Igår var jag med om något mycket spännande. Jag var bjuden på lunch i ett hus från funkistidens glansdagar och också ett hus med många små lägenheter. Det var till en av dessa enrumslägenheter inte långt från Värtahamnen som jag hade blivit bjuden.

Stockholm i början av 1900-talet var staden, som drog till sig många unga kvinnor från landsbygden. De ville komma bort från det tunga arbetet på en bondgård med mjölkning varje dag på morgonen och på kvällen. De ville bort från den vita piskan och få möta storstadens puls och ta del av andra värderingar än de oskrivna reglerna hembygden. De kom till kvinnoöverskottets och bostadsbristens Stockholm. Det vanliga blev att två flickor fick dela ett rum hos en barsk uthyrningstant, som fyllde varje vägg i rummet med bonader med bibelspråk. Att få låna ett kök och laga sin egen mat stod högt upp på önskelistan och det mest otänkbara var att plocka med sig sin pojkvän upp på rummet.

Många av dessa kvinnor fick så småningom bra arbeten och hade råd till en egen bostad. Problemet var bara att det byggdes för få lägenheter för ett litet hushåll. Efter det första världskrigets slut gjordes en utredning om hur man skulle kunna bygga billiga smålägenheter och vad som skulle finnas i dessa. Egen toalett var nödvändigt och det borde finnas ett gemensamt stort badrum i källaren. Köket skulle se ut som en trång korridor med spis och diskbänk på den ena sidan och skåp på den andra. Det fick inte vara så stort att man skulle kunna få plats med en säng.

Det var en upplevelse att få komma in i detta trånga kök, byggt med stor omsorg och bra materiel enligt reglerna från 1920-talet. Här var mycket litet förändrat sedan den första hyresgästen flyttade in i början på 1930-talet. Hyllan med utdragbara lådor för mjöl och socker fanns kvar i originalskick. Ovanpå denna klenod stod en gammaldags kaffekanna i porslin. I detta mysiga och trånga kök fanns det varken plats för en modern kaffebryggare eller en stor matberedare.

Gasspisen var nästan ny och spisfläkten surrade så att inte doften av rödlök skulle sprida sig i hela den lilla lägenheten. På matsedeln stod blini med rödlök, löjrom och räkor och till detta ett glas vin.

Försiktigt tassade jag in i lägenheten, som så gott som enbart var möblerade med 1700-taksmöbler. I detta lilla rum upplevde jag en stark känsla av att stiga in i ett förmak hos prinsessan Sofia Albertina, som aldrig hittade en lämplig prins att gifta sig med. Hon skulle ha känt sig hemma i denna lägenhet och genast slagit sig ner i en av de eleganta stolarna vid fönstret och med silke börjat brodera tapeter på vitt siden. I detta rum var det snille och smak som gällde.

1930-talet var en tid när stadsbyggnadskontoret började tänka på att bevara naturen runt de nya husen. Stockholm hade en unik natur, som alla skall kunna njuta av. Alla barn borde i sitt närområde kunna uppleva vitsippsvår och koltrastsång, de skulle bländas av maskrosor och på höstarna samla röda lönnlöv. Alla dessa tankar blev synliga från fönstren i den lilla lägenheten.

Dagens verklighet trängde undan mycket av visionerna om att bygga för en ny och bättre värld. På den lilla planen bakom huset fanns ett cykelställ, där cyklarna stod i en enda hög. Minst en av cyklarna hade plundrats på sina hjul. Drömmen om att tillsammans bygga ett trivsamt bostadsområde för små familjer eller ensamstående kvinnor har de sista åren förvandlats till ett nostalgiskt minne. När jag såg de trasiga cyklarna kände jag mig som Lilla My.

Värdinnan kom in med maten och vi slog oss ner vid det eleganta 1700-talsbordet, maten var utsökt god. Vi lät oss inspireras av 1700-talet och pratade om nyutkommen litteratur och skimret från Gustav III´s dagar. Sedan gled samtalet in på mumintrollen och Tove Jansson, som vi båda gillar. Ute smög sig skymningen in mellan hus och träd. Det blev mörkt och dags för mig att åka hem till min egen villaförort, som oberoende av vädret och årstid alltid stinker svagt av grillad korv och tomatketchup. Utanför porten möttes jag av en vindstöt från Östersjön och doften av salt hav. Det är tre månader innan det blir vår. Jag funderade på om jag på hemvägen skulle stanna till vid något bibliotek och låna boken ”Vinter i Mumindalen”. Hemma skulle jag njuta av att läsa och också uppleva lyxen av att i mörkret kunna tända en golvlampa och värma gårdagens hemlagade soppa i mikron.

Livet har på gott och ont blivit annorlunda sedan Gustav III´s dagar. Klotgrillar, elektrisk belysning och färdigköpta såser med smak av exotiska länder fanns varken hemma hos prinsessan Sofia Albertina eller i Muminmammas kök.