Att vara anhörigvårdare – Håglös hemma i köket

Att vara anhörigvårdare - Håglös hemma i köket

Håglös hemma i köket
Min make David, 86 år gammal, skall bo veckan ut på ett korttidsboende inte långt ifrån vårt hem. Jag brukar hälsa på honom varje kväll och ibland mitt på dagen. Då brukar det hända att personalen vill prata med mig. Ibland upplever jag det som jobbigt.

Avdelningens personal är vana vid att kämpa med dementa patienter och i undantagsfall med deras äldre anhöriga. Alla, som de av utseendet uppskattar som +75, klassas som glömska med dålig förmåga att ta till sig ett meddelande. Igår hade jag en längre pratstund med en sjuksköterska och gjorde då allt för att bevisa att jag inte är dement. Först efter ett fem minuters långt samtal medgav hon att jag hade rätt. Det sista och dräpande argumentet var att jag denna höst har lärt mig hantera Wndows8. Syster medgav att hon inte behärskar mer än det nödvändigaste när det gäller datorer och att hon upplever det som arbetsamt att betala räkningar via datorn. En undersköterska från Afrika log glatt och sa att hon nu kämpar och kämpar med att lära sig svensk grammatik på sin sons avlagda dator. Av sina barn hade hon hört att Windows8 är svårt att lära sig.

Jag upplever det som deprimerande att komma in på Davids avdelning, som är fylld av ensamma och äldre människor. David är den ende som får besök varje dag. Kvinnorna är änkor och bor kvar hemma i lägenheten och får hjälp av hemtjänst flera gånger om dagen. För dessa är två veckor på ett korttidsboende ett sätt att få träffa folk. Männen är troligtvis frånskilda och de får sällan besök av sina barn. I denna ensamhetens värld dundrar TV4 fram sina klämkäcka reklambudskap eller spottar fram märkliga tävlingar. Efter en stund i samlingsrummet drar jag in David till hans tysta rum. Här kan vi sitta och prata i lugn och ro.

Det är rutin på avdelningen att efter en måltid placera så många som möjligt i en stol i det ljusa samlingsrummet vid den stora TV-skärmen. Många damer sitter här och trots de inställsamma rösterna från TV4 sover de sig igenom dagen och vaknar bara när det luktar mat. Då är det dags för blöjbyte och sedan förflyttning till matrummet. När jag ser denna skara av slumrande och frusna tanter rinner all energi och livslust ur mig. Jag vill fly från detta dödens väntrum.

Jag har kommit överens med avdelningens ledning att vi varje kväll i Davids rum får dricka ett litet glas rödvin tillsammans. Detta sker samtidigt som alla får ett smörgåsrån med ost. Vi känner oss lika lyxiga som om vi vore i Frankrike och att vi på ett värdshus på landsbygden hade förmånen att få njuta av husets vin och en bit god ost.

Jag stannar tills David har fått sina piller och svalt ner dem med nyponsoppa. Sedan hjälper jag David att borsta tänderna. Efter två stroker är all armstyrka borta och tandborstning är något han inte klarar själv.

Varje kväll traskar jag hem den mörka parkvägen och kan sedan kliva in i vårt hus. Här kommer ensamheten emot mig och jag blir håglös. Det enda jag orkar göra är att lägga en patinans på datorn. Om den inte går ut kan jag bli sittande i mer än två timmar framför datorn.

Ofta kan jag efter ett pillande med olika kort inte somna förrän långt efter midnatt. På morgonen möts jag av håglöshetens ostädade kök. Då gäller det att inte ge upp utan plocka in disken i diskmaskinen, gå ut med soporna och torka av köksgolvet. Ibland känns detta enkla jobb mycket tungt.

För ett par dagar beslöt jag mig för att kämpa ner min håglöshet. Jag började sticka ett par vantar med ett knepigt mönster, tog fram min burk med påste och köpte en storförpackning med märkliga tidningar avsedda för överklassens kvinnor. I min ensamhet blir det stickning och en djupdykning in i en fantasivärld, där det inte finns varken ålderdom eller sjukdom.

Om knappt en vecka är David hemma igen. Då gäller det att orka och inte falla samman. Jag tror jag klarar detta.

2 tankar om “Att vara anhörigvårdare – Håglös hemma i köket

  1. Min pappa var livrädd att hamna på boende! Han gjorde vad som helst för att inte komma dit.
    Han blev 94 och dog till slut ändå på ett sådant. Men överlevde sin hustru med mer än 7 år!
    Tror att han till slut accepterade sitt öde och slutade att kämpa. Frid vare med honom!
    Lycka och framgång med din kamp för att fungera i ett samhälle som bara vill ha starka produktiva lönsamma människor!
    Björn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s