Riktiga och felaktiga minnen

Riktiga och felaktiga minnen

Riktiga och felaktiga minnen
Jag funderar ibland över om mina minnen från 1930-talets Göteborg är korrekta och stämmer med det som verkligen inträffade. När jag har tid går jag till tidningsarkivet i Kungliga Biblioteket och läser gamla nummer av tidningarna från Göteborg. Då brukar andra minnen flyta upp och jag kan sitta flera timmar och fördjupa mig i sådant jag som barn inte uppfattade.

Ett minne som ständigt tränger sig på är de sex veckor i början av år 1935. Då låg jag gipsad i ett isoleringsrum på barnsjukhuset i Göteborg. Läkaren hade ställt den felaktiga diagnosen bentuberkulos. Stämmer det verkligen min minnesbild att jag blev mycket illa behandlad av en barnläkare, som stank av cigarrer?

Min familj flyttade från Jonsered till Göteborg våren 1933 och slog sig ner i en lägenhet vid Linnégatan mitt emot Linnéakyrkan. Pappa var präst i Annedals församling. Pappa var liten till växten, hade ljust och lockigt hår och tråkiga vattenblå ögon. Mamma var också liten till växten. Hon var som de flesta vallonättlingar mörk och brunögd. Hon blev snabbt solbränd på somrarna. Av oss tre syskon var jag den som till utseende och begåvning mest påminde om morfar vallonsmeden.

Pappa hade vid en invigningsrit vid teologiska fakulteten i Uppsala stoppats ner i en tvättkorg, som fått glida fram på Fyrisån. Han kallades under detta upptåg för ”Moses i vassen” och under resten av sin studietid kallades han aldrig för något annat än Moses och detta namn följde med honom livet ut. Någon trodde att både mamma och pappa var judar, som för att bli accepterade i samhället hade bytt religion. Detta antagande var felaktigt, pappas släkt kom från landsbygden utanför Kungälv och mammas släkt hade sedan 1600-talet varit smeder vid varvet i Karlskrona. Större delen av min pappas släkt hade emigrerat till USA och där bytt ut namnet Andersson mot ett amerikanskt efternamn, ett namn som i Sverige kom att uppfattas som judiskt.

Denna jul har minnena från barnsjukhuset stigit fram och blivit levande. Detta har skett tack vare boken ”Vita rockar och bruna skjortor Nazistmedicin och läkare på flykt” skriven av professor Ulf Högberg. I denna bok har jag läst om svenska läkare, som tagit starka intryck av hur läkarnas syn på sina patienter ändrades när Adolf Hitler tog makten. Nazistmedicinen gick hand i hand med rasbiologin och för de barnläkare, som tagit till sig detta synsätt, var det vanligt att de mätte skallens form och höjden på pannan. Barn, som inte uppfyllde den ariska normen, behandlades på ett annat sätt än de som var blonda och blåögda. Av allt att döma hade den läkare som behandlade mig på barnsjukhuset tagit starka intryck av såväl nazistmedicin som rasbiologi.

1930-var rasbiologins årtionde. I städerna kunde de som ville få sina barn bokstavsklassade. Ett A-barn skulle ha blont och självlockigt hår, ljusa ögon och leka med könsriktiga leksaker. För en flicka innebar detta dockor och för en pojke bilar. Ett A-barn belönades efter undersökningen med en banan. Bananer var lyxmat. Jag var mörkt, lekte med mina bröders bilar och det var därför inte tal om att jag skulle få äta bananer. Kvarterets frukthandlare, som gillade Adolf Hitler, kontrollerade vad mamma köpte och han smusslade alltid undan bananklasarna när hon kom för att handla. När ingen i familjen hörde på, kallade han mig för ”den där smutsiga judeflickan”.

Mina minnen från barnsjukhuset är bittra. Jag förstod inte varför mitt huvud skulle mätas och att jag, som gillade att kämpa med min fem år äldre brors hemtal, inte fick tillgång till papper och penna, varor som på 1930-talet var ganska dyra. I boken ”Vita rockar och bruna skjortor” och i uppgifter jag hittat på nätet berodde detta på att jag hade låg panna. Därför klassades jag som obegåvad. Det var ingen mening att låta en dum flicka få skriva siffror och räkna, hon var på förhand dömd till ett dåligt betalt fabriksarbete. På söndagarna delades det på barnsjukhuset ut frukt till patienterna. Naturligtvis fick jag ingen banan utan fick nöja mig med klisterliknande äppelkräm och mjölk.

Boken ”Vita rockar och bruna skjortor” är en svidande uppgörelse med vårt lands läkarkår under nazismens och rasbiologins glansdagar. Den har inte recenserats i de stora tidningarna.

Det är som om hela Sverige vill tiga ihjäl vad som hände på våra barnsjukhus fram till krigsslutet 1945.

Den nytagna bilden över Annedalskyrkan och barnsjukhuset har jag hittat på nätet.

En tanke på “Riktiga och felaktiga minnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s