Advent i Småland 1944 – En bok om de franska judarna

Advent i Småland 1944 – En bok om de franska judarna

Min småländska svärmor Dora kände sig i december 1944 mycket trött och sliten. Hon var 57 år och hade fått två flickor och åtta pojkar. Svärmor Dora tyckte om att läsa, men detta var något man inte gjorde på den småländska landsbygden. Alla, utom prästen och skolläraren, var övertygade om att den som läste något annat än Bibeln riskerade att bli tokig och inte orkade mjölka kor eller arbeta inom jordbruket.

Senhösten 1944 bodde fyra av pojkarna hemma och den yngste var elva år. Äldste sonen Gunnar arbetade i en livsmedelsaffär i Stockholm. Denna jul hade han skickat hem ett paket, som bland annat innehöll julgotter, knäckebröd bakad av vetemjöl och en bok. Gunnar hade flyttat hemifrån när han var 15 år och då börjat arbeta i en livsmedelsaffär. Han tillhörde som sina föräldrar Pingströrelsen och brukade regelbundet besöka mötena i Rörstrandskyrkan i Stockholm. Här hade han köpt julklappsboken till mamma. Den var skriven av Willis Säwe och handlade om hans tid som missionär bland skeppare, judiska flyktingar och uteliggare längs Frankrikes kanaler.

Dora tyckte om och att skriva brev. Breven till sonen Gunnar finns bevarade och jag har en kopia av dem. Genom att läsa dessa har jag lärt känna den svärmor jag aldrig fick tillfälle att träffa. Våra gemensamma intressen läsning och brevskrivning skulle byggt en bro mellan oss. Den stora olikheten skulle ha varit vår religiösa tro. Dora var pingstvän och var övertygad om att Gud hade dikterat varje ord i Bibeln. Själv har jag vuxit upp i en miljö, där Bibeln betraktades som ett historiskt dokument med många felkällor.

Svärmor Dora hade i december 1944 mycket att syssla med inför julhelgen. Hennes make Johan Alfred skulle slakta och stycka julgrisen och sedan blev det husmors uppgift att göra julkorvar och laga till sylta. Bröd skulle bakas och alla skulle få rena kläder till julafton. Trots detta tittade Dora då och då i den spännande boken. Hon upplevde Paris och hamnstaden le Havre och med Willis Säwes ögon och hon var också med när de tyska trupperna sommaren 1940 tågade genom Triumfbågen i Paris.

Willis Säwes mor var ogift och hans pappa erkände aldrig sin son. När och varför pojken blev pingstvän framgår inte av det han skrev och ingen av de jag har frågat vet något om detta. Willis Säwe blev tidigt intresserad av Frankrike och lärde sig på egen hand franska.

I mitten av 1930-talet for Willis Säwe som Pingstkyrkans missionär till Frankrike. Det han såg gjorde honom förskräckt. I hamnarna raglade svenska pojkar omkring och sökte förgäves få arbete på någon båt. Willis Säve såg nöden och han skrev ofta till Sverige och bad om pengar till sin verksamhet. Efter ett par år vid kusten flyttade han till Paris och tog där hand om de svenska pojkar, som för svältlön arbetade på de franska flodbåtarna. Längs kajerna växte det upp små tältläger, dit de arbetslösa sökte sig. Hit kom ofta Willis Säwe och han skrev hem och berättade att bland de arbetslösa svenskarna fanns judiska ungdomar, som hade flytt från Tyskland för att undgå judeförföljelse. Han kunde också berätta om hur rädda de äldre judarna var för nazisterna. Många av dem hade lyckats fly från Tyskland och nu visste de inte vart de skulle ta vägen. Breven nådde hemlandet och många var övertygade att allt det Willis Säwe skrev var överdrifter. Han var ju pingstvän och en sådan gick det inte att lita på.

Willis Säve älskade sitt jobb bland judar och sjöman i Paris och le Havre. Sedan kom skräcken den dag i juni 1940 när tyska trupper tågade in i Paris. Skulle de tyska raslagarna genomföras i Frankrike? De svenska pojkarna måste åka hem för att försvara vårt land. Kvar att ta hand om på flodbåtarna och i tältlägren blev vapenvägrarna och de judiska ungdomar, som flytt från Tyskland och de östra delarna av Europa.

Redan hösten 1940 hårdnade klimatet för de franska judarna och bland annat blev flera judiska advokater fängslades och fördes bort från Frankrike. Dråpslagen för judarna kom våren 1942. Då beslöt tysken Reinhard Heydrick att alla Frankrikes judar i godsvagnar skulle forslas till Tyskland. De unga skulle bygga järnvägar och vägar i Östeuropa och alla andra skulle omedelbart gasas ihjäl. Detta kallades för operation Vårvind.

Det är mycket som talar för att Willis Säwe ofta var i de judiska kvarteren. En tidig vårdag mötte han Vårvind i form av två brutala franska poliser. De hade oväntat klivit in hos ett äldre judiskt par, som brukade få besök av Willis Säwe. Poliserna hade dragit paret i håret, släpat ut dem på gatan och hårdhänt slängt upp dem på flaket på en tysk lastbil. Willis Säwe tog mod till sig och frågade vart de skulle. Svaret blev att de skulle till järnvägsstationen. Willis Säwe ilade så snabbt han kunde till stationen och blev vittne till hur billast efter billast, lastade med äldre judar, stannade framför ett godståg. Judarna slängdes av lastbilarna och trycktes sedan in i en godsvagn. De fick hugg och slag för att de inte var tillräckligt snabba, de grät förtvivlat över smärtorna och några skrek högt.

Willis Säwe blev upprörd och ville veta vem som var ansvarig för denna grymma misshandel. Efter mycket frågande fick han klart för sig att detta var en del i operation Vårvind, som hade till uppgift att göra Frankrike fritt från judar. Åldringarna skulle föras till ett arbetsläger, där de skulle göra rätt för sig. Wills Säwe hade hört talas om arbetsläger, och frågade om det var möjligt att skicka matpaket från Sverige till dem. Han fick adressen till lägret, en uppmaning att ta kontakt med Röda Korset och en förmaning att inte tycka synd om judarna.

Nu gick det inte längre för Willis Säwe att stanna kvar i Paris. Han hade tagit parti för judarna och detta var farligt. Elimförsamlingen i Malmö letade efter en ny föreståndare, Willis Säwe sökte platsen, han fick den och försommaren 1942 lämnade han med sorg i hjärtat Paris. I Skåne startade han en insamling, som gick ut på att de äldre franska judarna i arbetslägren skulle få matpaket.

Medan Willis Säwe inredde sitt nya hem i Malmö marscherade segerrusiga tyska soldater österut mot Moskva. Willis Säwe hörde inte till dem som hyllade Adolf Hitler. Han slog sig ner vid skrivmaskinen och skrev en bok om sina upplevelser i Frankrike. Den trycktes och kom ut lagom till julhandeln och såldes snart slut, och detta trots att städernas stora boklådor inte var intresserade av att sälja den. Varje jul kom det sedan ut nya upplagor.

Mitt i julstöket i den lilla gården vid utkanten av en småländsk mosse kom Willis Säwes bok om de franska judarnas öden. Min svärmor Dora vile ha tid och ljus att i lugn och ro läsa boken flera gånger och sedan skriva till Gunnar och berätta hur hon upplevde den. Boken blev liggande på köksbordet och här slog sig sonen David, 17 år, ner och sträckläste den. Svärmor Dora suckade tyst för sig själv. David var annorlunda. Han läste allt han kom över och hon var rädd för att detta skulle göra honom både arbetsoduglig och tokig.

I denna pingstvänsfamilj var David den omöjlige sonen. Han hade innan han slutet den sexåriga skolan läst ut Bibeln och kommit med flera obehagliga frågor om vem Gud var, vad Gud hade rätt att kräva av sitt folk och också om Gud kunde äga ett folk. Han vägrade att bli frälst och följde aldrig med på möten. Doras dagliga böner handlade om att David skulle bli frälst och komma till tro på Jesus. Kanske skulle Willis Säwes bok få honom att närma sig Gud och Jesus.

Det dröjde flera veckor innan svärmor Dora fick möjlighet att läsa boken om de franska judarna. Hon ville veta mer om deras öden, men hade ingen att fråga. Ensamheten grep tag i henne. Varför kunde de fyra hemmavarande pojkarna bli frälsta så att hon kunde diskutera Willis Säwes budskap om frälsning och stark gudstro med dem? För att få tröst skrev hon till sonen Gunnar om dessa problem.

Min svärmor Dora fick aldrig uppleva att den omöjlige sonen David blev civilingenjör, kunde försörja sig och gifte sig med mig. Svärmor Dora gick bort sommaren 1951, tre år innan David och träffades av en slump.

Adventstidens texter var svärmor Dora inte speciellt intresserad av. I Bibeln tyckte hon bäst om Höga Visan, som fick henne att glömma kampen mot en ogästvänlig natur vid randen av en småländsk mosse. Det växte äppelträd runt huset och här kunde hon ibland med hjälp av Höga Visan drömma sig bort till ett annat och soligare land. Citatet är hämtat ur kapitel 8 och det är en kvinna som talar.

”Under äppelträdet väckte jag dig
Där din mor blev havande med dig
Där hon som födde dig blev havande.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta.
Stark som döden är kärleken
Lidelsen obeveklig som graven
Dess pilar är flammande eld
En ljungande låga”

Bilden på minnesmonumentet över de avrättade judarna vid Quai de Grenelle i Paris har jag hittat på nätet. Det invigdes först år 1995. Fransmännen ville ogärna medge att det förekommit judeförföljelser i deras land. Det var först efter påtryckningar från Israel som ledande fransmän vågade berätta om vad som hände under krigsåren. Våren 1942 visade folkbokföringen att det bodde ungefär 100000 judar i Paris och dess förorter. Ungefär 14000 av dessa fördes bort i operation Vårstorm.

2 tankar om “Advent i Småland 1944 – En bok om de franska judarna

  1. Intressant Carin. Pingstmissionen drev verksamhet i Frankrike ända in på 60-talet. Jag jobbade på deras barnhem, Le Nid, utanför Cherbourg under en feriesommar i gymnasiet, det var 1966 eller -67. Verksamheten där är sedan länge nedlagd och huset förfallet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s