Domsöndagen 1944 var en sorgens dag i de svenska kyrkorna. Ett flygplan med enbart civila passagerare hade några dagar tidigare varit på väg från ett sönderbombat Berlin till Sverige. Mitt över Östersjön blev det nedskjutet av tyskt jaktflyg. Ingen i planet överlevde. Med på planet var den svenske legationsprästen och kyrkoherden i Berlin Erik Perwe. Han var på väg hem för att i lugn och ro få fira jul tillsammans med sin hustru och sina fyra barn.
Genast uppstod ett rykte att tyskarna avsiktligt hade skjutit ner detta plan för att på ett smidigt sätt få den svenska kyrkan i Berlin att inse att det var straffbart att gömma judar och politiska fångar på rymmen. Ingen av nazismens ledare i Berlin hade undgått att höra talas om den svenske prästens oräddhet att rädda skadade ur ruiner de dagar när bomberna regnade över staden och också hans otroliga förmåga att smuggla ut judar ur landet.

Erik Perwes företrädare, Birger Forell, hade varit övervakad av Gestapo på grund av att han engagerade sig för judarna och såg till att de fick ett gömställe i kyrkan. Ofta kunde han hjälpa dem att fly ut ur Tyskland. Sommaren 1942 förklarade tyska tjänstemän att man inte kunde garantera den svenske kyrkoherdens säkerhet. Anledningen till detta var att Hitlerjugend hade tagit som sin uppgift att söka upp regimkritiker och på öppen gata slå ner och misshandla dessa personer. Birger Forell förstod och beslöt sig för att söka en ledig tjänst som kyrkoherde i Borås och bad i samband med detta att ärkebiskopen skulle utse Erik Perwe till sin efterträdare.

Till skillnad från Birger Forell skrev Erik Perwe dagbok, men i den finns inga namn utan bara korta notiser om vad han varit med om. Vad som senare hände med de personer, som skildras i dagboken är det som regel ingen som vet.

Redan den första dagen i Berlin insåg Erik Perwe att han måste fortsätta Birger Forells arbete. En kvinna kom och grät. Hon berättade att hennes judiska mor hade förts bort till Theresienstadt. Vad skulle nu hända med modern? Fanns det möjlighet att skicka ett paket med mat och kläder till modern? Vad skulle hända med henne själv? Hon var halvjudinna och hade inte svenskt medborgarskap. Kunde hon få hjälp av svenska kyrkan?

Erik Perwe hoppades att han skulle få ärkebiskop Erling Eidems stöd för att fortsätta Birgers Forells farliga arbete med att hjälpa de förföljda judarna. Stödet blev officiellt, men nådde aldrig fram till de svenska präster, som var osäkra på vad ärkebiskopen ansåg om judeförföljelserna i Tyskland.

I början av november 1942 kom ärkebiskop Erling Eidem för att installera Erik Perwe som kyrkoherde. Ärkebiskopen hade planerat att i samband med besöket i Berlin fara till Lützen och besöka den svenska kyrkan och minneslunden för de soldater, som stupat samtidigt som Gustav II Adolf i ett blodigt slag. Med på denna resa var den svenske och mycket korrekte ambassadören i Berlin Arvid Richert och ett par svenska journalister. I Lützen möttes ärkebiskopen och hans sällskap av de svenskar, som bodde på platsen. Ur de flesta fönster hängde svenska, finska eller tyska flaggor. Ärkebiskopen la ner en krans vid minnesstenen över de som stupat i slagen den 6 november 1632 och fortsatte sedan till Gustav Adolfskapellet, där han predikade vid en gudstjänst. I predikan fanns kritik riktad mot nazismen. Ambassadören blev oroligt och såg sig om för att kontrollera om fanns några agenter från Gestapo med i kyrkan. Efter gudstjänsten diskuterades ärkebiskopens predikan. Ett resultat av mötet blev att ärkebiskopen medgav att han gått för långt och han förbjöd all publicering av predikan. Detta var klartecknet för Erik Perwe att göra allt han kunde för de kvarvarande och förföljda judarna.

Många judiska ungdomar hade den dag Gestapo kom och hämtade föräldrarna valt att rymma. De slet bort judestjärnan från sina ytterkläder och blekte håret för att se ariska ut. De lämnade sin egen stadsdel och vandrade till för dem okända delar av Berlin. Dessa ungdomar kallades snart för dykare. Några av dem sökte sig till den svenska kyrkan, där de kunde få ett tillfälligt skydd i potatiskällaren, som nu var ombyggt till skyddsrum.

Erik Perwe sökte hösten 1942 kontakt med några protestantiska präster i Berlin. Han möttes av rädsla. Alla var skräckslagna för att Gestapo när som helst kunde komma och fånga in alla som hade kritiserat nazismen. Något stöd för att hjälpa dykarna fick inte Erik Perwe, som nu började på ett försiktigt sätt ta kontakt med hantverkare. Redan vid julen hade han ett litet nätverk, som var villiga att utan betalning hjälpa dykarna och andra förföljda berlinbor. Allt måste ske i hemlighet och de vanliga kyrkobesökarna fick ingenting veta. Predikningarna var utslätade, eftersom ingen visste om Gestapo fanns med i kyrkan.

Erik Perwe var mycket praktisk. Tillsammans med en hantverkare gjorde han en maskin, som kunde användas för att trycka identitetskort. Legationsprästen hade möjlighet att få hämta konjak och cigaretter på ambassaden. Dessa bristvaror använde hantverkarna nu som betalning till ett tyskt tryckeri för det rätta papperet för identitetskort och stämpeln. Tack vare dessa identitetskort kunde dykarna köpa den ransonerade maten och också få tillgång till skyddsrummen.

En höstdag flyttade den svenska ambassaden till ett mindre rum och möbler och inventarier skickades i en plomberad järnvägsvagn till Sassnitz för att med den anrika järnvägsfärjan forslas till Trelleborg. Vad ingen visste var att lokföraren hade mutats med konjak.

Strax norr om Berlin körde godståget i mörkret in i ett skogsområde. Hit kom en hantverkare, som dyrkade upp den förseglade dörren. Dykare kom smygande ur skogen, bar ut möblerna och steg själva in i godsvagnen. Hantverkaren förseglade vagnen och satte fast märket, som visade att lasten var kontrollerad och godkänd. Efter detta rullade tåget vidare och kom så småningom till Trelleborg, där ungdomarna steg av och kunde söka politiks asyl.

Idag det inte många som minns domsöndagen 1944 och bara de som är intresserade av motståndet mot nazismen vet vad Erik Perwe stod för. Ungdomarna, som steg av godståget i Trelleborg, visste säkert inte att det var tack vare svensk konjak och ett tyst medgivande från ärkebiskopen och den svenske ambassadören i Berlin som gjorde att de hade kunnat fly från Tyskland.

Jag vet inte vad de judiska ungdomarna sa när steg ur godsvagnen. Kanske bad någon den tackpsalm, som finns med i Jesaja kapitel 12 i Gamla Testamentet i Bibeln.

”Den dagen skall du säga
Jag tackar dig, Herre
Du var vred på mig
Men din vrede lade sig
Och du gav mig tröst
Ja, Gud är min räddning
Jag är trygg och utan fruktan
Min kraft och mitt värn är Herren
Han räddade mig
Jublande skall ni ösa vatten
Ur räddningens källor
Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar
Gör dem kända över hela jorden”

Bilden föreställer Gustav Adolfskapellet i Lützen och jag har hittat den på nätet.