen den 18 februari kom aktuarie Rylander och hämtade Årstafruns make och Hans Abraham. Dessa tre herrar skulle gemensamt åka till tinget i Fittja. Avresan blev dramatisk på grund av den nya pigan Cecilia. Hon smög sig in i salen och ställde sig insmickrande bredvid Rylander, som till Årstafruns stora fasa inte kunde hålla tassarna borta från Cecilia. Rylander tappade all behärskning och kysste pigan intensivt. Cecilia blev högfärdig och arrogant mot Årstafrun, som genast blev så förargad att hon beordrade en av de frusna drängarna att åka in till staden och köpa en rotting. Den skulle få dansa på Cecilias rumpa så att folket i huset skulle slippa höra på pigans otidigheter. Senare på dagen kom de tre herrarna tillbaka till Årsta. De hade inte ätit, men däremot tagit fyra stora supar. I all hast fick Årstafrun laga middag till dem och när herrarna var måtta och belåtna, satte de sig ner i de bekvämaste stolarna och läste tidningar. Då kom Cecilia in och tittade trånsjukt på Rylander. Hans Abraham gillade inte att pigan störde läsfriden. Han reste sig upp och gav Cecilia en rungande örfil.

I mars kom kylan tillbaka och det var oroligt i staden. Årstafrun fick nu något annat att tänka på än den uppstudsiga pigan Cecilia och att Hans Abraham hade för vana att med en brännvinsflaska i handen söka sig till drängkammaren. På morgonen måndagen den 13 mars trotsade en av grannarna den bistra kylan och sökte upp familjen i Årsta för att få berätta vad han hade hört. Mitt på natten hade det gått larm i staden och borgarna var övertygade att någon ville göra kungen illa. Kungen hade uppfattat faran och var beredd att fara bort. Vagnarna stod i beredskap och slottets portar var stängda.

Fler grannar sökte sig till Årsta. Till sin fasa fick Årstafrun höra att general Cederström hade arresterats. Sedan kom de av gårdens folk, som brukade köra in mjölk till staden, och berättade att Västra Armén krävde att kungen skulle ge dem bröd. En annan sa att Västra Armén hade tågat från Värmland och nu fanns i Västerås. Ingen i sällskapet hade klart för sig vem som var befälhavare för denna del av det svenska försvaret. Någon trodde helt felaktigt att det var Gustaf Mauritz Armfelt. Vid denna tidpunkt var överstelöjtnant för västra armén Georg Adelsparre för det flesta stockholmare ett okänt namn.

Georg Adelsparre var från Jämtland. Han hade tidigt gjort klar för sin omgivning att han hade liberala och för många motbjudande åsikter. Den enväldige kungen måste bort och landet behövde nya grundlagar. Sverige måste som Danmark ansluta sig till Frankrike under kejsar Napoleons ledning och inte hållit fast vid överenskommelsen med England. Hela Europa hade tjänat på om den engelska flottan hade krossats, så att fartyg obehindrat kunde segla på Nordsjön. Den engelska flottan hade ett par år tidige blockerat alla hamnar från Portugal till Nordnorge. Norge var beroende av att man kunde exportera torkad fisk till de katolska länderna i södra Europa. På grund av att engelsmännen hindrade fartygen att lämna de norska hamnarna, slutade pengar att strömma in från andra länder. Den kalla vintern och dåliga skördar gjorde livet outhärdligt för norrmännen. Prästerna kunde konstatera att många människor dog av hunger och brist på varma kläder. Det sjöd av uppror mot Danmark i stora delar av Norge, som i ungefär 500 år varit ett lydrike till Danmark. Några norska adelsmän tog i hemlighet kontakt med Georg Adlersparre och började diskutera om inte den svenska kungen borde avsättas och Sverige sluta fred med Ryssland. Norge borde bryta sig loss från Danmark och ingå i union med Sverige. Georg Adlersparre lovade att fundera på saken. Problemet var att det inte fanns någon bra tronföljare. Innan Gustav IV Adolf var avsatt måste det finnas en bra kandidat, som kunde komma från Frankrike eller Danmark.

Georg Adlersparres tankar hade den 13 mars 1809 inte nått fram till Årsta. På kvällen kom en av grannarna och berättade uppskakande nyheter. Denne granne hade i skymningen varit på Södermalmstorg och lyssnat på härolden, som läst innantill ur ett nyskrivet dokument. Kungen hade misskött landet och förskingrat landets tillgångar. Nu var han avsatt och hertig Karl skulle tillsvidare regera landet. Kungen, greve af Ugglas och underståthållare Daniel Edelcreutz var nu fångar på slottet.

Natten som kom blev rekordkall. På morgonen bröt en snöstorm ut. Hela Stockholm höll andan och undrade vad som skulle hända i fortsättningen.

Bilden föreställer Georg Adlersparre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s