Mitt första biobesök

Mitt första biobesök

Jag började hösten 1937 i de förberedande klasserna i Sigrid Rudebecks flickskola i Göteborg. Jag har aldrig förstått varför inte mina föräldrar lät mig gå i Nordhemsskolan utan betalade 80 kronor varje termin för en i mitt tycke urusel undervisning i en privatskola. Med mina smaklöst hemsydda kläder hörde jag inte hemma i skolans överklassmiljö. Mina klasskamrater gled runt i kläder från Sahlins barnekipering, de gick i balettskola och de var ute och promenerade i Trädgårdsföreningen på söndagarna. Jag var utanför och det märktes på många olika sätt. Mina klasskamrater kunde på måndagarna skryta med att de varit på bio och tittat på en film med Shirley Temple på Cosmorama. På vägen hem från skolan kände jag mig mycket ensam och grät. Jag var prästbarn och det var att bryta med sjätte budet ”Du skall icke begå äktenskap” att gå på bio.

Det var hösten 1938 och jag var åtta år. Nu började jag att intensivt tjata på mamma att jag också skulle få gå på bio. Efter en dryg månader tröttnade mamma på mina sura miner så snart Tio Guds Bud kom på tal. Jag skulle äntligen få bio, men inte titta på något som kunde uppfatta som synd. Mamma hade hittat en annons om att KFUM i sin samlingssal visade en film om kung Gustav V. Detta var samhällsinformation och inte ett tvivelaktigt nöje.

Jag var full av förväntningar inför detta besök. Jag fick ta på mig den bästa klänningen, som var brandkårsröd och mycket illa sydd. Den skavde i armhålorna och var av babymodell utan midja. När jag hade den på mig, kände jag mig som en förvuxen babydocka.

På KFUM tog alla av sig ytterkläderna och hängde ordentligt upp dem på krokar. Inne i samlingssalen greps jag av panik. Mina klasskamrater och deras äldre systrar satt uppradade klädda i svarta sjömansklänningar med vita och nystärkta kragar. De glodde på min hemska klänning och jag visste inte om jag ville stanna kvar och titta på filmen om kungen.

Det blev äntligen mörkt och vi skulle få se ett tecknat förspel. Det handlade om en katt, vars svans hade fastnat i en flaskhals. Katten jamade och skrek och jag insåg att kissen hade mycket ont. Jag började gråta och skrek ut att någon borde hjälpa katten. Just då sprang den över tangenterna på en flygel. Medan katten förskräckt och hjälplöst jamande hoppade från den ena svarta tangenten till den andra spelades en känd jazzmelodi. Jazz var förbjudet i mitt hem och jag förstod inte varför mina klasskamrater reste sig upp ur biografsitsarna och sjöng med. Jag levde mig in i kattens förtvivlade kamp med den släpande flaskan och ropade högt att det var synd om katten. En flicka i bänkraden framför mig vände sig om och väste att jag var in idiot och inte fick störa filmmusiken. Då grep mamma mig hårt i armen och drog mig ut i kapprummet.

”Du har skämt ut dig, du är överkänslig, nu stannar du här tills kattfilmen är över!”
”Det är synd om katten”, snyftade jag.

Jag vet inte hur länge jag satt på den hårda bänken. Så småningom lugnade jag mig och mamma kikade in i biosalongen. Nu hade filmen om kungen börjat. Med viss tvekan fick jag gå in i biosalongen och sätta mig längst ner. Framför mig satt en tant med en stor hatt, som skymde stora delar av bioduken. Därför uppfattade jag bara en liten del av filmen, som jag tyckte var långtråkig. Jag fick se en otroligt lång och smal man, som var landets kung. Han gled fram i vackra rum för att senare gå in i konselssalen, där han satte sig främst vid ett långt bord. I mitten låg en rad böcker. När mötet var slut skakade han hand med en prostfet man, som sedan bockade mycket artigt. Mannen var landets statsminister och hette Per-Albin Hansson. I nästa avsnitt spelade kungen tennis och i det sista red han på en häst, som var mycket olik ölutkörarens stora ardenner.

Hemma talade mamma om för alla som ville höra på att jag var ett överkänsligt och konstigt barn, som aldrig mer skulle få sätta sin fot i en biosalong. Jag sa att jag gråtit därför att jag tyckte synd om katten, som hade fastnat med svansen i en flaska. Mina äldre bröder flinade åt mig och tyckte att de hade en hopplös lillasyster. Då började jag gråta igen och mellan tårarna passade jag på att fråga om statsministern var präst och i vilken kyrka han predikade. Då väste en av mina bröder att jag var dum som inte visste att det var statsministern som tillsammans med kungen styrde landet.

Snart var det många i de kyrkliga syföreningarna som visste att jag hade tyckt synd om förspelets katt. Dem läspande tant Elin började en söndag efter högmässan att prata med mig om detta. Jag hade förtroende för henne och berättade om att jag tyckte synd om katten och att alla mina klasskamrater hade fått se filmer med Shirley Temple. Jag sa också att jag kände mig utanför i klassen. Tant Elin nickade förstående. Mer blev inte sagt. Mamma kom och undrade vad vi pratade om och tant Elin svarade mycket undvikande.

Den julen fick jag ett julklappspaket av tant Elin. I det låg ett litet häfte, som handlade om de filmer Shirley Temple medverkat i och flera ark med klippdockor med motiv ur filmerna. Under alla trista helgdagar lärde jag mig delar av häftet utantill och när ingen såg på lät jag pappersdockorna spela upp scener ur filmerna. När skolan började igen efter jullovet visste jag mer om Shirley Temple och hennes filmer än mina klasskamrater.

Åren rullade på. Jag gifte mig och fick barn. I slutet av 1970-talet reste jag tillsammans med barnen, som då var i tonåren, till Los Angelos. Här passade vi på att besöka ett filmmuseum. På ett ställe fanns en tittglugg rakt in i en gammaldags biosalong. Här fanns flera valmöjligheter och jag tryckte på katt. Då fick jag se barndomens katt, som fortfarande släpade på sin tunga flaska. Jag bad barnen komma och titta. De blev förfärade och sa att detta var en otroligt rå film, bland det vidrigaste de sett.

”Du menar inte att du var den enda i biosalongen som reagerade?” frågade sonen Mats.
Jag nickade till svar.

”Du var den enda ungen med förnuftet i behåll. Hur kunde de andra vara så okänsliga? Och varför reagerade ingen vuxen?”

Jag försökte förklara för mina barn att 1930-talet var brutalitetens årtionde. Den, som inte ställde upp på detta, var inte riktigt klok.

Jag är glad att tiderna har ändrats och att dagens barn får lära sig att också djur kan känna smärta.

Bilden på Gustav V har jag hittat i boken ”Sveriges regenter från forntid till nutid” skriven av Lars O. Lagerqvist.

En tanke på “Mitt första biobesök

  1. Intressant, med motivet till bioförbudet. Under min uppväxt var det ”Du ska inte sitta där bespottare sitta” som var motivet. Eller för att vi barn skulle förstå, ”Du ska inte roa dig på samma sätt som världens(=syndens) barn. Mitt första biobesök gjordes i smyg. Det var Djungelboken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s