Tarzan på Landsvägsgatan i Göteborg

Tarzan på Landsvägsgatan i Göteborg

År 1940 bodde vi i Göteborg i en lägenhet i hörnet av Linnégatan och Djupedalsgatan. Vi hade vår köksingång mot Djupedalsgatan och det var den väg jag brukade ta när jag skulle gå till skolan eller följa med mamma till Annedals församlingshem.

I februari detta fyllde jag tio år. Tioårsdagen var ett magiskt datum. Då var alla barn tillräckligt förståndiga för att kunna hantera ett eget lånekort på Dicksonska folkbiblioteket. Ett par dagar efter den stora dagen följde mamma med mig till bibliotekets barnavdelning och fyllde i alla papper. Jag fick många förmaningar att inte rita gubbar i de lånade böckerna och att inte kladda ner dem med godis. Varje vecka fick jag låna två roliga böcker och tre faktaböcker. Efter detta gick mamma hem och jag började undersöka allt det spännande som fanns i hyllorna och lånade två böcker i Barnbiblioteket saga och en bok om en ekorre.

Redan efter ett par veckor blev det en vana för mig att traska nerför Linnégatan, ta av vid Landsvägsgatan och sedan fortsätta längs Södra Allégatan till biblioteket. Ibland gick jag andra gator genom det spännande Haga, där positivhalare drog runt sina kärror och lät sina tjudrade små apor göra konststycken. På hemvägen hade jag alltid bråttom, eftersom jag ville hem och läsa i de nya böckerna.

En dag i början av mars såg jag ett anslag om att Haga skulle få en egen biograf på Landsvägsgatan. Namnet på den var Rio och varje söndag klockan två på eftermiddagen skulle det vara visning av filmer om Tarzan, som kallades för apornas son. Priset för en biljett var 55 öre. Jag visste genast att detta var något för mig. Vi åt middag ungefär klockan ett och efter maten smet mina äldre bröder från disken och mamma brydde sig aldrig om att bråka med dem. Det enda hon sa var att hon tänkte lämna köksdörren olåst. Sedan förmanade hon mina bröder att inte traska på de gator där de tongivande damerna in syföreningarna bodde.

Jag brukade hjälpa till att torka besticken och ibland fick jag en femöring extra i veckopeng. Varje lördag fick jag 150 öre i fickpengar och jag brukade spara det mesta i en ask längst in i dockskåpet. Jag hade råd att gå på bio och jag kunde smita ut och in genom köksdörren utan att mamma märkte det.

För att vara på den säkra sidan att inte bli upptäckt traskade jag uppför Djupedalsgatan och letade mig fram bland landshövdingehusen till Landsvägsgatan. Jag var inte ensam på gatan. Det var fler barn än jag som ville rymma hemifrån en söndag på eftermiddagen.

Många pojkar köpte en påse med kola och när filmen var nästan slut började de kasta kolapapper på varandra och på flickorna. Jag var hårt drillad hemifrån att aldrig skräpa ner runt omkring. Därför begrep jag inte vad det var för roligt att slänga kolapapper på varandra.

Filmen om Tarzan och hans apa förde in mig i en helt annan värld, en värld utan tio Guds bud, psalmsång och predikningar. Mina veckopengar räckte till att gå på bio varje söndag. Tarzan blev min store hjälte och jag var avundsjuk på både apan och Diana, som fick gunga i lianerna tillsammans med honom.

På hemvägen fick jag sällskap med ett par flickor i min egen ålder. Vi var klädda i illasittande hemsydda kappor. Jag ville prata om filmen, men flickorna var mer intresserade vilken grabb det var som hade kastat kolapapper på dem. Då förstod jag. Kolapapperen var ett sätt för Hagas pojkar att närma sig flickor. På den tiden fick i Göteborg flickor och pojkar inte gå i samma klass.

Tack vare filmerna om Tarzan fick jag kamrater i landshövdingehusen. På hemvägen drog vi benen efter oss för att få längre tid att prata. De var nyfikna på mig, men jag talade aldrig om att jag bodde i ett vackert stenhus vid Linnégatan, att min pappa var präst och att jag gick i en av de förberedande klasserna i en privat flickskola.

Vi diskuterade våra framtidsdrömmar. Många av flickorna ville bli filmstjärnor. De brukade köpa tablettaskar, som innehöll bilder på filmstjärnor. Sedan bytte de bilder med varandra och funderade över vilka filmer de olika stjärnorna medverkat i. Detta var ingenting för mig och ett par andra. Vi ville bli upptäcktsresande, utforska Afrikas djungler och lära känna aporna. Gemensamt för oss alla var att vi önskade oss en så snygg kappa att det inte skulle bli några svårigheter att titta på en film på Cosmorama på Östra Hamngatan. Hit gick fint folk och det kunde hända att kåkarnas barn och ungdomar inte släpptes in i biosalongen.

Tarzanfilmerna gjorde att mitt naturintresse vaknade. Det hände att jag lyckades smita från högmässan och gick då och tittade på djuren i Slottsskogen. Om det regnade dessa dagar betalade jag 50 öre för att få komma in på Naturhistoriska museum. Här njöt jag av ett liv utan religiösa pekpinnar.

Hösten 1941 flyttade vi och det blev inte längre lika lätt att smita till Rio och titta på en film om Tarzan. Jag hade också börjat i flickskolans första klass och vi hade mycket läxor. Några nya kamrater fick jag inte och jag förlorade all kontakt med flickorna från landshövdingehusen.

Våren 1942 hände något mycket märkligt. Kommunismen hade vuxit sig stark i Göteborg och många var rädda för att männen i deras led skulle starta ett inbördeskrig. På något sätt måste denna röda fara stoppas. En överklassdam var säker på att hon visste hur detta skulle ske. Ordentliga folkskoleflickor från landshövdingehusen skulle bjudas på bio på Cosmorama. Först skulle de få se ett förspel om en from och musikalisk gräshoppa och sedan en sedelärande amerikans film om Jesus. Dessa utvalda flickor borde sedan kunna sprida det kristna budskapet i sina kvarter och stoppa den i hennes ögon livsfarliga kommunismen. Jag har aldrig förstått varför jag fick en biljett till denna föreställning. Jag bodde fel och jag gick inte i folkskolan.

Vi kom till det eleganta Göteborgs bio Cosmorama. Vi kom från de slitna landshövdingehusen i Annedal, Haga, Masthugget, Landala och Gamlestaden. Vi hade på oss våra hemsydda kläder och ett fåtal kom i nya sommarkappor från Grand Bazar. En bister vaktmästare klev fram och höll ett långt förmaningstal för oss. Inget snasktuggande i salongen, inget skräp på golvet och inget bråk när vi lämnade biografen.

I kön in till föreställningen träffade jag mina gamla kamrater från filmerna om Tarzan. De tittade frågande på mig och undrade var jag bodde och i vilken skola jag gick. Då kom den beska sanningen fram. Trots mina fula kläder tillhörde jag överklassen, jag bodde i stenhus och jag gick i flickskola.

Trots att vi hade samma väg hem var det ingen som ville prata med mig. Jag var nu Flickan Utanför, både bland mina gamla kamrater och i flickskolan.

Det enda jag minns av denna film var förspelet ”Gräshoppan och myrorna”, som var en av Walt Disneys tidigaste filmer. Det roligaste i denna kortfilm var när gräshoppan spelade fiol. Huvudfilmen upplevde jag lika trist som en predikan i kyrkan.

Bilden på apan har jag hämtat ur boken All Världens Djur, del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s