Stockholm Sydväst – Skulpturmuseum i Vinterviken

Stockholm Sydväst - Skulpturmuseum i Vinterviken

Jag bor inte långt ifrån Nobels numera nedlagda nitroglycerinfabrik i Vinterviken. Från den första dagen i området sommaren 1967 fick jag höra att nobelpristagarna i vintermörkret borde komma ut till oss och få se hur Nobels svenska fabrik såg ut. Tillverkningen av sprängmedel hade då för längesedan flyttat från Vinterviken och bara vissa delar av forskningen fanns kvar. Området bevakades noga och enbart de som arbetade eller hade passersedel fick komma in.

I slutet av 1940-talet hade fabriksområdets pampiga svavelsyrafabrik stått tom i många är. Då plågades alla av det kalla kriget och i smyg beslöt man att Sverige skulle skaffa sig en atombomb. En lämplig plats för tillverkning av detta vapen var svavelsyrafabriken i Vinterviken.

Åren gick, det blev ingen svensk atombomb, det kalla kriget tog slut och Stockholms stad köpte Nobels område i Vinterviken. De gamla verkstäderna byggdes om till lokaler för skulptörer och konstnärer och svavelsyrafabriken började rasa samman. På grund av rasrisken blev det alltför farligt att gå i närheten av byggnaden och ett högt staket skulle hålla nyfikna på avstånd. Detta hindrade inte uteliggarna, som de ljusa sommarnätterna samlades kring ett uppklippt hål i staketet, från att ta sig in i den stinkande fabriken. Några stannade bara någon timme, medan andra klättrade upp för en fallfärdig trappa och började runt metallskrotet från atombombsåren inreda vinden till ett sovrum med trasiga täcken och madrasser. Det blåste genom ett trasigt fönster och stanken var inte lika obehaglig som i nedervåningen. Några nätter fick de sällskap av verkstadens konstnärer, som på väggarna sprejade fram en färgstark graffiti om atomkrigets fasor. Tyvärr försvann detta tidsdokument vid den kommande saneringen.

I början av 1990-talet tog diskussionerna om svavelsarafabrikens framtid fart. Kemister ansåg att hela fabriken skulle betraktas som riskavfall. Den fallfärdiga tegelkåken borde rivas och forslas bort. Konstnärerna hävdade att det gick att sanera byggnaden och göra den till ett skulpturmuseum. I detta verbala krig segrade konstnärerna, svavelsyrafabriken sanerades och år 1998 invigdes Skulpturmuseum. Nu hoppades många att nobelpristagarna skulle komma och titta på konsten och bekanta sig med området. Ingen av dessa herrar och damer blev intresserad av att i kylan ge sig ut för att titta på en gammal och fortfarande stinkande fabrik i en ödslig park i en vintermörk förort till Stockholm. Eftersom det i Skulpturmuseum fanns en restaurang med spriträttigheter borde man enligt lokalpatrioterna här kunna ordna nobelmiddagar för alla de, som inte fick plats i Stadshuset. Bara ett fåtal entusiaster var intresserade och festen blev inställd.

Redan efter ett år slutade besökarna att komma till detta nya museum. Det stank i utställningslokalerna och personalen klagade ofta över yrsel och huvudvärk på grund av dålig arbetsmiljö. Det enda stället det gick bra att vistas i var restaurangköket, där man dagligen vädrade ut ångorna från biffstek med lök och lammkotletter med vitlök. Sommartid blev det populärt att från Liljeholmen traska till Vinterviken, äta middag bland skulpturerna utomhus och sedan fara med en båt till kajen vid Stadshuset.

År 2008 måste Skulpturmuseum stängas på grund av brist på besökare. Skulpturerna både inomhus och inomhus skingrades. Mycket av det som fanns utomhus var vackert, medan andra konstverk var tråkiga och inte kunde förmedla något budskap till de som gick förbi. Hundägarna hade bekymmer med allt det som i deras ögon var konstskrot. De manliga vovvarna gillade att lyfta på benet vid dessa märkliga statyer.

Jag hade en klar favorit bland utomhuskonstverken. Det var en mur, som hade kunnat stå i ett harem och där kvinnorna under sträng bevakning fick titta ut genom gluggarna. Muren kunde finnas som vägg i ett kontorslandskap före mobiltelefonernas intåg i samhället. Genom gluggarna i muren kunde de som arbetade lått kunde skicka meddelande till varandra.

Muren var gjord av röd granit, som på den ena sidan slipades och blankpolerades. Den syntes på långt håll när man kom vandrande från Liljeholmen. Här brukade jag stå och smeka den vackra och glänsande stenen, som fick mig att minnas barndomens granitklippor i Göteborg. Sidan mot uteserveringen var obearbetad och här brukade jag läsa in historier om livets första primitiva organismer och fundera över varför jag aldrig fullföljde barndomsdrömmen att bli geolog.

Muren blev en omtyckt klätterställning för både barn och vuxna. Naturligtvis var jag med och klängde, men vågade aldrig klättra högst upp.

Idag är muren borta och ingen av alla jag frågat vet var den står. Om jag hade en större tomt utanför huset skulle jag köpa muren och ställa använda den som staket. Jag skulle också gärna vilja träffa konstnären och fråga vad han eller hon funderade över när denna vackra mur blev till. Nu kan jag glädja mig åt den bild jag tog sommaren 2008.

Nu hoppas jag att någon av mina läsare vet var den röda granitmuren finns.

Om det är någon av läsarna som är intresserad av graffiti som konst, så har jag fotograferat målningarna i övervåningen, De är ett tidsdokument om hur man upplevde skräcken av att få uppleva en atombomb.

En tanke på “Stockholm Sydväst – Skulpturmuseum i Vinterviken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s