Årstafruns grav

Årstafruns grav

Det är mörkt, det är kväll och det regnar. Just nu börjar folk strömma till kyrkogårdarna för att tända ljus. Ikväll kommer det att vara mycket stämningsfullt på kyrkogårdarna

Seden att tända ljus på gravarna var helt ny för mig när jag flyttade till Stockholm 1967. Min pappas familjegrav fanns i Göteborg. Mammas familj var en gåta för mig. Jag frågade mamma många gånger var hennes föräldrar låg begravda, tyvärr fick jag inget svar. Mamma avskydde kyrkogårdar och hon förstod aldrig varför jag gillade att gå runt på en gammal kyrkogård och läsa på gravstenarna.

När jag blev stockholmare brukade jag på Allhelgonahelgen söka upp någon kyrkogård och tända ett ljus på en grav, som verkade vara övergiven. Om vädret var skönt sökte jag upp en kyrkogård långt bort från hemmet och om det regnade valde jag kyrkogården vid Maria Magdalena kyrka vid Hornsgatan.

I år är allt annorlunda. Jag är anhörigvårdare och har svårt att komma hemifrån. Jag får tända ett ljus hemma för någon, vars grav jag denna kväll skulle vilja besöka. Mitt val är Årstafrun, som ligger begravd på Brännkyrka kyrkogård

Årstafrun hade fått många barn och alla utom sonen Hans Abraham dog som barn. Familjen hade en grav under golvet i Brännkyrka kyrka. Hit fördes i slutet av januari 1811 Årstafruns make ryttmästare Christian Hinric von Schnell, som hade avlidit drygt två vecka tidigare.

Årstafrun var mycket noga med att ordna en ståndsmässig begravning. Hennes döde make kläddes i en ny vit linneskjorta och i handen fick han en bukett av myrten. Prästen kom och höll en utfärdspredikan för gårdens folk. Kistan fördes till ett speciellt rum i kyrkan i väntan på att begravningen skulle ske. När detta var över höll prästen en kort tacksägelsepredikan i Brännkyrka kyrka över den döde.

Vinterkylan letade sig genom fönstren på Årsta. Årstafrun klädde sig varmt och satte sig ner vid sin skrivplats. Ryttmästaren hade aldrig umgåtts med församlingens präster och nu visste inte prästen vad han skulle säga vid jordfästningen. Årstafrun fick i uppgift att författa det griftetal prästen skulle hålla på jordfästningen ett par dagar senare. Griftetalet började med en skildring hur det var av att som yrkesmilitär fara Europa runt och inte känna sig hemma någonstans. Sedan kom de lyckliga åren på Årsta med flera glada fester och trevliga slåttergillen. De sista arbetsamma åren var något Årstafrun inte ville beröra. Alla, som kom till jordfästningen, måste få med sig hem en positiv bild av hennes make.

År 1812 slog vinterkylan till redan i början av november. Sedan blev det plötsligt en dag med töväder. Alla visste att Årstavikens is var opålitlig och detta försökte man förgäves tala om för Årstafruns son Hans Abraham. Hans Abraham slog ofta dövörat till när mamma eller gårdens folk ville förmana honom. Han trotsade varningarna och tog genvägen till Tanto rakt över vattenpölarna på den tunna isen. Den brast och Hans Abraham lyckades aldrig ta sig upp ur vaken utan drunknade. Nu var Årstafrun ensam och hon mindes bara de glada stunderna hon haft tillsammans med sonen. Sorgen slog klorna i henne och hon var mycket tacksam för att hennes bror och andra släktingar kom till Årsta och stöttade henne vid jordfästningen.

Årstafrun hade sedan hon var barn tyckt om att läsa. Nu var hon ensam ansvarig för skötseln av Årsta och orkade inte med att läsa. De nya diktarna, som målade upp en bild av det forntida Norden, läste hon aldrig. Dit hörde bland andra Esaias Tegnér och den danske poeten Adam Gottlob Oehlenschläger.

Jag tror att Årstafrun skulle ha uppskattat Oehlenschlägers dikter och skådespel. Skådespelen är ofta sorgliga, medan dikterna skildrar den danska naturen när den är som vackrast. Årstafrun älskade den svenska naturen och tyckte om att arbeta med växter. Senare i livet tyckte hon att kyrkogården vid Brännkyrka kyrka var livlös och utan fågelsång på våren. Detta var anledningen till att hon beslöt sig för att plantera en almallé längs stranden till den nu utdikade Kyrksjön. Några av almarna står kvar och har inte smittats av almsjukan.

Årstafrun avled den 12 januari år 1841. Då var hon 87 åt gammal. När hon jordfästes var det inte längre tillåtet att begrava folk under kyrkans golv. Årstafrun fick sitt sista vilorum strax under sina almar.

Jag vet inte vilka psalmer som sjöngs vid hennes jordfästning. År 1819 fick vårt land en ny psalmbok och i den fanns det med psalm av Adam Gottlob Oehlenschläger. Kanske sjöng man denna psalm vid jordfästningen. Psalmen finns med i vår senaste psalmbok och har nummer 304.

”Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.”

Bilden på kyrkogården i Brännkyrka tog jag tidigt i våras, en solig dag när jag tillsammans med Carina Beckerman strövade runt i Årstafruns trakter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s