Att hålla modet uppe

Att hålla modet uppe

Jag är anhörigvårdare till min make David, som om tre månader fyller 87 år. Två gånger de sista fem åren har David upplevt en stroke och båda gångerna överlevt. Nu stapplar han sig fram med hjälp av en rollator och mänskligt stöd, han har svårt att svälja och talar långsamt och genomtänkt. Det skrämmande att uppleva hur David långsamt tynar bort och att hans krafter avtar. Vissa dagar är David helt utan ork och då känns livet mycket tungt. Jag blir liten och svag, jag funderar på ringa till biståndsbedömaren och säga att jag inte orkar vara anhörigvårdare en enda dag till och att det bäste vore om David kunde få en plats på ett sjukhem. Jag vet att han skulle vantrivas i en sådan tillvaro.

Förra lördagen var jobbig. Julens första sånger strömmade ut ur radion. David hade svårt att på morgonen komma ur sängen och hela dagen var han orkeslös. Jag försökte förgäves låta bli att oroa mig. Så blev det äntligen kväll och hemtjänst kom för att hjälpa David att gå på toa, borsta tänderna och komma i säng. Det var då som allt blev mycket lättare och tankarna på att skicka bort David till ett sjukhem blåste bort.

Det hade uppstått problem på grund av sjukskrivningar i det hemtjänstföretag jag anlitar. Den vanliga tjejen från Mellanöstern kom inte utan en för mig helt ny flicka. Det var ingen vanlig hemtjänsttös, som klev in genom dörren. Det var Miss Afrika, som kom trallande på en av Lill-Babs låtar. Hon var lång och smal, hade svart hästsvans och ett tomterött pannband. Hon såg ut som om hon tränade för Stockholm maraton minst tre gånger i veckan.

Miss Afrika var ett fynd. Hon kunde alla grepp, tog i David på ett mjukt sätt och talade om för honom att rollatorn var en bil och nu skulle han lära sig att fickparkera. Det var skratt och skoj och det blev inga tunga dunsar när David skulle sätta sig på toastolen.

I en paus frågade jag Miss Afrika i vilken grundskola hon gått. Miss Afrika skrattade glatt åt min fråga, som hon ansåg var dum.
”Jag har inte gått i svensk skola, bara några år i en byskola i Afrika. Kom till Stockholm när jag var 17 år och hade med mig sonen, som bara var tre månader. Började jobba med städning redan efter en månad i Stockholm, sedan blev det hemtjänst, har jobbat där i 17 år, har körkort, gillar att fickparkera och avskyr när det är halt.”
Jag blev mållös och frågade var hon hade lärt sig sitt perfekta svenska uttal.
”Lill-Babs och Carola. Sedan har jag nog lätt för språk, men jag har aldrig lärt mig skriva god svenska, jag läser inte mycket och är dålig när det gäller matte och datorer. Jag har ingen dator, vet knappt hur man använder en.”

Miss Afrika skrattade glatt och vi började tillsammans sjunga ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” David satt kvar på toastolen och började brumma med. Han har ingen sångröst, men hade smittats av vår sångglädje. Efter detta hjälpte miss Afrika David att lägga sig. Innan hon traskade ut genom dörren fick jag veta att hon skulle vara hos oss på kvällarna fram till tisdagen. Sedan skulle hon ha semester och åka till Afrika och fira jul tillsammans med släkten.

Kvällarna med Miss Afrika var underbara. Vi skämtade och skojade om den svenska julmaten, som hon verkligen uppskattade. Godast var julskinkan och nu skulle hon till släkten och laga till en doftande julskinka. Naturligtvis skulle de få besök av tomten, som kom i en stormvind från savannen ridande på en zebra eller ännu bättre en giraff.

”Skall du inte försöka rida barbacka på en giraff?” frågade jag i en paus.
”Säker, då skall jag lära honom att fickparkera.”
Vi sa några ord om att fåglarna kunde behöva godsaker till jul. Detta var något som Miss Afrika aldrig hade funderat på. I hennes värld hittade de vilda fåglarna något att äta. De kunde ju alltid slå sig ner på något djur och börja städa bland ohyran i pälsen.

David började leva upp. Det var som om Miss Afrikas livsglädje hade smittat av sig på honom. När morgonflickan från Mellanöstern kom för att lirka David ur sängen, tvätta honom och hjälpa honom på med kläderna började vi skoja på samma sätt som med Miss Afrika. Nu handlade det inte om Afrikas djur utan om akvariefiskar. Skulle en guldfisk uppskatta att bli skrubbad runt gälarna med en nyinköpt tandborste?

Det blev kväll på tisdagen och sista kvällen med Miss Afrika. Hon var dämpad och jag blev orolig att hennes son hade skadat sig. Miss Afrika skakade på huvudet.

”Nelson Mandela är död. Han visade att vi i Afrika kan och att vi vågar kämpa.”
Innan hon gick hade vi en tyst minut och mindes Nelson Mandela. Sedan gled Miss Afrika ut i vintermörkret och startade hemstjänstbilen.

Nu är Miss Afrika hos sina släktingar och kanske bakar hon pepparkaksgrisar. Själv letar jag förgäves i mina överfulla bokhyllor efter en bok om Nelson Mandela. Jag vill veta med om denne man, som lyckades ge Afrikas folk självförtroende och livsglädje. Det är en livsglädje, som har smittat av sig.

Bilden på zebrorna och fåglarna har jag hämtat ur boken ”Birds in Art”. Konstnären är amerikanskan Anne Senechal Faust.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s