Att vara anhörigvårdare – Tillfälligt boende

Att vara anhörigvårdare - Tillfälligt boende

Min make David beviljades i slutet på förra veckan plats på ett tillfälligt boende inte långt ifrån där vi bor. Det blev ett snabbt beslut beroende på att jag höll på att falla ihop. Det hade varit två tröttsamma veckor när David blev sämre för var dag som gick. Själv trodde jag inte på fredagskvällen i förra veckan att David skulle överleva helgen.

Ingen läkare förstår varför David plötsligt har drabbats av akut saltbrist. Detta gör att han har tappat all styrka i armar och ben. Han orkar inte längre föra en sked gröt till munnen utan måste ha hjälp med matning. Varje toalettbesök har varit ett äventyr med två ledsagare.

Jag grät i måndags när David for hemifrån. Då hade jag en känsla av att han aldrig skulle komma tillbaka hem. Sjukbilen kom och det var som ett sista avsked av vårt hus och vår trädgård. Framme vid sjukhemmet tog personalen emot oss med stor värme. Jag packade upp David kläder och la in dem i skåpet i hans rum. När jag gick kom sjuksköterskan emot mig och undrade om jag verkligen orkade gå hem. Hon tog fram sin mobil och undrade om hon skulle ringa efter en taxi. Jag skakade på huvudet och sa att jag inte hade långt hem.
Sjuksköterskan log mot mig.
”Du ser sliten ut. Ta hand om dig själv de två veckor jag ansvarar för David. Du får inte falla samman. Känn inget tvång att komma hit varje dag!”

Det är märkligt att vara ensam i vår villa och att inte ständigt lyssna till ljud från David, ett gläfsande läte om toabesök eller en bön om sällskap. Jag har upplevt att jag, oberoende vad jag än gör, måste se till att han har det bra. Nu gör jag något jag har saknat de sista två åren. Det strömmar musik ut ur en högtalare och skrivrytmen känns annorlunda.

En av anledningarna till att David blev mycket sämre för två veckor sedan är att han hade saltbrist. Vad detta beror på år det ingen som kan förklara. Nu skall han äta två olika sorters salttabletter morgon och kväll. Det gäller att svälja dem hela, eftersom sönderkrossade salttabletter har en märklig förmåga att skapa sveda i munnen. Kuren tycks redan ha hjälpt och det märkte jag genast när jag hälsade på honom igår efter sjukhemmets middag. David var stadigare på benen och mycket piggare. Han hade sett ett TV-program om konsten att köra ett hundspann och han började längta till ett friskt liv med äventyr i de svenska fjällen. Vi satt länge i hans rum och pratade om hur det var när vi en ljus sommarnatt tältade i snöstorm i Padjelanta i norra Lappland.

Sjukhemmet ligger i det ombyggda servicehuset i vår egen förort. David har ett stor rum med egen toalett, där det också står en liten tvättmaskin. Så snart det händer något spektakel med hans kläder, hamnar de genast i tvättmaskinen. Matsalen är stor och ljus och intill den finns en stor inglasad balkong. Härifrån har man en trevlig utsikt över vår gata och kan spana in när kvällsbussen kommer från innerstaden.

David har snabbt glidit in i sjukhemmets rutiner. Han är omtyckt av personalen, men utfrusen av de manliga patienterna. Kanske beror detta på att han inte är intresserad av fotboll och inte deltog i sorgesuckarna över att Zlatan inte gjorde det avgörande målet.
Hoppet om att David är med på familjens jullunch har vaknat till liv. Nu hoppas jag att det inte kommer en ny stroke eller att han drabbas av någon annan sjukdom. Man vet inte, David skall om fyra månader fylla 87 år. Han har redan levt på övertid, eftersom medellivslängden för män är 79 år.

Bilden föreställer sjukhemmets inglasade balkong.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s