Att vara anhörigvårdare – Jagad av vargar

Att vara anhörigvårdare - Jagad av vargar

I början av år 2009 drabbades min make David av stroke och det var mycket ovisst om han skulle överleva. Han förlorade talförmågan och var i det närmaste helt orörlig. Märkligt nog kom han på fötter, kunde gå med rollator och talförmågan återvände.

Efter att ha legat tre månader på sjukhus kom David hem. Under denna tid hade vi totalrenoverat nedervåningen på vår bostad, byggt ett nytt kök och duschrum, som här en tvättmaskin och en torktumlare fick plats. Vi möblerade så att det gick att komma fram med en rollator överallt. Den slitna myssoffan hamnade på tippen och ersattes med lätta och bekväma stolar.

Nu blev jag anhörigvårdare med allt vad detta innebar. Jag var ensam om skötsel av hus, bil och trädgård och det var jag som såg till att alla räkningar betalades och att trädgårdsgången mellan huset och gatan vintertid var fri från snö. Då och då tittade barn och barnbarn in och hjälpte mig med våra två datorer och ibland klippte de gräsmattan. Någon hemtjänst hade jag inte.

Efter drygt tre år hände det som jag inte ville skulle ske. Stroken hann ikapp David och han blev långsamt sämre. Mina krafter började tryta. I våras insåg jag att jag inte orkade längre och kontaktade Davids biståndsbedömare, som omedelbart beviljade oss hemtjänst med rakning och duschning av David samt städning varannan vecka. Jag hade då som målsättning att vara hemma när hemtjänst kom och lära känna alla som flickor, som turas om att komma hem till oss. Detta förde med sig att jag, som vant mig av att leva efter klockan, helt plötsligt måste passa tider. Det var stressande de första veckorna.

I somras hände det igen. David fick en ny stroke, som denna gång inte var livsavgörande men som tog hårt på både mina och Davids krafter. Efter två veckor på sjukhus kom David hem och genast stod landstingets stroketeam i dörren. Nu skulle David i hemmet få träning av sjukgymnast, arbetsterapeut och logoped minst sju gånger i veckan. Det körde ihop sig och tre gånger om dagen fem dagar i veckan kom det folk och kämpade med David. Det gick snabbt framåt ända till nästa bakslag. David föll och högra axeln gick ur led. Ny sjukhusvistelsen och när David kom hem blev det samma invasion av folk som tidigare. Det blev också läxor i gymnastik, handövningar och konsten att andas. Mellan allt detta kom hemtjänst och tog hand om Davids hygien. Jag upplevde att jag inte räckte till utan ville helst sätta mig ner på en filt på golvet och gråta.

Nu började jag drömma om vargar på nätterna. De kom ylande rakt emot mig och ville slita mig i bitar. Jag gick upp, drack en mugg varm blåbärssoppa och tog en alvedon. Huvudvärken efter vargylandet försvann och jag lyckades somna. Men mer än någon timme blev det inte. Nattens vargar var tillbaka och nu var de ännu fler. Dagarna gick, folk passerade ut och in genom dörren, jag gjorde allt för att David skulle göra sin läxor och efter stressiga dagar kom nattens ylande vargar. Nu ville jag fly från David, hus och en vildvuxen trädgård.

Mitt i detta kaos kom Davids biståndshandläggare på hembesök. Hon såg rakt igenom mig och sa att om jag ville kunde hon ordna en plats på ett korttidsboende för David. Jag var slutkörd och borde få vila upp mig. När hon sa detta kände jag mig som en svikare, eftersom jag visste att Davids skulle vantrivas på ett sjukhem.

Nu efteråt undrar jag hur det kom sig att jag inte alldeles föll ihop. En dag blev det jobbigare. Någon hade kapat min emailadress och jag kom, med undantag av Facebook, inte ut på nätet. Först nu tog jag kontakt med mina barn och bad om hjälp. Sonen Mats i Rom lovade att komma senare och barnbarnet Sebastian kom ett par gånger och kämpade med datorn. Detta blev mer stressigt men också lugnare. Sebastian tog sig tid med David, han jäktade inte utan han berättade lugnt om sina universitetsstudier. På nätterna lät vargarnas ylande inte längre lika farliga och jag började kunna sova bättre. Jag hade också fått en ny emailadress.

Sonen Mats kom från sitt jobb i Italien. Han hjälpte mig med kontakter med bloggen och banken. Till min stora glädje märkte jag att ingen hade rensat mitt bankkonto. När allt fungerade som den skulle med datorn, gick vi ner i källaren och började sortera alla de LP-skivor som under åren som gått på olika sätt letat sig i vårt hus. Mats hittade flera rariteter, som han ville spara, något kunde Myrorna säkert sälja med det mesta var skräpmusik eller sönderspelade skivor som Djungelboken och Nicke Lilltroll. Nu började jag sakna mina favoritskivor. Var fanns min favorit Orup i skivtravarna? Var fanns Orups vargflock i låten ”Jag vill hellre bli jagad av vargar”? Någon hade redan försvunnit med Värmlands landskapsdjur och jag saknade inte Orups skivor.

Natten efter det vi gått igenom skivorna försvann vargarna. Nu upplevde jag mycket starkt att det låg en stor, lurvig och spinnande katt bredvid mig i sängen. Jag kunde sova lugnt och tryggt.

Jag har idag fått ett meddelande från stroketeamet att David har skött sina läxor väl och att det bara i fortsättningen blir enstaka besök av sjukgymnasten och logopeden. Stressen är över och vargarnas tid är förbi. Jag skulle nu vilja fråga Orup vad som är hemskare än mardrömmar om vargar.

En tanke på “Att vara anhörigvårdare – Jagad av vargar

  1. Åh, vilken fruktansvärd stress! Alla dessa människor! Alla måsten! Och som sten på börda någon som kapar mailadressen! Inte att undra på att vargarna ylar. Jag hoppas innerligt att ni kan få lugn och ro nu. Tid att bara landa i nuet och att hinna se varandra i ögonen. Att trädgården är vildvuxen, det är en världslig sak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s