Nyårsminnen från krigsåren

Nyårsminnen från krigsåren

Att vara prästbarn i Göteborg på 1940-talet var att leva i skuggan av domkyrkan och de konservativa prästernas tolkningar av de tio budorden och Martin Luthers lilla katekes.

Min pappa var präst i Annedalskyrkan och det krävdes av prästbarnen att regelbundet gå i kyrkan. På nyårsafton var det en ganska tråkig nyårsbön och nyårsdagens predikan var betydligt kortare än vanligt. Denna dag skulle församlingens statistik vara klar och läsas upp i kyrkan. Det gällde hur många som bodde i församlingen och hur stort kvinnoöverskottet var, efter detta kom antalet döda och födda, hur många som hade flyttat in och hur många som hade flyttat bort från församlingen. Detta var den roligaste gudstjänsten på hela året och vid middagsbordet fyrade jag av många frågor, som varken pappa eller min äldste bror kunde svara på.

Jag minns att det bodde drygt 200 fler kvinnor än män i församlingen. Till detta fanns flera enkla förklaring. Många familjer hade hembiträden och sjuksköterskorna hade tjänsterum i Sahlgrenska sjukhuset. Det obehagligaste var när prästen läste upp hur många sjöman som hade drunknat på grund av att deras båtar blivit minsprängda. Det var svårare att förklara varför många hade flyttat och få flyttat in. Vart tog alla vägen och hur försörjde de sig på den nya platsen?

Nyårsafton var kvällen när mamma plockade fram den bästa svarta klänningen och satte på en ren vit krage. Hon ställde sig framför spegeln och började prova det fåtal hattar hon hade. Anledningen till allt detta var att både hon och pappa skulle gå på nyårsuppvaktning, pappa till någon av kontraktsprostarna och mamma till prostinnan Alma Cullberg i Oscar Fredriks församling.

Mamma suckade där hon stod framför spegeln. Ingen av hennes hattat var modern och det syntes spår av att det en gång suttit en svart sorgslöja på den snyggaste hatten. Hon började beklaga sig över familjens dåliga ekonomi. Redan i början av december borde hon ha gått till Meeths modehus och sökt upp tant Olga, som var modist på deras hattavdelning. Tant Olga kunde konsten att skapa läckra hattar och att gå på prostinnans nyårsuppvaktning i en sådan hatt skulle ha höjt mammas status bland de andra prästfruarna.

Nyårsuppvaktningarna var en klassuppdelning. Rektorerna för de tre pojkläroverken, rektorn för Göteborgs högskola, regementscheferna, biskopen, ett antal utvalda präster av god familj och en handfull skeppsredare fick inbjudan till landshövding Malte Jacobsson. De, som hade disputerat, skulle komma i doktorshatt.

Kyrkoherdarna samlads hos domprosten och alla de övriga prästerna hos de av kontraktsprostarna, vars hustrur inte ansvarade för nyårsuppvaktning för prästfruarna. Det var status att få anordna en nyårsuppvaktning. De präster och prästfruar, som ställde upp på dessa hedersuppdrag, fick extra ransoneringskuponger på kaffe.

Det blev den 2 januari. Mamma och pappa tågade iväg till olika nyårsuppvaktningar och skulle, som alla andra prästpar, vara borta i ett par timmar. Då började det roliga. Lägenheten fylldes av prästbarn och deras kamrater. Hos oss fanns något, som inte var tillåtet i andra prästfamiljer. Det var veckotidningen Allers och Ture Nermans ”Trots Allt”. Mammas rädsla för biskopen och de tongivande i den kyrkliga syföreningen hade fört med sig att vi prenumererade på dessa tidningar. Jag älskade Allers med sina romaner av Stieg Trenter och Vicky Baum och min äldste bror, som var intresserad av politik, ville skaffa sig goda argument mot nazismen. Mamma var övertygad att det skulle komma fram till biskopen om vi köpte lösnummer av dessa tidningar, därför var det bästa om brevbäraren kom hem med dem.

Det var inte bara läsning av förbjuden litteratur som gällde denna förmiddag. Vi började jaga varandra, knuffa omkull varandra och undersöka varandras kroppar. Det hände att vi blygt kysste varandra bakom pappas stora skrivbord och att vi hånglade på den förgyllda brudpallen. Plötsligt slog klockan i pappas arbetsrum tre dova slag. Då stannade vi upp i våra sexuella lekar, ordnade kläderna och tvättade av våra röda ansikten vid diskbänken. Gästerna försvann tyst genom köksdörren och min äldste bror och jag rättade till alla mattorna och la tidningarna i en prydlig hög. Ingen fick ana sig till vad som hade hänt i lägenheten.

Båda mamma och pappa var på dåligt humör när de kom hem. De kände sig nedvärderade, eftersom de bara hade fått inbjudningskort till en kontraktsprost och inte till domprosten. Pappa suckade tungt och sa att han hade stött på flera ämbetsbröder, som höjde Adolf Hitler till skyarna. Han hade inte haft någon att prata med. De, som inte gillade nazismen, hade pratat sjukdomar och åderbrock. Mamma hade råkat ut för stolta prästfruar, vars barn klarade sig mycket bra i skolan. Mina bröder var ingenting att skryta med. Min äldste bror läste historia på Göteborgs högskola och min näst äldste försökte förgäves utbilda sig till snickare. Att jag hade lätt för matematik räknades inte, jag var ju flicka. Hon hade också fått gliringar för att både hatten och klänningen var omoderna.

Efter detta började mina föräldrar sladdra om vilka som hade fått inbjudningskort till landshövdingens nyårsuppvaktning. Till mammas fasa hade två som saknade bildning och stil fått dessa åtråvärda kort. Den ene var stadsfullmäktiges ordförande Ernst Jungen. Han var socialdemokrat och överlärare vid Nordhemsskolan. På sommarlovet skrev han trevliga läroböcker i geografi för folkskolan. Den andre var rektorn för Chalmers. Enligt mina föräldrar fanns det varken kultur eller bildning på Chalmers och den tekniska högskolan hade ingenting med akademisk status att göra. Det var inte högre utbildning att lära sig att göra byggnadsritningar och hållfasthetsberäkningar till ett fartyg som Titanic.

När detta för mig märkliga samtalsämne var avklarat började mamma berätta att hon hade diskuterat konfirmationsundervisning med ett par andra prästfruar. Då började mina föräldrar gräla. Mamma hade på nyårsuppvaktningen fått titta i Gerhard Rexius lilla lärobok för konfirmander. Här var tolkningen av budorden klara och stränga och ett exempel var att romanläsning räknades som äktenskapsbrott. Detta vore kanske något som borde tillämpas på dottern, som varje ledig stund satt och hängde över Allers eller romaner av Marika Stiernstedt. Denna författarinna var farlig, hon var både socialist och katolik. När mamma sa detta blängde hon på mig.

”Kommer aldrig på fråga” sa pappa, ”Jag tillhör inte stiftets svartrocksgrupp. Nu vill jag låna de sista numren av Allers!”

Ett par dagar senare fick jag tillbaka mina tidningar. Pappa sa bara att han löst korsorden och att de var medelsvåra.

Ett par år senare tog kriget slut och andra värderingar började sippra in i det kyrkliga livet. Det blev brist på välutbildad arbetskraft och många prästfruar började arbeta. Syföreningarnas spanande ögon blev färre för vart år som gick. Stiftet fick en ny biskop, som inte var intresserad av att kontrollera om prästbarnen gick regelbundet till kyrkan. De nyårsuppvaktningar som fanns kvar blev öppna för de båda könen och mamma fick följa med pappa till prosten Cullberg den andre januari. Här träffade ett par trevliga unga präster, som fick henne intresserad av antikens historia. Nu var det inte längre tal om att romanläsning var äktenskapsbrott. Familjen levde inte längre i skuggan av domkyrkan.

Bilden på Göteborgs domkyrka har jag hittat på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s