I december 1939 var jag nio år gammal och bodde i ett vackert stenhus vid Linnégatan i Göteborg. Det var det första krigsåret och ransoneringarna av livsmedel hade börjat. Det fanns fortfarande gott om mat. Detta var marsipangrisarnas sista jul, året därpå var mandelmassa en sällsynthet.

Idag är det den fjärde söndagen i advent och denna dag handlar texterna om den kvinna, som blev mor till Jesus. I dagens överflöd hyllas hon med lysande blå färger i våra kyrkor. Så var det inte när jag växte upp på1930-talet. Det var farligt att be till den enkelt klädda Heliga Jungfrun. Då var man på väg in i den farliga katolska kyrkan.

Att ha en julkrubba i kyrkan var otänkbart. Däremot skulle de finnas i församlingshem och hemma hos prästerna. Jag tyckte bättre om den i församlingshemmet än den som pappa, som var präst i Annedals församling, hade snickrat. I församlingshemmet var krubban omgiven av de obligatoriska fåren, men också av giraffer, elefanter och zebror. Längst bort bakom krukväxterna stod ett lejon, som denna märkliga kväll hade glömt bort att försöka fånga ett får.

Mim mamma ansvarade för barnverksamheten i församlingshemmet på lördagskvällarna. Då låg Annedals församlingshem på Västergatan strax nedanför Nilssonsberg. Det var mest flickor, som kom till barntimmarna. En av anledningarna till att mer än 30 barn kom var att det fanns vattentoalett i församlingshemmet. Detta var en sällsynt lyx i landshövdingehusen. En annan orsak var att det i hemmen ofta var fyllebråk och att också mamma söp sig full på hembränd och finkelstinkande sprit. En av de äldsta flickorna i gruppen var Britta från Nilssonsberg. Det var bara Britta och jag som hade mörkt hår och bruna ögon. Mitt var spikrakt medan Brittas var lockigt. Britta var ett ”oäkta barn”, vilket betydde att de hade en ogift mor.

Denna lördag precis innan jag skulle följa med mamma till församlingshemmet, kom kyrkoherden och gav mig en julgris av marsipan. Jag gillade inte marsipan, vilket däremot en av mina äldre bröder gjorde. För att vara säker på att han inte skulle äta upp min gris medan jag var borta, gömde jag den i leksakshyllan bakom den stora och fula babydockan.

Diakonissan syster Magnhild kom denna kväll till barntimmen. Vi skulle sätta upp julkrubban och hon valde ut Britta och mig som hjälpredor. Jag ville helst syssla med djuren medan Britta var road av den heliga familjen. Syster Magnhild visste att Brittas mamma hade spritproblem och att den duktiga Britta riskerade att bli steriliserad. Denna kväll anade jag att Britta önskade sig en helt annan mamma.

Plötsligt började det tjuta på Västergatan. Det var brandkåren som kom. En av kåkarna högst upp på Nilssonsberg brann häftigt.

”Mamma” skrek Britta desperat. ”Jag sa till henne innan jag gick att hon inte fick elda skräp direkt på golvet. Hon var för full för att aska ur köksspisen.”

Dörren öppnades från Västergatan och en polis kom in.
”En kvinna i rucklet har brunnit inne. Hon är död. Grannarna säger att hennes dotter Britta skall vara här.”

Syster Magnhild pekade på Britta och frågade vad som skulle hända med Britta. Då bad polisen henne ringa till stiftets flickhem i närheten av Kungsbacka och be om hjälp. När det var klart att det fanns en sängplats ledig på hemmet, skulle Britta få åka dit.

”Dröjer det länge innan de hämtar Britta?” frågade jag.
”Vet inte, det beror på om vi kan få tag på en taxi. Det går ju varken tåg eller bussar nu när det är lördagskväll.”

Jag rusade rakt genom församlingshemmet till mamma och utan att fråga om lov började jag rota i hennes handväska. Jag fick tag på hennes nycklar, grep tag i min kappa och sprang hem för att hämta marsipangrisen. Den skulle Britta få.

Jag forsade in i församlingshemmet samtidigt som polisens sjuksköterska. Allt hade snabbt ordnat sig för Britta. Någon hade tagit kontakt med Brittas lärarinna, som hade konstaterat att Britta var en av de bästa i klassen och att hon skulle se till att Britta efter jul fick sin betygsbok.

”Nu byter vi” sa jag till Britta, som stod och kramade julkrubbans Jungfru Maria. ”Du får min marsipangris och jag får madonnan.”

Vi bytte och Britta fick tårar i ögonen och mumlade ett blygt tack. Sedan kom polisen och sa att taxin hade kommit. Då blev Britta en aning gladare.
”Det är första gängen jag får åka bil. God Jul, Carin!”

Barntimmarna blev mycket tråkigare efter det att Britta försvunnit. Vid jultid tänker jag ofta på Britta och undrar hur det gick för henne. Britta och jag var de enda i barnflocken, som tyckte om att läsa. Ibland kom tant Elin, som ansvarade för församlingens lilla bibliotek. Hon låste upp bokskåpet och valde noga ut någon bok, som Britta och jag skulle läsa tillsammans. Vi gillade båda Viktor Rydbergs dikter och brukade läsa Viktor Rydbergs dikt om Jungfru Maria tillsammans.

”Maria drömmer i rosengård
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
– det blixtrar över Genesaret –
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

Bilden av Jungfru Maria kommer från ett julkort.