Utvärdering av stroketeamet

Utvärdering av stroketeamet

Nu är det bara utvärderingen kvar av den intensiva tiden med träning fem dagar i veckan efter min make Davids andra stroke. Den första fick han i januari 2009. Då måste han för att få eftervård åka till Skärholmen och vara med om gruppövningar tre gånger i veckan. Vi upplevde dessa övningar som meningslösa. David hörde till de bästa i gruppen och personalens alla ansträngningar gick ut på att få de svagaste att bli mer rörliga. David hänvisades till redskapen och alla var övertygade om att han klarade sig bra på egen hand.

Eftervården av strokedrabbade har blivit mycket bättre de senaste året. Stroketeamet kommer hem och tränar patienten och ger den sjuke anvisningar på övningar, som han eller hon helst skall göra flera gånger varje eftermiddag och kväll. Detta är effektivt, men ställer mycket stora krav på anhörigvårdaren. När vi fem dagar i veckan fick två dagliga besök av någon från stroketeamet, upplevde jag att jag var jagad av vargar. När det blev kväll orkade jag inte ens borsta tänderna. Nu har arbetsterapeuten varit här för sista gången och förmanat David att han skall träna högerhanden minst fem gånger om dagen. Logopeden har ett par gånger kvar. Nu är det jag som skall träna Davids halsmuskler, så att han får lättare att svälja. Sjukgymnasten kommer tillbaka om två veckor och innan dess skall jag ha tränat Davids armmuskler och balans. Detta är viktigt om han skall kunna klara toalettbesök på egen hand.

David har repat sig bra efter sin andra stroke. Han kan att gå i trappor, han orkar gå knappt en kilometer med rollator och han klarar att sätta sig på toastolen utan att dunsa så att det ekar i hela huset. Men det är mycket kvar för mig att göra. Dit hör att träna upp balansen så att han själv kan dra på sig sina byxor.

Sjukgymnasten har lämnat en trave med redskap efter sig, som jag nu har liggande på köksbordet för att påminna David om att han inte får slarva med övningarna. Några hade jag tidigare, något har jag fått av sjukgymnasten och en del är nyinköpt. Just nu är problemet att David är trött efter de intensiva veckorna med stroketeamet. Det kan behövas att någon utomstående kommer och ställer högre krav än vad jag gör. David skall ta på sig skorna själv och när stroketeamet är här gör han det. Han måste för att klara detta jobba med den ovilliga högerhanden, som ibland gör fruktansvärt ont. Många gånger blir jag irriterad för att det tar oändlig lång tid för David att ta på sig skorna. Då brukar jag gripa in för att livet med matlagning och disk skall flyta snabbare. Jag borde visa mer tålamod och beräkna längre tid för hushållsbestyr. Dessutom bör jag inte jäkta och slarva mig igenom vardagens alla nödvändiga syskor. Det sista är lättare sagt än gjort.

Under de veckor som gått sedan David kom hem från Huddinge sjukhus har jag upplevt att strokedrabbade inte behöver bli sittande orörliga i en rullstol för resten av livet. Men för att lyckas med detta måste det finnas någon i hemmet, som ser till att alla övningar blir gjorda. Hos oss har det fungerat ganska bra, eftersom jag är stark, rörlig och vital för min ålder.

Davids biståndsbedömare har beviljat mig 16 timmars avlösning i hemmet varje månad. Än så länge använder jag mig bara av två timmar varje vecka. Jag har haft tur när det gäller avlösningsflickorna från hemtjänst. Varje tisdag på morgon går jag till gymet och en flicka kommer och pysslar med David. Tisdagsflickan älskar att städa och att diskutera städredskap och rengöringsmedel. David har under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetat med att framställa bra rengöringsmedel för allt som behöver tvättas och skrubbas. Tisdagsflickan får honom att minnas sin aktiva tid som kemist vid ett tvättmedelsföretag. När jag kommer hem från gymet händer det att David sitter vid köksbordet och läser Ny Teknik. Detta var längesedan han gjorde. På torsdagarna blir det gym eller något kulturellt. Torsdagsflickan gillar att skriva och hon är mycket duktig när det gäller att träna David att skriva på datorn. Detta har jag inte tålamod till.

Nu är frågan om jag skulle bli mindre sliten om jag fick mer hemtjänst och mer avlösning i hemmet. Jag vet inte, eftersom jag har sett att David blir ledsen varje gång jag går hemifrån. Det skulle vara roligt att ta ut fler timmars avlösning i hemmet. Min personlige tränare anser att jag bör träna mer för att inte falla samman. Nu försöker jag i vårt stora kök kämpa med hantlar, gummiband och medicinboll på småstunder. Detta känns skönt, men är inte lika effektivt som en timmes kamp med skivstänger och apparater på gymet.

Jag tror att problemet med äldrevården kommer att vara betydligt större om fem år än vad det är idag. David och jag tillhör den generation som inte skilde sig och som också anser att i ett äktenskap skall man stötta varandra livet ut. Ensamhushållen i Stockholm ökar, vilket för med sig att det inte blir lika naturligt att det finns anhörigvårdare i familjen. Att bo ensam och leva med biverkningarna av en stroke är knäckande både för den sjuke och för de anhöriga.

Numera får den familj, i vilken det finns en anhörigvårdare, ett bidrag. Detta kan skattemässigt jämföras med barnbidraget. Pengarna är välkomna och gör att jag kan kosta på mig lyxen att ha en personlig tränare på gymet och att Rut kommer varje vår och putsar fönster. Min petnoga grannfru, som är äldre och krassligare än vad jag är, låter Rut ta hand om en del av pengarna och får på så sätt hjälp med att städa städskåpet, frosta av kylskåpet, pyssla i trädgården, röja i garaget och plantera om krukväxter. Hon är mycket känslig för om grannarna tycker det ligger för mycket höstlöv på den hårt snaggade gräsmattan. Hennes obefogade fasa är att få grannkritik för att inte krukväxterna i fönstren mot gatan ser välmående ut. Själv har jag sedan vi köpte villan levt enligt principen att trädgården är vår och att grannarna inte skall lägga sig i hur vi sköter den. Nu är detta en tillgång. De dagar jag kämpar i trädgården får jag alltid höra vänliga ord av förbipasserande att jag är duktig.

Nu pågår diskussioner dels om rutavdragen skall få finnas kvar och också om anhörigbidraget skall delas ut till enpersonshushåll och i så fall få disponeras av något av barnen eller barnbarnen. Anhörigvårdaren gör allt det som hemtjänst och Rut inte gör. Dit hör bland annat träningen efter en stroke och att läsa tidningen högt för den sjuke. Är mer hemtjänst bättre än en dotter? Är det en kvinnofälla om dottern går ner på halvtid för att ta hand om sin gamla mamma? Hur påverkar detta dotterns pension? Innebär detta på sikt att vi får en ny underklass, som består av de som i hemmet vårdar sina gamla föräldrar? Varför finns det inte fler sjukhem för äldre? Vilket är bäst i Stockholm? Är det att bygga äldreboende eller studentbostäder?

Jag är glad att jag inte är politiker och måste fatta beslut i dessa frågor.

Jag anser att rutavdraget bör få finnas kvar för att underlätta livet för anhörigvårdare. Är det onödig överklasslyx att ha vackra krukväxter i fönstren eller att få fönstren putsade varje vår?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s