En patentsmörgås vid Linnéplatsen

En patentsmörgås vid Linnéplatsen

Min familj flyttade till ett vackert hus strax intill Linnéplatsen hösten 1941. Då var jag elva år. Vi kom från huset mitt emot Linnéakyrkan och geografiskt var inte avståndet långt. Miljön var helt annorlunda och jag längtade tillbaka till att bo på gränsen till kvarter med dåligt underhållna landshövdingehus. Här var jag bland finare folk, som aldrig kunde tänka sig att stilla sin hunger med en varmkorv på Järntorget.

Det märkligaste med Linnéplatsen var konditori Pettersson, där man mot restaurangkuponger kunde köpa wienerbröd, bakelser och mazariner. Här gick det också bra att dricka kupongfritt kaffe, äta en mazarin och de smörgåsar man hade med sig hemifrån. Hit kom på vardagarna flera av de gifta syföreningstanterna efter en promenad i Slottsskogen. Det givna samtalsämnet var prästfamiljernas liv och leverne. Detta var en av anledningarna att jag, under de 22 år jag bodde vid Linnéplatsen, bara klev in genom dörren till Petterssons konditori ett fåtal gånger. Då gick jag dit eftersom några syföreningstanter helt oväntat kommit på besök och skulle trakteras med kaffe och mazariner. Mamma var alltid fruktansvärt nervös vid dessa oväntade besök. Hon avbröt mig i läxläsningen och gav mig pengar och ransoneringskort. I detta avseende litade hon mer på mig än på min näst äldste bror, som var en sockergris. En enda gång hade hon bett honom köpa godsakerna till syföreningstanterna. När min bror kom hem var påsen nästan tom, eftersom han hade smakat på innehållet.

Efter fredsslutet 1945 blev mycket annorlunda. Det var inte längre kuponger på wienerbröd, småkakor och tårtor. Då började hemmafruarna efter fredagsstädningen ta på sig sina bästa kläder, riva ur papiljotterna ur håret och gå till Petterssons och dricka eftermiddagskaffe med wienerbröd. De kunde ganska högt diskutera vilka flickskoleflickor som varit ute och slarvat sent på kvällarna och vilka som i förtid att hade tvingats att sluta skolan för att sedan gifta sig i en mammaklänning. Då och då blev det en tant mindre vid kaffeborden. Det var brist på arbetskraft och många hemmafruar sig sitt livs chans. Nu äntligen skulle de få egna pengar att röra sig med.

Tanterna försvann och in kom läkarna från Sahlgrenska sjukhuset. Detta berodde på att en av medarbetarna på konditoriet hade kommit på att man kunde börja servera patentsmörgås till kaffet. Detta blev läkarnas lunch. De vandrade backen ner från sjukhuset till Linnéplatsen och när lunchrasten var över tog de bussen tillbaka. I Petterssons konditori var de borta från sjuksalarnas lukter av rengöringsmedel, urin och desinfektionsmedel. När den sista tuggan av patentsmörgåsen var svald, tände de sina cigaretter och började tyst samtala om framtiden för Sahlgrenska sjukhuset. Hösten 1949 var glädjen stor i Petterssons konditori. Sahlgrenska sjukhuset hade äntligen fått rättigheter att utbilda läkare. Snart, mycket snart, skulle Göteborg bli en lika fin stad och om inte finare än Stockholm. Göteborg hade ansiktet vänt mot väster, mot havet och mot gramtiden. Sahlgrenska måste bli bättre än Karolinska!

Det var inte bara läkarna som sökte sig till Petterssons konditori. Hit kom min pappa tillsammans med de andra prästerna från Annedals pastorsexpedition, hit kom zoologerna från naturhistoriska museum och hit kom de ansvariga för botaniska trädgården. Petterssons konditori blev de högutbildade männens samlingsplats. Det gick fortfarande att köpa wienerbröd och mazariner och de bästa kunderna var läkarna, som ville ha något sött med sig hem till frun.

Min pappa älskade Petterssons konditori. Här kunde han sitta länge och diskutera livets mening med någon läkare och samtidigt få en glimt in i den medicinska forskningen. Mamma tyckte dessa besök var dyra och onödiga. Pappa kunde lika gärna äta sina stekta ägg hemma vid köksbordet.

Stanken från läkarnas cigaretter och prästernas cigarrer spred sig ut på Linnéplatsen. Här blandades den med avgaserna från bussarna och sommartid från doften av Linnégatans blommande lindar. Jag var tacksam för att de fikasugna syföreningstanterna hade gått bort och inte ersatts av några nya. Petterssons konditori behövde jag inte längre besöka. Min ovilja mot att objuden stiga in i männens värld berodde på att jag mådde illa av tobaksrök och att jag sedan jag var mycket liten hade gnytt och gnällt om pappa rökte i min närhet.

Det gick att beställa tårtor på Petterssons konditori. De var betydligt billigare än motsvarande från Bräutigams. Hemma vågade mamma sig inte bjuda på en sådan enkel och billig tårta. Detta berodde på att hon gärna ville visa upp att vi var fint folk. Det fick bli tårtor från ”mellankonditoriet Ada”, som låg någonstans i närheten av biografen Lillan. En enda gång beställde hon en tårta hos Petterssons. Då var det inte jag som hämtade tårtan. Den levererades av en springflicka direkt vid dörren. Detta var min bröllopstårta, helt utan brudparsstaty och dekorationer. Jag gifte mig med en smålänning och det var bara ett fåtal gäster med från Göteborg. Mina nya släktingar kände inte till skillnaden mellan överklassens Bräutigam och medelklassens Pettersson, för dem var den ena tårtan i stor sett likadan som den andra.

Mina föräldrar flyttade så småningom från en stor lägenhet i närheten av Linnéplatsen till en betydligt mindre på norra Guldheden. Pappa kände sig aldrig riktigt hemma i sin nya miljö. Nästan varje dag suckade han efter sin patentsmörgås vid Linnéplatsen. Visst fanns det ett konditori på Guldheden, men där fanns varken smörgås med bacon och stekt ägg eller några läkare att diskutera livets mening med.

Bilden på den klassiska och enkla patentsmörgåsen har jag hittat på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s