Jag har varit anhörigvårdare för min make David seden våren 2009 och många gånger tyckt att jag levt i dödens väntrum. Dessa dagar och nätter är hemska med tankar, som bara kretsar kring begravning och bouppteckning. Då tappar jag förankring med verkligheten och slutar att äta. Det enda jag orkar är att planlöst driva runt i bostaden och i trädgården. Just en sådan smärtfylld period har jag nu kämpat mig igenom.

Helvetet bröt ut i söndags när Davids krafter knappt räckte till för att gå mellan sängen och toaletten. Den jobbigaste delen var ersättningen för tröskeln ut till hallen. Den är av rostfritt stål, är ganska hal och lutar svagt uppåt. I vanliga fall är detta inga bekymmer, men i söndags orkade David knappt dra rollatorn i uppförsbacken, som han tyckte var lika hög som Kebnekajse. Jag måste gå bakom David och hjälpa honom att skjuta rollatorn.

Det blev måndag med vardagsstress. Jag hade ett tandläkarbesök på morgonen och hemtjänst skulle komma och raka David. Hemtjänstflickorna är duktiga och hjälpsamma. Jag behövde inte vara orolig och kände att jag på hemvägen kunde koppla av och spana in en ny vinterkappa. Men redan efter tio minuter slog oron klorna i mig. Jag borde åka hem, något otäckt höll på att hända

Hemma lyste paniken i Davids ögon. Tyvärr kunde han inte förklara vad som tryckte honom. Han tog rollatorn och gick runt i det stora köket för att få motion. Plötsligt vek sig benen under honom och han gled ner på golvet. Snabbt tryckte jag på larmet, hemtjänstfolket kom och hjälpte upp David och gemensamt gjorde vi några enkla test för att kontrollera att David inte hade fått en tredje stroke. Vi kunde konstatera att han var vid medvetande och helt klar i hjärnan men att han kände sig yr.

Det blev natt med toabesök och det jobbiga i att bestiga det hala berget Kebnekajse. Jag gick bakom David, som fick problem att skjuta rollatorn. Han gled bakåt och fick rollatorn över sig och vi landade på golvet. Jag lyckades lirka mig fram under både David och rollatorn och tryckte i panik på larmet. Det dröjde inte länge förrän nattpatrullen kom. Den här gången var det två kraftiga flickor, som talade svenska med utländsk brytning. En av dem hade någon form av medicinsk utbildning. Hon konstaterade att pulsen var normal och att David inte hade förlorat medvetandet. De hjälpte David på toa och sedan tillbaka till sängen.

”Vet du vad jag tror?” sa flickan, som tagit pulsen på David. ”David dricker för lite och är uttorkat. Jag tycker att detta syns på huden. Uttorkning för med sig yrsel och då trillar man. Ring till Sjukvårdsupplysningen och kolla när det blir morgon.”

”Tack” sa jag. ”Varför blir inte du läkare?”
Flickan log mot mig
”Skulle vilja, men har inte råd att gå på Komvux, klarar inte matten på högskoleprovet.”

Det blev morgon och jag kände mig piggare och kunde med vis möda peta i mig en ostsmörgås. Först ringde jag till Sjukvårdsupplysningen, där jag fick samma besked som av nattpatrullen, och sedan till Davids biståndshandläggare. Nu kände jag mig gråtfärdig efter två dagars grubblande om död och begravning.

Biståndsbedömaren var otroligt omtänksam. Hon konstaterade att den vanligaste orsaken till fallolyckor för äldre är uttorkning. Jag måste se till att David drack ordentligt. Sedan skulle kvällspatrullen komma och hjälpa David att lägga sig. Biståndsbedömare hade tidigare varit hemma hos oss och mindes den såphala sluttningen från rummet upp till hallen.

Nu har suttit flera gånger bredvid David när han druckit en blandning av rödvin och vatten. Detta är den dryck han tycker bäst om. Yrseln är borta, David klarar bra att gå till toaletten men är fortfarande mycket trött. Det är ingen mening att försöka få honom att göra de övningar vi har fått från stroketeamet.

Idag kan jag andas ut och äta ordentligt. Tankarna på jordfästning och bouppteckning finns nu längst bak i mitt medvetande. Hemtjänst kommer och skall duscha och raka David. Efter lunch kommer avlösningsflickan och jag kan få en timme för mig själv. SMHI har lovat sol. Jag ger mig ut på stavgång i parken och skall försöka koppla av.