Mars år 1809 med snöyra och politiskt kaos

Mars år 1809 med snöyra och politiskt kaos

Mars år 1809 med snöyra och politiskt kaos
Tisdagen den 14 mars 1809 tidigt på morgonen konstaterade Årstafrun att snön yrde ner. Det var kallt ute och det var säkrast att stanna inomhus. Aktuarien Rylander trotsade vädrets makter och kom på besök när det var dags att äta middag. Han var fylld av nyheter och bubblade fram allt han hört om händelserna på Slottet. Aktuarien hade i gårdagens kyla åkt in till staden och lyssnat när Rikshärolden läst upp vad som hade hänt. Turen hade varit på aktuariens sida och han hade lyckats få en kopia av allt det rikshärolden förkunnade.

Årstafrun fick veta att på natten hade kungen tänkt resa bort med rikets dyrbarheter och därför gett order om att stadens portar skulle stängas. Flera av landets betydelsefulla män hade då bett honom stanna hemma och sluta fred med Ryssland. Kungen vägrade att lyssna på dem. Hertig Karl tog mod till sig och sökte upp kungen, bad honom stanna hemma och samla rikets råd till ett möte. Också hertigen blev avsnäst. Den siste som försökte övertala kungen att inte resa bort var general Carl Johan Adlercreutz. Svaret på vädjan att stanna hemma och sluta fred med Ryssland var att kungen förkunnade att han var kung och därför själv skulle forma landets kommande öden.

General Carl Johan Adlercreutz kom från Finland och hade kämpat i kriget mot Ryssland. Han var mycket missnöjd med hur kungen skötte detta krig och ansåg att kungens oresonliga hat mot kejsare Napoleon var en fara för landet. Detta var enligt många officerares mening anledningen till att kungen skulle ersättas. Det var inte bara resterna av den armé, som överlevt slaget vid Oravais den 14 september 1808, som hade dessa åsikter. Missnöjet pyrde också i Västra armén, som hade till uppgift att försvara gränsen mot Norge. Här kunde vilken dag som helst en utvilad dansk-norsk armé under ledning av prins Christian August obehindrat marschera in och fortsätta längs Klarälven ner till Karlstad.

Den dramatiska och kalla marsnatten sökte sig i mörkret Carl Johan Adlercreutz tillbaka till kungens rum. Han var finsk general och visste hur folket i hans hembygd plågades av köld, hunger och krig. Kriget måste ta slut, det måste bli fred med Ryssland och eftersom kungen vägrade förhandla fanns det bara en enda utväg och den var att avsätta kungen.

Carl Johan Adlercreutz steg in i det svagt upplysta rummet och gick rakt mot kungen. Han tvekade inte utan förklarade att kungen var avsatt och att han skulle lämna ifrån sig sin värja. Kungen stirrade på generalen och vägrade att göra som han hade blivit tillsagd. Beslutsamt drog kungen fram värjan och riktade den mot Carl Johan Adlercreutz. Generalen reagerade omedelbart, drog sin egen värja och med den slog han undan kungens värja, som med ett klirr föll ned på golvet. Vid en av väggarna stod en av kungens närmaste män. Han uppfattade genast vad som hade hänt och öppnade en lönndörr, som kungen i panik flydde ut genom. Nu följde en vild jakt genom Slottets mörka trappor och korridorer. Till slut stod kungen vid köksingången i ett av valven. Ur mörkret gled jägmästare Johan Ludvig von Greiff fram, drog sin värja och hindrade kungen från att rusa ut i det fria genom valvet. Kungen arresterades och fördes som fånge tillbaka till sitt rum.

De officerare, som hade hjälpts åt att planera kuppen mot kungen, hade tidigare informerat kungens farbror hertig Karl om vad som skulle ske. Hertigen satt tålmodigt i sitt rum och väntade på besked. När allt var över, tågade några av officerarna in i hertigens rum och meddelade hertigen var landets riksföreståndare och ansvarig för landets framtid.

När den kalla gryningen kom fördes Gustav IV Adolf som fånge till Drottningholms slott. Han bevakades under hela färden mycket noga av jägmästare von Greiff och en stor grupp soldater.

Aktuarien hade inte mer att berätta och lyckades ta sig hem genom snödrivorna. Årstafrun plockade fram brevpapper och penna. Hon skrev ett långt brev till sin bror och berättade för honom vad som hade hänt. Efter detta bad hon sin aftonbön, som denna kväll hade ett tillägg att Gud måste hålla sin skyddande hand över hertig Karl.

Det gick ett par dagar. Årstafrun satt håglöst och bläddrade i de anteckningsböcker, i vilka hon skrivit ner de visor hon gillade. På fredagen kom en granne och lämnade hertig Karls skildring av den dramatiska natten och också Västra Arméns redogörelse för händelserna.

Lördagen den 18 mars av klar och kall. Till Årsta kom ett bud, som berättade att ryska soldater landstigit på Åland och att den svenska hären hade utan strider dragit sig tillbaka. Nu var Ryssland obehagligt nära. Sedan kom ett annat bud med historier om de upplopp, som inträffat på stadens torg, när man hade delat ut gratis skrivelser om vad som hade hänt. Alla ville ha ett exemplar av denna ovanliga skrivelse. I trängseln hade två barn blivit ihjältrampade.

Den stränga kylan fortsatte. Fönstren på Årsta var fyllda av iskristaller. Årstafrun blev orolig att hennes krukväxter inte skulle klara av den bistra vintern. Torsdagen den 23 mars ilade hon från fönster till fönster för att flytta undan krukorna och rädda så många plantor som möjligt. Mitt på dagen blev hon avbruten av att en pratglad granne kom på besök. Han hade dagen innan varit inne i staden och sett hur Västra Armén kommit marscherande från norr. Dessa soldater såg välmående ut och de märktes att de inte varit med i kriget i Finland. De anfördes av Georg Adlersparre, en lång och stilig officer i 50-årsåldern. Han hade fått inkvartering i ett stort hus i närheten av Adolf Fredriks kyrka. Utanför porten lät han ställa upp vakter och sex kanoner. Krutet och vagnarna hade förts till en nu välbevakad fastighet vid Hötorget. När allt praktiskt var ordnat, hade Georg Adlersparre trotsat kylan och tillsammans med en grupp officerare ridit till Skeppsbron. Många i staden hade blivit nyfikna och följt efter ryttarna. Vid Skeppsbron hade folket jublat och man hade hurrat för hertig Karl, som nu var landets regent.

Dagen därpå konstaterade Årstafrun i sin dagbok att den fängslade Gustav IV Adolf hade förts till Gripsholms slott. Transporten hade passerat Fittja och någon hade sett att följet bevakades av 600 soldater, som vid ett eventuellt uppror hade hjälp av fyra kanoner.

Årstafrun gjorde av allt att döma en kort paus i dagboksskrivandet. Sedan plitade hon ner sina bekymmer med ende sonen Hans Abraham. Numera såg hon honom mycket sällan. Han fanns i drängkammaren där han sov eller drack brännvin.

Bilden på Carl Johan Adlercreutz har jag hittat på nätet

En tanke på “Mars år 1809 med snöyra och politiskt kaos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s