Idag är det en helgondag i två kyrkor, i den koptiskta och i den grekiskt-ortodoxa. Helgonet som vördas är Procula eller på koptiska Abroqla, som var gift med Pontius Pilatus. Pontius Pilatus var prefekt över Judéen och ansvarig för att det inte blev inbördeskrig i denna oroliga del av det romerska riket. Det hörde till prefekternas uppgift att döma i överträdelser mot den romerska lagen. Straffet för missdådare, som inte var romerska medborgare, var att korsfästas. Det var under Pontius Pilatus tid som översteprästen Kaifas överlät det knepiga ärendet angående Jesus till Pontius Pilatus. Frågan var om Jesus hade brutit mot den romerska lagen genom sitt annorlunda religiösa budskap och också hävda att han var Guds son.

Rättegången mot Jesus skedde strax före den judiska påsken i Citadellet i Jerusalem och den leddes av Pontius Pilatus. Det var mycket folk, som trängdes framför byggnaden. Jesus och hans lärjungar hade tidigare under veckan retat upp affärsmännen i Jerusalem genom att välta bord i templet. Vid dessa hade penningväxlare och försäljare av souvenirer suttit. Jesus barska besked om att månglare borde förbjudas i Guds heliga hus hade slagit sönder deras verksamhet och denna påsk skulle deras inkomster bli mycket mindre än vid andra högtider. En, som inte var med och trängdes och skrek, var Pontius Pilatus hustru var Procola. Hon visste vad som pågick och skickade en tjänare till Citadellet med en skriven bön till sin make. I denna bad hon att Jesus skulle frikännas. Han hade inte brutit mot den romerska lagen. Jesus var dessutom en rättfärdig man och en god andlig ledare.

I Johannesevangeliet skildras Pontius Pilatus som en osäker domare och som behövde stöd av översteprästen Kaifas. Översteprästen ansåg att Jesus hade brutit mot den judiska lagen genom att påstå att han var Guds son. Kaifas var osäker om detta var en signal till uppror mot Rom och visste inte om han själv kunde döma Jesus till döden enligt den judiska lagen. Därför överlät han ärendet till prefekten Pontius Pilatus.

Pontius Pilatus uppgift blev att förhöra Jesus, en uppgift som blev honom övermäktig. Han fick aldrig riktigt klart för sig vem Jesus var och varifrån han kom. Var han jämförbar med någon av guden Zeus söner eller var han den Messias, den nye militäre härföraren, som judarna hoppades på? För att slippa ta ställning vände han sig till den folksamling, som stod utanför domstolen. Det blev folket som dömde Jesus att korsfästas som en missdådare. När domen hade fallit och Jesus fördes bort för att gisslas och sedan korsfästas, begärde Pontius Pilatus att få in ett handfat med vatten och en handduk. Han tvättade sina händer för att om möjligt bli kvitt skulden för det olyckliga domslutet.

Pontius Pilatus hade utsetts av kejsaren i Rom till prefekt över Judéen, en tjänst som han hade mellan år 26 och 37 enligt vår tideräkning. Han var inför den romerske kejsaren ansvarig för att det inte blev uppror i landet, han var befälhavare över den del av armén, som var förlagt till hamnstaden Caecarea, och han skulle se till att alla levde efter den romerska lagen. Att döma enligt den judiska lagen var ingenting han skulle syssla med

Pontius Pilatus ansvarade också för att alla i hans provins betalade skatt. Här gjorde Pontius Pilatus som alla andra. Han tog kontakt med judiska ämbetsmän och präster och bad dessa utföra detta trista arbete. En av dessa som samarbetade med Pontius Pilatus var översteprästen Kaifas. Detta samarbeta måste fungera på ett smidigt sätt så att det inte blev uppror. Pontius Pilatus lyckades bra med detta och kunde stanna kvar på sin post i tio år. Efter dessa år finns det ingenting i de romerska arkiven som berättar vad som senare hände med honom. När de första kristna församlingarna funnits i ungefär hundra år fick folkdiktningen om Pontius Pilatus och hans hustru Procula fritt spelrum. Flera märkliga och osannolika historier om detta par spreds bland de första kristna. Mest positiva till mannen, som dömde Jesus till döden, var de kristna i Egypten.

Ungefär 400 år efter det att Jesus hade dött författade en idag okänd koptisk präst i Egypten en lång helgonlegend om Pontius Pilatus, hans hustru Procula och deras två barn. I den berättas det utförligt att par dagar efter det att Jesus hade uppstått skedde det underverk vid den tomma graven. Pontius Pilatus och Procula gick till graven och fick med egna ögon se något av undren. De stannade vid graven och bad till Jesus, som de uppfattade som Guds son. Efter detta for hem för att ordna en fest för de allra fattigaste i Jerusalem.

Judarna hörde om detta och sökte upp Barabbas, mördaren som blivit frisläppt i samband med domen mot Jesus. Barabbas fick i uppgift att lägga sig i bakhåll för Pontius Pilatus och Procula nästa gång de gick till graven. Ryktet gick och nästa gång Pontius Pilatus for till graven hade han med sig en grupp soldater. Barabbas fångades in, dömdes till att korsfästas med huvudet nedåt och med sönderslagna ben. Efter detta startade en ursinnig kamp mellan judarna och Pontius Pilatus. Efter många dramatiska utvikningar av historien slutar denna helgonlegend med att Pontius Pilatus och hans familj fängslas och dödas.

Enligt legenden tog Pontius Pilatus vänner hand om de döda kropparna och begravde dem i närheten av den grotta, i vilken Jesus hade uppstått ifrån de döda. Det dröjde inte många dagar innan det skedde underverk vid denna grav. Då ångrade översteprästen Kaifas sig att han hade medverkat till att Jesus korsfästes.

De kristna i Italien och Spanien hade en mycket mörkare syn på Pontius Pilatus. Han hade inte psykiskt klarat av att döma Jesus till döden utan tog livet av sig. Hans ande var orolig och flög med stormvindar runt i sydvästra Europa och i Alperna. Överallt där anden slog sig ner hände det naturkatastrofer. Häftiga störtregn gjorde det omöjligt att bärga skörden, blixtar satte hela bygder i brand och i Alperna kunde en dalgång fyllas av fasansfulla demoner. Så småningom insåg folk att det fanns naturliga förklaringar till naturkatastrofer och rädslan för Pontius Pilatus onda ande försvann så småningom.

För många finns fortfarande kvar en viss skräck för domaren Pontius Pilatus. I ungefär 1600 år har de kristna rabblat hans namn i trosbekännelsen och få bryr sig om att läsa om honom i Bibelns otäcka skildring av rättegången mot Jesus. Själv hoppar jag alltid över dessa kapitel i Bibeln.

Jag har ett minna av att jag som femåring felfritt kunde rabbla trosbekännelsen utan att begripa någonting vad den handlade om. Den var otäck och skrämmande. Min fasa var att Pontius Pilatus i skepnad av en osalig ande skulle komma farande med en stormby från havet, slå sig ner på Annedalskyrkans stora triumfkrucifix, få det i gungning och sedan vräka ner det över mig där jag satt och dinglade med benen i den höga prästbänken.

Under mina uppväxtår i Göteborg var det inte passande att ställa frågor om Gud, Jesus och Bibeln. Pontius Pilatus blev för mig ett mysterium tills jag för ett par år sedan läste Dick Harrisons bok ”Förrädaren, Skökan och Självmördaren.” I ett långt kapitel om Pontius Pilatus får läsarna veta att munkarna under medeltiden berättade för folket att Pontius Pilatus tagit sitt eget liv och att hans osaliga ande svävade runt och alltid förde olyckor med sig. Jag log för mig själv när jag läste detta. Jag hade inte varit ensam om att uppfatta Pontius Pilatus som en fasansfull varelse.

Dick Harrisons skildringar av Pontius Pilatus som helgon är fascinerande. Jag önskar att jag haft tillgång till denna bok när jag var barn. Då skulle jag säkert inte blivit skrämd av kyrkans stora krucifix.

Idag lyser en blek höstsol. Det är helgondag. Även om jag inte tillhör den koptiska kyrkan skall jag tända ett ljus för helgonet Procula och minnas att hennes barn blev avrättade på grund av föräldrarnas religiösa tro. Jag skall läsa den koptiska kyrkans bön
”Var hälsad, Pilatus, som tvådde sina händer för att visa att han var ren från Kristi blod.
Var hälsad, Abroqla, hans hustru, som sände honom budskapet.
Gör inget ont mot denne man, ty han är rättfärdig.”

Bilden på Citadellet i Jerusalem har jag hittat på nåtet.