Laxpudding för strokedrabbade

Laxpudding för strokedrabbade

Nu har jag i nästan fem år i hemmets lugna vrå varit anhörigvårdare. Sjukvård och matlagning har aldrig hört till mina starka sidor. När min make David kom hem efter att ha legat tre månade på sjukhus var det bara att hugga i och göra sitt bästa. Stroken hade fört med sig att David hade fatt svårt att svälja. Maten måste vara finfördelad. Det gick inte längre att servera fläskkotlett med stekt potatis till middag. Det fick bli falukorv och potatismos, gjort på potatismospulver. Detta har i längden blivit ganska trist.

Det är så mycket en anhörigvårdare måste göra. Jag skall betala räkningar och sätta in alla papper i prydligt märka pärmar, villan i pärm, bank och aktier i en annan och trädgården i en tredje. Tvättmaskinen skall fyllas och torr tvätt sorteras, några kläder skall strykas och diskmaskinen skall tömmas. Det blir knappt någon tid över för matlagning och studerande av kokböcker. Stadsdelsnämnden har erbjudit sig att skicka hem matlådor och detta erbjudande har jag tackat nej till. Varför skall vi äta mat, som har lagat långt bort från hemmet och fraktats hit med en bullrande och stinkande långtradare? Då är det bättre att livnära sig på halvfabrikat och djupfryst från den närmaste ICA-hallen. Jag kan också få hjälp med matlagningen av en flicka från hemtjänst. Också detta har jag tackat nej till. Anledningen till detta är att jag känner mig bunden av för mycket hjälp av hemtjänst. Det räcker med att de kommer varje morgon och kväll och pysslar om David och att de är här ett par timmar varje vecka så att jag har möjlighet att vara borta en förmiddag eller eftermiddag. Samtidigt med detta städar tjejerna. Jag har aldrig tidigare haft ett så blänkande duschrum och ett så välstädat kök som nu. Det är märkligt att komma hem till ett rent och prydligt hus och känna sig som en lyxhustru.

Den vanligaste lunchrätter är senapssill med potatismos. Här kan jag pigga upp mig själv med räkor, tomater, avokado och grönsaker. Ibland längtar jag intensivt efter andra smaker och då brukar jag gå till fiskhandlarna i Östermalmshallen och tråna efter barndomens ugnsbakade torsk med ansjovis i magen eller nyfångade musslor. När jag längtande står och tittar på alla läckerhet börjar jag fundera på hur mycket tid det skulle ta att laga till en god fiskmiddag. Då suckar jag så högt att det har hänt att någon i min närhet har frågat mig hur jag mår. Jag har varken tid eller kunskaper för att göra en smaklig fiskrätt, dekorerad med dill, tomater och en hummerstjärt. Då blir det alltid något färdiglagat från ICA´s frysdisk.

För ett par dagar sedan köpte jag en djupfryst laxpudding från ICA. Bilden på förpackningen såg lockande ut och jag såg fram mot något riktigt gott. Så blev det naturligtvis inte.

Laxpuddingen luktade förföriskt gott när jag tog ut den från ugnen. Detta blev den bästa upplevelsen av laxpuddingen. Potatisen var färglös och seg som gamla och utslitna sulor på barndomens gymnastikskor. Kocken hade slösat med saltet och efter ett par tuggor var det som om jag druckit vatten från Döda Havet. Laxen hade rymt och kocken hade i brist på annat hackat sönder en fiskbuljongtärning och strött den över potatisen.

Snabbt placerade jag laxpuddingen på diskbänken och plockade fram paketet med potatismospulver och burken med senapssill. Efter maten stod jag en stund och glodde ilsket på laxpuddingen. Sedan kom jag på att jag kunde köpa tre potatis, koka dem utan salt, mosa dem och blanda dem med laxpuddingen och späda med matlagningsgrädde. Det blev inte så tokigt och passade bra att värma i mikron.

Det är fler än ICA som är övertygade om att dagens svenskar lider av konstant saltbrist. En gång hittade jag på Hemköp inne i centrum en fiskgratäng, som var märkt med texten ”Unna dig lyx, ta med dig Operakällaren hem!” Också denna gång kom jag hem med en odrägligt salt maträtt. Det var definitivt inte den fiskrätt jag hade ätit på den anrika restaurangen. Där hade fisken varit en njutning för gommen och hade doftat förföriskt. Saltet fanns och det märktes knappats. Den fiskgratäng jag köpte var definitivt inte någon reklam för en trevlig träffpunkt i Stockholm.

Visst finns det ätbara maträtter för alla, som inte hinner jobba vid spisen och sedan städa upp efter att ha lagat och ätit upp maten. Jag har hittat flera goda och finfördelade rätter som skogssvampssoppa från Kelda och Findus djupfrysta wallenbergare med potatismos.

Nästa gång jag får en ledig kultureftermiddag med besök på Medelhavsmuseum och försenad lunch på Operakällaren skall jag fråga varför deras färdigmat, som tur nog aldrig hittar till förorterna, är saltad så den blir nästan oätlig. Var finns kockkunnandet när det gäller färdiglagat?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s