En prins på Skanstorget och Hets i Krokslätt

En prins på Skanstorget och Hets i Krokslätt

Hösten i Göteborg 1944 var regnig. På vägen till skolan kämpade jag mig fram i blåsten på Övre Husargatan till Skanstorget och därifrån Sprängkullsgatan till Hagaplan och Sigrids Rudebecks skola. Hem från skolan stannade jag ofta till vid biografen Capitol, där det ofta visades filmer med historiska motiv. Som regel var de barnförbjudna och jag såg fram mot den dag jag skulle fylla 15 år och att jag utan risk kunde titta på filmer som ”Lady Hamilton” och ”De dog med stövlarna på”, som var en film om det amerikanska inbördeskriget.

En höstdag stod jag och trånade framför Capitols skyltfönster. Det visades en barnförbjuden film som jag verkligen ville se. Den handlade om sångarprinsen Gustav och hans äldre bror Karl, som sedan blev Karl XV. Det var inte vem som helst son spelade den blivande kungen, det var Lennart Bernadotte. Jag minns att jag var mer intresserad av Lennart Bernadotte än av sångarprinsen.

Det låg ett oanständigt och romantiskt skimmer över prins Wilhelm och hans son Lennart. Prins Wilhelm hade gift sig med en ung och gladlynt rysk prinsessa, som gillade att använda de stora silverstekfaten som kälke och rutscha ner för trapporna i parets villa på norra Djurgården. Det hela slutade med skilsmässa och att prinsessan återvände till Ryssland. Det blev farmor drottning Victoria, som fick ta hand om sonen Lennart. Lennart var en annorlunda prins, han ville leva ett normalt liv och träffa flickor utanför Europas kungafamiljer. Han förälskade sig i en icke kunglig flicka och gifte sig borgligt med henne våren 1932. Detta var en skandal av stora mått.

Jag lyckades smita in på filmen och tyckte mest om Lennart Bernadotte. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Mai Zetterling, som senare under hösten skulle beskrivas som landets farligaste vamp. Detta berodde på att hon var den lättfotade Bertha i filmen ”Hets”. Regiassistent i denna film var Ingmar Bergman, som också hade skrivit manuskriptet.

”Hets” utspelades i ett pojkläroverk med den sadistiske latinläraren Caligula, spelad av Stig Järrel, som huvudperson. Caligula var elevernas fasa. Utanför skolan hade han ett komplicerat kärleksförhållande till Bertha, som arbetade i en tobaksaffär inte långt från läroverket. Bertha spelades av Mai Zetterling. Gymnasisten Jan-Erik kände mycket stark dragning till tobaksaffärens Bertha och på så sätt blev han konkurrent till Caligula om Berthas kärlek. Det var en film fylld av en medelålders mans heta åtrå och en ung mans osäkerhet i mötet med kvinnor. Naturligtvis var filmen barnförbjuden.

Det här var ingen film som jag var road av. Det var däremot mina klasskamrater. Flera i klassen hade gått om ett eller två år, de hade fyllt 15 år och kunde se denna film. Men det fanns en hake. Flickskolornas lärarinnor hade kommit överens om att turas om att gå vakt utanför den biograf i centrum där filmen visades. De ansåg att ”Hets” smutsade ner flickornas själsliv och skulle få dem att tappa allt intresse för tysk grammatik, Euklides geometri och knypplingens ädla konst. Dessutom kunde de unga kvinnorna lockas in på kärlekslivets farligaste vägar.

Flickskolornas lärarinnor blev grundligt lurade. De stod i snålblåsten och fick inte syn på någon av sina elever utan bara medelklassens herrar, som kanske kände igen sig i filmen. Flickskolorna elever hade anat sig till vad som var på gång och farit till Krokslätt, där ”Hets” visades i en kvartersbiograf. Läroverkens pojkar sökte sig också ut till bion i denna förort. Här blev det trängsel och ungdomlig flirt i kassakön. Moraltanterna lyste med sin frånvaro.

Vår klassföreståndarinna, Carin Carlberg, gav inte upp. Hon skulle tukta oss på fler sätt än med jobbiga förhör i tysk grammatik. Någon vecka senare inledde hon en lektion i tyska genom att fråga hur många av oss som sett en barnförbjuden film. Det blev tyst i klassen och alla tittade förskräckt på varandra. Till mina klasskamraters stora förvåning räckte jag upp handen och fröken Carlberg väste mot mig:

”Har du sett Hets? Det trodde jag verkligen inte om dig!”
Jag skakade på huvudet och sa att jag sett filmen om sångarprinsen Gustav på Capitol. Det finaste i filmen var när Lennart Bernadotte spelade prins Carl.

Fröken Carlberg ryckte till av förvåning.
”Jaså, den var barnförbjuden. Vem spelade den kvinnliga huvudrollen?”
”Mai Zetterling”

Då var det som om en blixt slagit ner på katedern. Fröken Carlberg knep ihop munnen av ilska. En av klassens mest ordentliga flickor hade varit på bio och tittat på den lättfärdiga Mai Zetterling. Nu for ut mot denna frånvarande skådespelerska. Efter några minuter blev hon lugnare och frågade om det var någon som sett ”Hets”. Den äldsta flickan i klassen räckte modigt upp handen. Hon hade ingenting att förlora, detta var hennes sista år i flickskolan. Hon hade urusla eller underkända betyg i alla ämnen utom musik och visste att ingen av lärarna ville låta gå om ett år till. Hennes dröm var att bli sångerska.

”Filmen var bra” sa hon stolt. ”Den talar om hur hemskt det är att gå i skolan.”
Fröken Carlberg gjorde allt för att behärska sin vrede. Hon tog fram sin gröna lärarkalender och sina glasögon och började irriterat slå bågarna mot varandra. Vi satt tysta och bara väntade på nästa utbrott. Då räckte livliga Irene från Gamlestaden upp handen.
”Du också, fyllde du inte 14 år för någon vecka sedan?”

Irene nickade till svar. Sedan undrade hon när fröken tänkte förhöra oss den bakläxa på starka verb vi fått i förra veckan. Då var plötsligt fröken Carlberg tysklärare igen. Hon plågade oss timmen ut och det blev en ny och betydligt längre läxa av tyska verb.

På rasten efteråt var det flera av mina klasskamrater som ville prata med mig. Några av dem drömde om att bli skådespelerskor och Mai Zetterling hade efter ”Hets” blivit deras stora förebild.

Jag blev inte intresserad av ”Hets” förrän i mitten av 1950-talet. Då var det Ingmar Bergman-festival i Göteborg och jag hörde till dem som köpte ett häfte med biljetter till olika filmer. Då passade jag på att titta på ”Hets”. Sedan dess har jag sett ”Hets” ett par gånger på TV. Varje gång har jag fått en påminnelse om hur drastiskt tiderna och gymnasierna har förändrats sedan 1940-talet.

Filmen om sångarprinsen Gustav har jag stickat mig igenom på TV. Jag upplevde den som romantisk smörja.

Bilden på Karl XV har jag hittat i boken ”Sveriges regenter från forntid till nutid” av Lars O. Lagerqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s