Syföreningstanten Elin och brudkronorna

Syföreningstanten Elin och brudkronorna

Ibland kan jag i samband med matinköp inte låta bli att köpa i mitt tycke tramsiga veckotidningar. För drygt en vecka sedan föll jag för frestelsen och köpte ”Allt om bröllop”. När jag såg bilden på bruden och grodan kunde jag inte låta bli att tänka på tant Elin, som om hon varit i livet skulle ha fyllt 105 år denna vår.

Jag växte upp i ett prästhem där reglerna ofta styrdes av vad de mest inflytelserika syföreningstanterna. De flesta av dem var ogifta och hade aldrig umgåtts med barn. Trots detta hade de åsikter om hur gudfruktiga barn skulle uppföra sig. Det var inte alltid det lättaste att leva efter deras normer.

På 1930-talet saknades mycket av den välfärd vi har idag. Många med dålig ekonomi gick till Annedals församlings diakonissa, som avgjorde om de skulle få klädkuponger gällande på Grand Bazars barnavdelning eller om barnen kunde på sommaren få komma till församlingens barnkoloni Lyckebo i Bohuslän. För att kunna bekosta allt detta anordnades välgörenhetsbasarer två gånger om året. Inkomsten från höstens gick till diakonissans arbete och den på våren till Lyckebo. Ledare för Lyckebos syförening var tant Elin.

Utan tant Elins engagemang för de fattiga barnen i Annedal hade det kanske inte på 1920-talet blivit någon barnkoloni. Prästerna visste om detta och drog sig för att bli osams med Elin, som redan som konfirmand hade haft bestämda åsikter om vad som ingick i ett andligt liv. Tant Elin hade tre svagheter, som jag som barn hade roligt åt. Det första var att hon läspade alldeles förskräckligt och det blev roligt att härma henne. Den andra var att hon var rädd för allt som rörde sig i naturen. När det kom på tal att flickscouterna från KFUK skulle gå låna församlingshemmets syföreningsrum satte hon sig på tvären. Scouterna var ju ofta ute i naturen och de kunde föra med sig gråsuggor, skalbaggar och andra otrevliga kryp in i lokalerna. Det blev ingen fickscoutkår i församlingshemmet.

Tant Elins tredje svaghethet var Valfrid. Hon hade när hon var i tonåren en tidig höstdag lärt känna Valfrid på ett föredrag om Martin Luther i församlingshemmet. I tysthet skämtades om att tant Elin hittat en groda i den lilla planteringen utanför församlingshemmet på Västergatan och, trots att hon var livrädd för det slemmiga djuret, böjt sig ner och kysst det. Grodan brydde sig inte om att hon läspade och fram kom Valfrid, som skulle börja studera teologi i Lund.

Tant Elins mamma var änka och de delade en liten lägenhet på Albogatan. Mamman var överlycklig över att dottern skulle bli prästfru och längtade efter att få flytta in i en prästgård på landet, att få odla egen potatis och att ha hand om barnbarn. Det blev inte så. Valfrid upplevde en religiös kris, han bytte studie inriktning och började studera engelska. När kriget bröt ut blev han inkallad och ingen visste egentligen vad han gjorde. De helger, när Valfrid hade permission, fanns inte längre tant Elin på sin vanliga plats snett bakom prästbänken i Annedalskyrkan. Alla visste vad det var frågan om. Tant Elin och Valfrid låtsades att de var gifta och tog in på ett dubbelrum i Alingsås eller Borås.

Efter kriget började Valfrid arbeta på ett kontor. Under sin militärtjänstgöring hade han arbetat som översättare. Han hade fått bra betyg från denna tjänstgöring och hade inga svårigheter att få ett ganska bra betalt arbete på ett rederi. Tant Elin ville att de skulle gifta sig, men mamman satte sig på tvären. Hon gick till de olika syföreningarna och beklagade sig över att dottern Elin skulle svika henne nu när hon var på ålderns höst. Tant Elin gav vika för påtryckningarna. Det blev inget bröllop. Kärleksresorna till småstäderna utanför Göteborg fortsatte och blev för vart år allt fler och fler.

Vad ingen visste var att tant Elin och Valfrid under krigsåren ställde sig i bostadskön. När Guldheden började planeras visste de att det var här de ville bo som gifta. Nu försökte tant Elin övertala sin mamma att flytta till någon av de nybyggda smålägenheterna för pensionärer i Kungsladugård. Naturligtvis vägrade mamman. Hon ville inte bo i ett hus med centralvärme och en delad vattentoalett på svalen. Att inte längre kunna tassa ut till hemlighuset på gården skulle vara att beröva henne umgänget med grannarna. Dessutom skulle hyran bli betydligt högre och om Elin gifte sig måste hon stå för alla kostnader själv. Då beslöt sig tant Elin för att utmana ödet. Annedals församling ägde ingen brudkrona. Tant Elin köpte den dyraste brudkronan hon hittade och skänkte den till församlingen.

Det visade sig att ingen brud ville låna den stora och tunga brudkronan. Några år senare beslöt sig en grupp flickor att starta en egen syförening och i samband med försäljningen till diakonissans arbete anordna ett eget bord. De gick runt och tiggde vinster till ett lotteri, de stickade vantar och någon av dem broderade en duk. Deras stånd blev en framgång. Redan före jul kunde de köpa en liten och elegant brudkrona. Tant Elin tyckte naturligtvis att de var både framfusiga och otacksamma.

Jag minns inte vilket år det var, bara att det var höst och måndag. Sent på eftermiddagen skrällde telefonen till. Jag svarade eftersom jag hoppades att det skulle vara mitt svärmeri som äntligen hörde av sig. Det var det inte. Det var tant Elin, som villa prata med pappa. Det blev ett kort samtal och efteråt bad han mig att putsa hans nattvardssilver. Tant Elins mamma var döende och nu skulle han hem till henne och ge henne nattvarden. På kvällen försökte jag pumpa pappa om vad som hade hänt. Han var mycket förtegen och sa att det var bikthemligheter.

Söndagen därpå lyste det för första gången för tant Elin och hennes Valfrid. Den sista kungörelsen handlade alltid om vilka som hade dött. Då förstod vi. Tant Elins mamma hade lämnat jordelivet.

Det dröjde inte många dagar innan alla visste att tant Elin och Valfrid skulle gifta sig i Annedalskyrkan direkt efter högmässan den tredje lysningssöndagen. Detta blev ett bröllop som det kyrkliga Annedal pratade om i flera år efteråt. Tant Elin, som nu hade fyllt 50 år, hade på sig en vit lång brudklänning med släp. På huvudet hade hon sin egen stora och klumpiga brudkrona och en lång tyllslöja. Det gick en susning av förvåning och indignation genom bänkraderna. Någon viskade:
”Gamla käringen, spöka ut sig som om hon vore tonåring!”

Sedan spred sig fnisset från rad till rad.

Ett par veckor senare flyttade tant Elin och hennes Valfrid in i en nybyggd lägenhet på Norra Guldheden. Barnkolonin Lyckebo förvandlades till ett rekreationshem för församlingens seniorer och tant Elin slutade att gå i Annedalskyrkan. Hon följde med sin Valfrid till Engelska kyrkan vid Hvitfeldtsplatsen. Det var i denna kyrka han kände sig hemma och inte i den dåligt besökta Annedalskyrkan.

Kanske finns det någon bland mina läsare som vet vad som har hänt med tant Elins brudkrona. Har den använts någon gång efter den höstdag när hon gifte sig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s