Arbetarens vän

Arbetarens vän

I en av mina bokhyllor har jag en mycket sliten och välläst bok. Det är en inbunden samling av de tre första årgångarna av tidningen Arbetarens Vän, som började komma ut år 1875. Ägare och författare till många av artiklarna var grosshandlare Carl Oscar Berg. Hans namn brukar nämnas i förbigående när någon berättar om hans hustru psalmförfattarinnan Lina Sandell-Berg. Hennes mest kända psalm är ”Tryggare kan ingen vara”.

Det är säkert mer än 30 år sedan jag fick boken. Myrorna samlade in böcker, som skulle säljas i deras affärer. Jag hade en trave jag ville bli av med och gick dit. Där stötte jag på en frälsningssoldat, som irriterat grymtade om att folk kom med så slitna böcker att de omedelbart måste slängas. Han höll upp en bok, som knapps höll ihop.
”Vem vill ha en så sliten bok om socialistisk smörja?” sa han och höll upp boken framför mig.
Frälsningssoldaten hade inte upptäckt att det var en religiös bok och ett historiskt dokument från 1870-talet.
”Får jag den?” sa jag vädjande.
”Fortsätt att slit ut den!” sa han glatt. ”men försök inte övertala mig att Josef Stalin var en bra ledare för Ryssland! Tack för att du kom med hela och nästan nya böcker!”

Sedan dess har jag många gånger bläddrat i boken. Tyvärr håller limmet i bindningen på att släppa och boken blir för varje månad mer en mapp med lösa blad än en bok. Trots gammalstavningen är språket modernt och valet av ämnen är fascinerande. Här finns bland annat riksdagsreferat, artiklar om kristendomens historia, skildringar av fäbodlivet och sociala reportage om arbetarnas urusla villkor.

Carl Oscar Berg bodde i Stockholm och han var skinnhandlare. Yrket förde honom runt både i vårt land och i Östeuropa. Tågresorna blev många och långa. Under dessa resor försökte han sätta sig in i hur det var att arbeta som lokförare, eldare och banarbetare. Någon framgångsrik affärsman blev aldrig Carl Oscar Berg. Bokföring var inte hans starka sida och hans kassaböcker var vissa år en enda röra. På 1890-talet kunde han inte betala företagets räkningar och företaget gick i konkurs. I samband med detta gjordes en polisanmälan, som slutade i ett domstolsförhör. Carl Oscar Berg dömdes till tre månaders fängelse för bokföringsbrott. Efter fängelsetiden gjorde han fram till sin död hösten 1904 sitt yttersta för att betala tillbaka sina skulder.

Carl Oscar Berg var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen och en fanatisk och aktiv nykterist. Han var fram till domen om bokföringsbrott riksdagsman och hans politiska inriktning skulle idag ligga någonstans mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. I många av artiklarna finns ett socialt patos i skildringarna över dåliga arbetsförhållande för lokförare, eldare och banarbetare. Ångloken spred ut stora mängder av tjock rök, som järnvägspersonalen måste andas in. De, som arbetade med underhåll på spåren, riskerade att bli överkörda av tågen. Car Oscar Berg kunde efter sina timslånga sina resor med tåg på ett dramatiskt sätt beskriva farorna med att dricka alkohol under en tågresa. Det borde vara förbjudet med alkoholdrycker för alla som fanns ombord på tågen. Detta borde också gälla restaurangvagnarna för förstaklasspassagerarna.

Sälskinn hörde till de råvaror, som Carl Oscar Berg köpte upp. Sälskinn användes bland annat till handskar och korta jackor. Under sina uppköpsresor kom Carl Oscar Berg i kontakt med fiskare och sjömän. När han förstod hur hårt livet till sjöss var, blev han upprörd. Fiskarna måste kämpa hårt för att kunna försörja sig själva och sina familjer. De måste, även om det var hårt väder, ge sig ut till havs. Alla hade inte råd att köpa segel och det förekom att tre fiskare gemensamt ägde en båt. De turades om att ro, att lägga ut näten och att sedan dra upp dem. Ibland var de fulla av fisk, ibland var fångsten mycket dålig.
Sjömännens liv och arbetsvillkor blev ett ämne, som Carl Oscar Berg blev intresserad av och ingående skildrade i sin tidning. Lönen var urusel och arbetet hårt. Pojkar, som precis lämnat folkskolan, plockades in som unga matroser på segelfartygen, där de fick klänga i master och bommar. Det var förbjudet för dem att visa rädsla. När fartyget kom till en hamn var det naturligt att de följde med äldre sjömän till någon krog och drack sig berusade på finkelbrännvin. Carl Oscar Berg drev tesen att alkohol borde förbjudas på båtar och att det i hamnarna måste finnas samlingsplatser och kyrkor för fiskare och sjöman. Här fick det under inga villkor serveras alkohol.

Carl Oscar Bergs affärer hade gått bra i slutet av 1860-talet. Överskottet skulle användas på ett samhällsnyttigt sätt. När synagogan på Själagårdsgatan 19 i Gamla Sta´n var till salu, beslöt sig Carl Oscar Berg för att köpa den och omvandla den till en kyrka för fiskare och sjömän. Här skulle också finnas ett läsrum med tidningar och goda böcker och ett enkelt kafé. Några anslag till verksamheten fick inte Carl Oscar Berg utan han drev verksamheten med egna medel och de kollektpengar som ibland samlades in vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens gudstjänster. När konkursen senare kom, var det ingen som ville ta över verksamheten. Fastighetens såldes och blev polisstation.

När jag nu läser de gamla numren av ”Arbetarens Vän” upplever jag att Carl Oscar Berg hade tankar, som passar in i vår tid. Idag finns det inga eldare på tågen, men problemen med underhållet av spåren är desamma som på 1870-talet. Barnarbete är förbjudet i vårt land, men det förekommer i andra länder. De svenska barnen var på 1870-talet en tillgång för familjen, eftersom de tidigt i livet kunde börja dra in pengar till sina föräldrar och yngre syskon.

Jag vet inte vilka som gjort de teckningar, som finns i ”Arbetarens vän”. För mig är de en påminnelse om hur mycket bättre barnen i Sverige har det idag är för 140 år sedan. Ingen pojke tvingas idag att frusen och barfota klänga i master och seglens linor på segelfartyg. Jag tror att många av dessa unga sjömanspojkar längtade hem till sina föräldrar och syskon.

Jag vet inte vem som skrev de dikter, som publicerades i ”Arbetarnas Vän”. Kanske var det Lina Sandell-Berg.

Ur Sjömansgossens värld:

”Tackel och tåg
På skummande våg
Var, Herre, mig när
Och lär mig att söka
Det ovantill är.
Men tänk också på dem
I avlägset hem
Som bedja för mig
Ja, Låt mina kära
Få vila hos dig!”

Bilden på den frusne sjömansgossen finns i vårvinternumret av Arbetarens Vän år 1878

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s