Stridsvagn och negerdocka

Stridsvagn och negerdocka

Denna regniga jul har varit annorlunda. Numera avskyr jag att bli våt och har inte velat traska till mitt gym. Trots att kroppen har skrikit efter motion har jag suttit hemma och läst. En bok, som jag har fördjupat mig i är ”Andra världskriget i bilder”. Här har jag hittat en bild från hösten 1938, tagen den dag när tyska trupper marscherade genom Prags gator. Pansarvagnarna blev en påminnelse för mig om varför jag har ständigt måste kämpa ner min dåliga hållning och inte hoppa över gymet.

Jag växte upp vid Linnégatan i Göteborg. Pappa var präst i Annedals församling och mamma var hemmafru. Mamma var vallonättling och mörk. Vi var tre syskon och jag var det annorlunda barnet, en mörkhårig flicka som gillade att skriva siffror och leka med bilar.

Det finns bara två leksaker jag minns med saknad. Båda kom in i mitt liv julafton 1934. Den jul när jag var fyra år. En av Annedals församlings frommaste tanter hade på församlingen missionsbasar vunnit en negerdocka, och den gav hon mig i julklapp. Jag lekte nästan aldrig med den utan brukade, när ingen hörde på, berätta egna sagor för henne. De handlade om de troll, som bodde i berget vid Skansen kronan. Detta var inte uppskattat av mina föräldrar, som ansåg att jag borde rabbla syndabekännelsen för mina dockor.

Den andra minnesvärda julklappen var den modell av en tysk pansarvagn, som min fem år äldre bror Staffan fick i julklapp av vår morbror. Antagligen hade han köpt den i Tyskland på en studieresa före sin prästvigning. På båda sidorna var den målad med hakkors. Pappa förklarade att detta var det tecken, som innan kristendomen kom till Sverige var solgudens märke. Pappa brydde sig då aldrig om att tala om att hakkorset var nazismens symbol och att morbror hade blivit mycket imponerad av Adolf Hitler.

Pansarvagnen var en rolig leksak. Det gick att vrida upp den med en nyckel och då kunde den klättra över predikosamlingar och grytlock. Mammas stora problem var att jag älskade denna leksak och satt ständigt och funderade över hur högt pansarvagnen kunde klättra. Mamma gillade inte detta. Jag var flicka och fick inte ha roligt på golvet med en pojkleksak. Hon tog pansarvagnen och gömde den. Sedan fick jag veta att jag måste lära mig att leka med negerdockan. Syföreningstanterna kunde komma på en oväntad inspektion och då ville hon visa upp mig med negerdockan i famnen.

Min mamma var fram till sina sista år i livet rädd för Gud, biskopen och de tongivande i den kyrkliga syföreningen. Detta kom att prägla mitt liv. Gamla Testamentets Gud hade bestämt att kvinna skulle vara underlägsen sin far och senare sin make och att en flicka under inga villkor fick uppföra sig som en pojke. Att jag hellre lekte med mina bröders bilar och byggklossar uppfattade mamma ibland som att Gud hade gett henne en dotter fyllt av synd och skam.

Under 1930-talet började folk sluta gå i kyrkan. Biskoparna hade svårt att inse att tiderna hade förändrats, att många äldre damer uppskattade mer att lyssna på en radiogudstjänst än att traska till någon kyrka. När det äntligen blev en ledig dag ville många ge sig ut i naturen. En av biskoparnas bortförklaringar var att prästerna inte skötte sitt kall och inte brydde sig om att vårda det andliga livet i församlingarna. Prästfamiljerna borde föregå med gott exempel och gå till kyrkan minst en gång varje söndag.

Det hände att biskopen kom på ett oanmält besök vid aftonsången klockan sex på söndagskvällen. Han hade då för vana att räkna hur många som satt i prästbänken. Efter gudstjänsten begärde han av klockaren att få veta hur mång som kommit till gudstjänsten. Vad biskopen i Göteborg inte tänkte på var att det var en brant och dålig upplyst backe till Annedalskyrkan. För spökrädda barn och ensamma och mörkrädda kvinnor inleddes vinterns kvällsgudstjänster med en skräckupplevelse.

Söndagen efter jul skulle pappa ansvara för aftonsången. Mamma gjorde som hon brukade. Mina bröder, nio och tolv år gamla låstes ute och mig låste hon in i en halvmörk lägenhet. Jag fick inte klättra på stolar för att tände ljuset och jag förbjöds att leka med min nalle bredvid fönstren. Anledningen till att mina bröder inte fick vara hemma var att Staffan kunde börja kivas med mig och det hade hänt mer än en gång att jag fått skrubbsår efter att ha blivit omkullknuffad.

Jag hade inget emot att vara ensam. Nu kunde jag helt ostörd få köra runt på golvet med Staffans leksaksbilar och hitta på sagor till min nallebjörn. Den här söndagen visste jag vad jag skulle göra. Jag skulle leka med pansarvagnen, som mamma hade gömt i leksaksskåpet bakom ett stort gammaldags strykjärn. Nu skulle pansarvagnen visa vad den kunde. Jag skulle riva ut alla grytlock ur köksskåpet, ta fram vispar och grötslevar och bygga en hinderbana på köksgolvet. Alla dörrar i lägenheten stod öppna. I köket kunde jag höra när den stora väggklockan i pappas arbetsrum slog sju slag. Då var det dags att plocka in allt och sätta sig och bläddra i någon fånig bilderbok. Ingen skulle kunna ana sig till att jag lekt förbjudna lekar.

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag nådde nätt och jämt upp till hyllan med strykjärnet och pansarbilen. Strykjärnet var halt och jag tappade greppet om det. Med den duns slog det ner på min vänstra fot. Det gjorde fruktansvärt ont och jag trillade baklänges. Efter en stund lyckades jag resa på mig och föste in strykjärnet på nedersta hyllan. Sedan linkade jag till min säng, la mig ner och försökte tänka på något annat än att det gjorde ont i foten.

När mamma, pappa och mina bröder kom hem förstod de att något hade hänt med mig. Ingen frågade vad jag hade gjort. Mamma började leta i sin stora och illustrerade tyska läkarbok. Det enda om kunde stämma var att jag hade bentuberkulos, som var en ovanlig sjukdom.

Pappa ringde efter en taxi och i mörkret åkte vi upp till Barnsjukhuset bakom Annedalskyrkan. Doktorn, som hade en lägenhet i översta våningen, hade blivit störd mitt i en festmiddag. Han hade ingen vit rock på sig. Hans svarta kostym stank av konjak och cigarr. Doktorn klämde med sina tobaksgula och stinkande fingrar på mina fötter och jag gnydde som en hundvalp. Han började prata med mamma på tyska, ett språk som jag inte förstod. Doktorn tog tag och drog i mitt svarta och raka hår, som var fyllt med virvlar. Han var hårdhänt och jag började gråta förtvivlat. Sköterskan, syster Anna-Lisa, stod bredvid och höll tröstande min hand.

”Ungens hår är konstigt. Gips”, sa doktorn på svenska. ”Gips på höger sida från foten till midjan, typiskt TBC i benet.”

Det blev som doktorn ville trots att syster Anna-Lisa påpekade att bulan sätt på den vänstra foten.

Jag låg gipsad i isoleringsrum fram till mitten av februari. Då medgav doktorn äntligen att jag inte hade bentuberkulos. Syster Anna-Lisa, som jag hade träffat tidigare, frågade mig en kväll innan jag lämnade sjukhuset vad jag varit med om. Då först vågade jag berätta om strykjärnet och pansarbilen.

Gipsen klippts bort och jag fick komma hem från barnsjukhuset samma dag som jag fyllde fem år. I min säng låg ett par födelsedagspresenter, som naturligtvis var fler dockor. Den enda roliga presenten från syster Anna-Lisa. Det var ett stort ark med pappersdockor och en trubbig sax. Dessa pappersdockor blev min tröst under de trista veckor som följde. De förstod när jag berättade sagor för dem.

Gipsningen hade gjort att jag inte längre kunde gå. Den första dagen jag kunde stå på benen var en underbar dag. Det var valborgsmässoafton, jag stod på balkongen och tittade ner. Längs Linnégatan ringlade Chalmeristkortegen.

Den långa tiden jag låg gipsad satte sina spår i min kropp. Jag växte snett och fick problem med benen och ryggen. Ingen kunde hitta något fel på mig förrän jag som nybliven pensionär ombads att leda seniorgymnastik. Nu blev jag synad från topp till tå. En av deltagarna såg att jag hade en sned kropp. Då förstod jag varför jag aldrig kunnat lära mig åka skridskor eller sparka fotboll.

En skicklig naprapat drog min rygg rätt och jag fick ett träningsprogram. Efter ett års kämpande kunde jag både hoppa bock och sparka fotboll. Men jag får inte slarva med min kropp. Då kan problemen komma tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s