Jag bor i Stockholm vid den södra grenen av tunnelbanelinjen 13. I mitt område finns det allt från små lägenheter i hyreshus till pampiga villor. Servicehuset från 1970-talet är nu ombyggt och innehåller ett stort sjukhem och också nyrenoverade seniorlägenheter. Det byggs ständigt nya hus i området och det kryllar av okända människor i alla åldrar. Nu känner inte längre alla till varandra och många glider in i storstadens anonymitet.

Vi har ett litet centrum med bland annat vårdcentral, apotek och en stor ICA-hall. Igår tog jag min shoppingvagn och gick ner för att handla inför helgen. Det var mycket folk på jakt efter julmat, många hade precis som jag själv en inköpslista i handen, medan andra inte visste vad de skulle ha utan gick in för att impulshandla sådant det var extrapris på.

Lagom till jul hade alla med ICA-kort fått ett julkort med en streckkod, som innebar att man skulle få 10 % rabatt på allt utom tobak och snus vid ett enda köp. Alla kundvagnar var fullastade och de drogs med mödosamma steg från hylla till hylla.

Jag gillar ost och till min stora glädje var det extrapris, 45 kronor styck, på runda edamerostar. De såg ut som röda kanonkulor där de låg i en kundvagn bredvid lutfisken. Lutad över ostarna stod en liten hattprydd tant i min ålder. Hon synade noga varenda ost. Av vad jag förstod ville hon ha den som vägde en aning mer än de andra. Jag sa några vänliga ord till damen och grabbade tag i en ost i högen. Vi bytte några ord om alla extrapriser. Det var extrapris på toapapper, förutsett att man köpte två förpackningar. Två kilo blodapelsiner i nät var ingenting för ett litet hushåll och inte heller ett stort vörtbröd. Hårt bröd bakad på surdeg såldes till halva priset, vispgrädde och ost i skivor var billigt. Alla ICA-kunder hade fått rabattkupong på diskmedel och potatismospulver, två varor som passade mig precis. Den lilla tanten nickade till svar och fortsatte att syna ostarna.

Sedan gällde det att kontrollera på listan att jag ingenting hade glömt. Det enda som fanns kvar att köpa var röda pappersdukar och julservetter. Först hade jag tänkt köpa vita med bara en liten röd bård, men när jag såg roliga tomtebilder på servetterna kunde jag inte motstå ett paket, där motivet var en överviktig tomte släpande på en säck med julklappar.

Min kundvagn höll på att svämma över med varor och jag stod stilla med tomteservetterna i handen. Då kände jag en lätt knuff av en kundvagn. Det var den lilla hattprydda tanten, som med ett ledset uttryck i ansiktet först tittade på tomteservetterna och sedan ner i min kundvagn. I hennes egen låg en edamerost, toapapper och en rulltårta till extrapris.

”Så mycket du har handlat” sa hon med en suck.
”Barn och barnbarn kommer på julafton” sa jag och lät så tröstande jag kunde samtidigt som jag stoppade ner tomteservetterna i kundvagnen.

”Bara regn, ingen snö och inga stora skorstenar längre” sa den lilla tanten och höll ett paket med tomteservetter i handen. Här var bilden en annan. Samma överviktiga tomte stod på ett snöklätt tak och försökte förgäves komma ner i skorstenen. Bakom honom fanns en flock renar och längst bort kunde man skymta ett kyrktorn.

”Jag är så ensam, inte ens tomten kommer hem till mig” fortsatte den lilla tanten med gråten i halsen. ”God Jul!”

Hon försvann snabbt med sin kundvagn tillbaka till kyldisken med lutfisk. Det var som om hon höll på att bryta samman när hon såg allt jag skulle släpa med mig hem. Nu drog jag min kundvagn till kassan. När det blev min tur att lägga varorna på vagnen, upptäckte jag att den lilla tanten hade lagt paketet med tomteservetter i min kundvagn. Då insåg jag att mötet med mig kanske var det enda tillfället under denna långa helg, som den lilla tanten fick tillfälle att för någon berätta om sin ensamhet.

Ute på torget stod ett par flickor och sjöng ”Ja, jag tror att tomten finns” Om jag vetat var den lilla tanten bodde, skulle jag bett att de kilat upp till henne och i hennes kök sjungit några glada julsånger.