Det farliga epidemisjukhuset i Göteborg

Det farliga epidemisjukhuset i Göteborg

Min mamma, som om hade levat skulle i dagarna fyllt 115 år, var skräckslagen så fort scharlakansfeber kom på tal. Av allt att döma hade hennes lillasyster dött i denna på sin tid fruktade barnsjukdom. Så fort jag och mina äldre bröder blev minsta griniga kom hon och drog ut tungan på oss och tittade oss djupt ner i halsen. Om svalget var rött och tungan hade gula och vita prickar, då hade vi den fruktade sjukdomen. Då fick vi inte vara hemma utan skulle interneras på Epidemisjukhuset inte långt från stiftelsehusen på Carl Grimbergsgatan.

Vi bodde fram till hösten 1941 i hörnhuset vid Linnégatan och Djupedalsgatan. Köksingången var från Djupedalsgatan och den var till för tjänstefolk, barn, varubud och besökare från landshövdingehusen. Från sängkammaren kunde vi skymta Skansen Kronan, som blev en plats som jag innan jag blev tillräckligt stor längtade att få komma till.

Mamma hade i lysningspresent fått en vacker tysk illustrerad läkarbok. Hon läste i den varje kväll och ansåg att hon var bättre på att diagnostisera sjukdomar än doktorerna på Barnsjukhuset. Hon visste att scharlakansfeber smittades från barn till barn genom luften. Alltså fick jag under inga villkor följa med pappa på besök hos de gamla och sjuka, som bodde i närheten av epidemisjukhuset. När mamma inte var hemma tjatade jag mig till att följa med. Pappa, som var storrökare av cigarrer, hade helt andra tankar om scharlakansfeber. Han hade någonstans hört att tobaksrök tog död på luftens bakterier. Om han stod och rökte bredvid mig var det ingen risk att jag skulle få gå till den lilla lekpark, som fanns bredvid sjukhuset. Där fanns gungor, gungbrädor och en sandlåda. Det var underbart att få komma till dessa gungor och träffa andra barn.

Min näst äldste bror Staffan kunde bli mycket aggressiv och då knuffade han brutalt omkull mig. Dessutom ansåg han att mina pennor och kritor tillhörde honom. Det enda han i skolan var riktigt bra på var att rita.

Jag hade innan jag i mitten av 1930-talet började skolan en hemlig dröm om att drabbas av scharlakansfeber. Då skulle jag låsas in på epidemisjukhuset och inte ens föräldrarna fick på grund av smittorisken besöka sina barn. Här skulle jag få vara ifred för Staffans knuffar i minst sex veckor och jag skulle få låna pennor och kritor på sjukhuset. Dessutom skulle jag slippa att gå i kyrkan och höra att jag inte fick sitta och dingla med benen i den för höga prästbänken. Biskopen kunde komma på ett oväntat besök och då skulle han säkert gnälla på mamma för att jag inte kunde sitta still i kyrkan och alltså var illa uppfostrad.

En tidig vårsöndag på vägen hem från Annedalskyrkan fick Staffan en stor röd ballong. Efter ett par dagar gick all luft ur den och Staffan försökte förgäves blåsa upp den. Ursinnigt kastade han den till mig och jag började blåsa allt vad jag orkade. Plötsligt började Staffan hosta och mamma kom stormande med läkarboken i handen. Hon drog ut tungan på Staffan. Den var rödglänsande med små gula prickar. Staffan hade fått scharlakansfeber och fick i en specialbil åka till epidemisjukhuset. Efter detta blev det kontroll av min tunga flera gånger om dagen. Den blev inte röd och av någon underlig anledning drabbades inte jag av scharlakansfeber. Då tyckte jag livet var orättvist. Jag ville ju komma till epidemisjukhuset.

Senare på våren hände något märkligt. Min äldste bror Lars skaffade sig en flickvän. Hon hette Ingrid och bodde i ett av stiftelsehusen bredvid epidemisjukhuset. Hon hade konfirmerats denna vår och under konfirmationstiden suttit i bänken framför prästbänken. Lars och Ingrid hade träffats på vägen hem från kyrkan. Varje söndag på eftermiddagen knackade Ingrid på köksdörren. Hon var underklass och skulle därför inte gå genom den stora porten. Hon sa att hon ville gå ut med mig till parken runt Skansen Kronan. Mamma nickade bifall och Lars passade på att smita ut samtidigt. Det blev inte Skansen Kronan utan den förbjudna lekparken vi epidemisjukhuset. Nu kunde jag leka i gungorna utan att känna stanken från pappas cigarrer. Jag njöt och blev ledsen när Ingrid och Lars kom för att hämta mig. Båda var röda i ansiktet och Ingrids läppar såg en aning svullna ut.

På hemvägen började Ingrid berätta för mig om sina framtidsdrömmar. Hon ville lära sig sjukvård, bli diakonissa, gifta sig med en präst och fara till Afrika som missionär. Hon tittade på Lars, som nickade bifall. Då förstod jag. Så snart Lars tagit studenten skulle han gifta sig med Ingrid.

Lars gjorde det man inte fick göra i 1930-talets Göteborg. Han klev över klassgränserna när han föredrog Ingrid framför en stillsam flickskoleflicka från överklassens Örgryte. Under sommaren som följde cyklade Lars ibland från sommarstället i Skintebo in till Göteborg. Anledningen var att han skulle låna böcker på Dicksonska folkbiblioteket. Allt fungerade fram till den dag en rultig syföreningstant kom traskande längs Säröbanans järnvägsspår från Billdals station. Hon ville prata några allvarsord med mamma. Jag blev utkörd och fick inte förrän många år senare veta vad saken gällde. Syföreningstanten hade målande skildrat att hon hade gått genom Hagaparken. Då hade hon sett att Lars och Ingrid stod under den stora kastanjen och kysstes intensivt. Detta var en skamfläck för en prästfamilj och mamma borde upplysa både Ingrid och Lars om att de sysslade med äktenskapsbrott.

Hösten kom och jag började skolan. Nu kunde jag få gå ut en del på egen hand. Varje gång förhörde mamma mig om jag hade varit. Det var helt förbjudet att gå till lekparken vid epidemisjukhuset. Det fanns två anledningar till detta förbud. Det första var rädslan för att jag skulle få scharlakansfeber och den andra var att jag inte fick träffa Ingrid eller hennes yngre syskon. Jag begrep ingenting. Dessutom hade jag hittat till den spännande parken vid Skansen Kronan. Det fanns varken baciller eller nyfikna syföreningstanter, men däremot mängder av gamla kanoner att klättra på. I den gamla fästningen fanns ett trevligt vapenmuseum. Vaktmästaren tyckte om barn och när det var dåligt väder kunde jag få komma in gratis. Vaktmästaren följde med mig in till utställningarna och här berättade han med inlevelse om det trettiåriga kriget. Det var vid Skansen Kronan som mitt intresse för historia föddes.

Åren rullade på och plötsligt var det trettondag Jul 1956. Då hade jag fast sällskap med David, som jag senare gifte mig med. Nu var jag bjuden på släktkalas i hans hembygd. Mamma gnisslade tänder för att jag skulle vara borta över helgen. Det skulle bli kyrkkaffe och någon av oss tre syskon måste vara hemma och hjälpa till. Staffan var omöjlig i sådana sammanhäng, därför hade hon Lars och mig att välja på. Då blev jag påstridig. Lars var gift och han hade inga barn. Så fort det var tal om att hjälpa till vid kyrkkaffe hade han alltid förhinder.

Mamma suckade tungt och frågade om jag kom ihåg Ingrid från stiftelsehuset vid epidemisjukhuset. Jag nickade till svar. Då rann hela historien ur henne. När hon fått veta att Lars höll ihop med underklassens Ingrid hade hon traskat hem till Ingrids föräldrar och skällt ut dem för att de hade en hora till dotter. Pappan hade blivit ursinnig och kört ut mamma och sedan sökt sig till ett ölkafé och över minst tre pilsner öst etter och galla över den stolliga prästfrun. Efter detta hände det att ungarna i stiftelsehusen spottade efter pappa när han kom på sjukbesök.

Nu var det Ingrid och hennes make, som skulle komma på kyrkkaffe. Ingrid hade blivit diakonissa och hittat en präst att gifta sig med. Båda hade blivit vigda som missionärer och på Trettondagens kväll skulle de gå ombord på en båt, som först skulle ta dem till London och sedan vidare till Afrika.

”Jag borde nog inte . . . ” sa mamma med gråten i halsen. Jag lyssnade inte på vad mamma sa.
”Nej” sa jag mycket bestämt. ”Jag serverar inte kyrkkaffe. Jag skall på stort släktkalas i Småland. Davids syster är aktiv i kyrkan. Hon skulle ta mycket illa upp om jag inte kommer. Ring till Lars eller övertala Staffans märkvärdiga fästmö från det fina Örgryte att ställa upp.”
Mamma tittade frågande på mig

”Gick du till lekparken vid epidemisjukhuset efter bråket med Ingrid?
Jag skakade på huvudet och sa att jag hade hittat till kanonerna vid Skansen Kronan.

”Du var det annorlunda barnet, som jag aldrig förstod mig på.” muttrade mamma med en djup suck.
Mer blev inte sagt.

Lars och hans fru ställde upp. Efteråt sa Lars att han var tacksam för att mamma hade stoppat hans kärleksäventyr i stiftelsehusen. Han var en religiös tvivlare och hade aldrig klarat trycket på sig både från mamma och en blivande hustru att först bli präst och sedan missionär.

Bilden på den scharlakansröda tungan har jag hittat på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s