En frälsningssoldat, kängor och kälkar i Slottsskogen

En frälsningssoldat, kängor och kälkar i Slottsskogen

Idag har jag varit i Skärholmen och uträttat en del ärenden. Ett var att lägga prylar i Myrornas insamlingsvagn. Jag gillar deras affär och går ofta dit och letar efter något jag verkligen behöver. Det jag saknar är en gammaldags frälsningssoldat med sitt dragspel på magen. Personalen är vänlig och hjälpsam och många flyktingar arbetar där för att få starthjälp att komma in i det svenska samhället. Jag är inte säker på att de vet vad Frälsningsarmén tidigare har sysslat med.

Jag la mina prylar i insamlingsvagnen och därefter gick jag en trappa ner för att se efter om det hade kommit någon bok som jag länge har önskat mig. På vägen till bokhyllorna passerade jag ett par överlastade hyllor med dyra kängor för utförsåkning. I smyg plockade jag fram min mobil och tog en bild av den eleganta prakt, som en tonåring behöver för att kunna åka skidor. Då slog det mig att allt inte var skrämmande dåligt i januari och februari krigsåret 1942. En skidutrustning behövde då inte vara dyr och det gick också att låna skidor, skridskor och kälkar hos Vita Bandet i Slottsskogen i Göteborg. Utlåningen var gratis och skedde från en skrubb på baksidan av restaurangen. Det var en manlig frälsningssoldat, som ansvarade för detta och han visste var vi alla bodde och vad vi hette. En gång berättade han om sin tondövhet och hur trist det var att inte kunna sjunga med i psalmerna. Men det fanns andra sätt att prisa Gud. Han upplevde Guds närhet mycket starkt när han tog hand om barn, som i vintersnön bara hade ett par mycket slitna gummistövlar på fötterna. Jag vet inte hur han mitt under krigets skoransonering lyckades skrapa ihop ett litet lager med begagnade pjäxor. Dessa kängor delade han i smyg ut bland barnen med stövlar, som var så slitna att de nästan saknade sulor. Samtidigt fick barnen en kopp varm choklad och en skiva vetebröd.

I backarna runt Vita Bandet och Stora Dammen märktes det tydligt från vilken miljö man kom. Jag var priviligierad som hade ett par läderkängor på fötterna. De skavde och ibland kom jag hem med blåsor på tårna. Jag hade ärvt kängorna av min äldste bror och vi hade ungefär likadana fötter. De billiga skidorna hade jag fått i julklapp och de hade ett bra glid. Landshövdingehusens barn ägde inga kängor och ofta försökte de förgäves spänna fast Vita Bandets skidor på sina gummistövlar.

Vi kallade frälsningssoldaten för Farbror Soldat. Han var otroligt barnkär och hjälpte pojkarna att bygga en liten hoppbacke. När detta var gjort började han lära ut hur vi skulle hoppa i backen. Vi skulle ta ordentlig fart med stavarna, släppa dem strax innan hoppet och sedan känna oss som en fiskmås innan vi landade längre ner. Jag var den enda av flickorna som vågade göra detta. Till pojkarnas stora förvåning trillade jag inte en enda gång.

Det roligaste var Vita Bandets kälkar. Farbror Soldat vallade medarna så att det skulle gå extra fort. Vi susade nerför backarna och hann ikapp de barn som kommit släpande med nya rattkälkar. Det blev två kälkgäng, ett med eleganta kälkar och ett med Vita Bandets kälkar. Uppe på vinden stod mina äldre bröders rostiga rattkälkar. I backarna vid Stora Dammen var de ingenting värda, de var bara konstiga.

Vintern gick snabbt och helt plötsligt var det vår. Det kälkgäng jag tillhört splittrades upp beroende på var man bodde och i vilken folkskola man gick. Jag gick i en flickskola och bodde bodde i ett stenhus på Linnégatan. Jag hörde inte hemma ibland landshövdingehusens barn i sina gummistövlar.

Vintern därpå blev annorlunda. Jag skulle fylla 13 år och var på väg in i puberteten. Det gjorde ont i hela kroppen när någon tog i mig. Nu vågade jag inte gå till Vita Bandet och be att få låna en kälke eller ta med mig skidorna och leka fiskmås i Farbror Soldats hoppbacke.

Det dröjde ungefär tio år innan jag en vinterdag kom mig för att traska till Vita bandet och fråga efter farbror Soldat. Då fick jag veta att han varit död i flera år. Tiderna hade blivit bättre. Det fanns inte längre några ungar som behövde låna kälkar, skidor eller skridskor. Jag fick också höra att det nog vore bäst att riva hela landshövdingehuseländet.

I januari 1961 flyttade jag från Göteborg och har aldrig sedan slutet av 1950-talet varit vid Stora Dammen i Slottsskogen. Kanske finns det någon läsare om kan tala om för mig hur området det ut idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s