Att vara anhörigvårdare – Färdtjänst eller taxi?

Att vara anhörigvårdare - Färdtjänst eller taxi?

Färdtjänst eller taxi?
Min make David beviljades våren 2009 färdtjänst. Då hade han fått sin första stroke. Jag kan få följa med i färdtjänstbilen. Vi använder inte denna förmån speciellt ofta, kanske bara ett par gånger om året.

Jag avskyr färdtjänst. Numera kan jag göra alla beställningar på datorn och slipper försöka uppfatta vad telefonisten, som finns i Indien eller Gambia eller . . . . ,säger på bruten svenska. Problemet är att jag inte vet om färdtjänst kommer i tid och om det redan sitter folk i den. Ett annat problem är att jag inte vet vart färdtjänst skall, om chauffören skall plocka upp eller lämna folk på andra ställen eller om chauffören tänker ge sig ut på en extra tripp långt ifrån dit vi skall. För den som använder färdtjänst kostar det lika mycket hur långt inom länet man än åker. På den räkning, som chauffören skickar vidare, står det hur många mil bilen har rullat. När det är ont om taxisugna kunder brukar ett mycket litet fåtal taxichaufförer öka ut sina inkomster genom att åka på sightseeing i området. Jag har varit med om sådana turistresor två gånger och detta har varit mycket irriterande. Visst kan jag begära kvitto och bråka om att resan varit onödigt tröttsam, men detta kommer jag mig inte för att göra. Det finns roligare saker att syssla med än att tjafsa med Färdtjänsts klagomur.

Ett bekymmer är också att färdtjänst i Stockholm bara har tre lediga tider varje timme. Eftersom man måste inse att resan kan bli mer än en halvtimme försenad på grund av medpassagerarna, måste jag alltid räkna med att en resa som en taxibil kör på 20 minuter kan bli upp till en timme lång med färdtjänst. Alltså funderar jag ofta på om det inte för kortare resor är smidigare att kosta på sig lyxen med taxi.

I måndags var jag med David på ett läkarbesök i vår vårdcentral. Han orkade, trots att den högra axeln gled ur led för två månader sedan, gå med hjälp av rollatorn till vårdcentralen. Där fick vi ett glädjande besked. Davids blodtryck har nu blivit normalt och han behöver inte längre äta tabletter mot högt blodtryck.

Det lutar svagt uppför från vårdcentralen till vår villa. Jag var orolig att David inte skulle orka gå, att han skulle falla och på nytt skada sin högra axel. Alltså beslöt jag mig för att beställa en taxi.

Det kom en läcker och nyinköpt svart Mercedes. Sätena luktade fortfarande läder och det syntes inte minsta lilla fläck på bilen. Problemet var bara at sätena satt mycket lågt att David hade svårt att komma in i framsätet. När han äntligen satt på plats skulle säkerhetsbältet krånglas på plats över hans onda högra axel. Efter detta fälldes rollatorn ihop. Det visade sig genast att den inte fick plats i bagageluckan. Chauffören, som talade knagglig svenska, såg bister ut och undrade hur långt vi skulle.
”Knappt en kilometer” sa jag glatt. ”Kör gatan framåt, vi bor i det vita huset bakom den vita muren.”
”Kör med öppen baklucka, gå in och sätt dig!” muttrade chauffören.

Bilen rullade långsamt fram på vår gata och plötsligt var vi nästan ett helt kvarter för långt.
”Stopp! Du har kört förbi vårt vita hus bakom den vita muren.”

Chauffören körde in på en annan villatomt och vände bilen och lät den glida mot vårt hus,
”Vita muren?” suckade chauffören.
Då förstod jag. Han hade inte på svenskundervisningen fått lära sig orden för olika färger. Han förstod heller inte vad mur betydde.

Nu skulle David kliva ur bilen. Detta blev mycket besvärligt, eftersom sätet var både lågt placerat och mycket mjukt. Det fanns inga stödjepunkter någonstans och David hade svårt att resa sig upp. Det syntes på långt håll att chauffören var irriterad, han ställde sig vid den öppna framdörren och sträckte ut en senig arm för att gripa tag i Davids högra axel och slänga ut honom på gatan.

”Stopp!” skrek jag desperat. ”David har skadat sin högra axel, du måsta ta i honom på ett annat sätt.”
Efter detta vredesutbrott rusade jag mig mot chauffören, motade undan honom och lyckades lirka fram David ur bilen. Under tiden hade chauffören plockat fram rollatorn och fällt ut den. När David äntligen på stapplande ben stod på trädgårdsgången betalade jag och konstaterade att resan kostat lika mycket som färdtjänst. Chauffören klev in i bilen och brydde sig inte mer om mig.
”Stopp! Jag har min väska i baksätet och en påse med tidningar i bagageutrymmet.”
Då såg jag. Chauffören hade också vissa svårigheter att komma ur denna eleganta taxibil.

David är fortfarande öm i hela kroppen efter denna taxiresa. Det hade varit bättre att trängas med två överviktiga och sjukdomspladdrande tanter och åka förorten runt i en färdtjänstbil än att tränga sig in i en taxi avsedd för anorektiska och smidiga tonårstjejer.

Igår på gymet träffade jag en grabb, som extraknäcker som taxichaufför. Jag berättade för honom om mina upplevelser av Mercedes sista modell av taxibil. Han suckade igenkännande och berättade att det är bara vissa bilmodeller, som får användas i färdtjänst. Sedan tog vi upp ett brännbart ämne. Det är inte alltid som zigenerskor i traditionell dräkt får plats i en modern taxibil. Kan chauffören vägra att köra dem? Vad händer om zigenerska vänder sig till Diskrimineringsombudsman och begär att chauffören skall bli prickad för nedsättande behandling av en annan folkgrupp än den svenska?

Hemma kan vi nu skratta åt äventyret med taxiresan. Funderingarna ilar iväg till prinsessan Madeleine och hennes mammamage. Hon lär ha varit synlig på sta´n den sista tiden. Jag utgår ifrån att hon slapp åka taxi utan fick glida runt i någon av kungahusets bilar. Vår före detta statsminister Göran Persson skulle inte få rum i Mercedes senaste taxiversion. Jag utgår ifrån att S-partikansliet sedan Per Albin Hanssons dagar har insett att många duktiga politiker inte ser ut som trådsmala mannekänger och därför disponerar rymliga bilar. Sedan kan man ställa frågan om festklädda damer i långa och eleganta klänningar och med högklackade skor kan kliva in i en Mercedes taxi. Borde inte en bildesigner själv dra på sig festkläder och kontrollera att det med en graciös krökning på knäna är möjligt att slingra sig in och ur en låg och ovalt kupolformad taxibil?

Jag saknar min barndoms statussymbol, en T-Ford. Min feta och otympliga farmor älskade att åka till begravning i en sådan taxibil. Jag var för livlig och hade fel kön för att få följa med på dessa resor. Min äldste bror fick alltid följa med och hålla farmor i handen. En gång fick jag sitta i mammas knä i en sådan bil. Det var en spännande upplevelse i en tid när enstaka hästdroskor fortfarande rullade på gatorna.

Jag är säkert inte ensam om att önska mig rymligare och mindre läckra taxibilar av modell T-Ford.

Jag har hittat en bild på en ny Mercedes. Jag vet inte om det är denna modell som användes som taxi. Visst är den snygg!

2 tankar om “Att vara anhörigvårdare – Färdtjänst eller taxi?

  1. Hej, tänkte bara komma med en andning med anledning av ditt inlägg.
    De beställningscentraler som används inom Färdtjänst i Stockholm återfinns genom leverantörer i Moldavien och i Skåne – bägge avlägsna ställen, men där kundnöjdheten vid beställning, enligt Landstingets siffror fortfarande är betydligt högre än för några år sedan.
    När du och din man åker till eller från vård kan också sjukresor användas i de fall detta behövs. Det är den vårdgivare ni besöker som beviljar tillstånd för detta. Ersättning kan också begäras i efterhand, om ni väljer att ta en privat taxi. Tala med vårdgivaren för mer information kring detta. Tjänsten finns där till oss som är i behov av detta. Ta fördel av detta.
    Vad gäller vilka taximodeller som får användas som godkända fordon inom Färdtjänst / sjukresor så klargörs detta tydligt i avtal med.
    Det reglerar precis vilka mått på insteg, benutrymme, takhöjd m.m., i undantagsfall har man uteslutit modeller som har dessa mått, men där någon annan detalj på fordonet gjort att de som reser med Färdtjänst upplevt bekymmer med dessa.
    När du startar en resa med en taxiförare ingår ni ett avtal, där föraren ansvarar för fordonets framförande och att säkerhetsannordningar fungerar på ett tillfredställande sätt. Detta är oavsett om det gäller privat taxiresa eller resa med Färdtjänst/sjukresa. Skrymmande klädesplagg kan i vissa fall medföra ökad risk, och föraren har då skyldighet att neka resande.
    / Särskilt kollektivt intresse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s