Det lutande barndomshemmet

Det lutande barndomshemmet

Jag växte upp i Göteborg på Linnégatan, först i ett hus som var byggt på grå granit och sedan på ett hus, som var uppfört på en sumpig och lerig betesäng. Husets nummer var 72-74 och det låg i samma kvarter som de vackra husen vid Linnéplatsen.

Vi flyttade hösten 1941 till en lägenhet med stora rum i fil och dörrar, som inte gick att stänga. Hyran var lägre, vilket berodde på att huset lutade och att gipsstuckaturen i taket ibland på ett försynt sätt pep och då började det snöa gips. Huset lutade och vi brukade ta fram en tumstock och gradskiva för att mäta höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt i lägenheten. Nu var det trigonometri som gällde, och detta var ett ämne som jag älskade. De båda mätpunkterna fanns i köket. När vi flyttade in var skillnaden 10 cm och när mina föräldrar 25 år senare flyttade till norra Guldheden var skillnaden 14 cm.

Den höst vi kom till det lutande huset pågick grundförstärkning, Husets ägare var stolt över den vackra fasaden och gjorde allt för att huset inte skulle falla samman. Jag minns att han berättade om sin önskedröm och det var att bo i någon av de stora lägenheterna högst upp och från balkongen kunna spana in i Slottsskogen. Jag var min första höst i det lutande huset nyfiken på vad som pågick på gården och i den lilla planteringen utanför huset. Män med böjde ryggar grävde djupa hål i marken, de steg ner som i underjorden och kom snart upp igen. Då var de smutsiga av lervatten och muttrade något om att de skulle vilja ha extra ransoneringskort på skor och gummistövlar. Fastighetsägare kröp själv ner i ett av hålen och kom upp med en rutten brädbit. Han förklarade för alla som gick förbi att den förste ägaren hade använt uruselt virke när de första pålarna till grunden slogs ner. Då blev det en livlig diskussion på gatan om fördelen att använda ekträ som stöttepelare för hus. En man sa bestämt att det var danskarnas fel att huset lutade. På den tiden Bohuslän och Halland tillhörde Danmark höggs de stora ekskogarna ner och förvandlades till krigsskepp. Sedan fanns sedan inte tillräckligt många ekstammar kvar för att bygga stabila hus i Göteborg.

Husets ägare verkade inte lyssna på vad gatans män ansåg om danskarna. Han tog upp sin räknesticka och började göra hållfasthetsberäkningar på det byggnadsmaterial som fanns uppstaplat inne på gården. Sedan busvisslade han och de böjde ryggarna rätade på sig. De fick veta vad se skulle göra och nästan hela gruppen fick låna olika verktyg innan de försvann in på gården. Då passade jag på att titta ner i den grop, som fanns alldeles bredvid huset. En smutsig stege ledde ner till bottnen. Om jag inte haft mina snygga skolkläder på mig, skulle jag ha klättrat ner för att undersöka närmare hur bottnen såg ut och om det fanns några rester av en gammal gran kvar längst ner.

Jag var intresserad av historia och nu fick mitt intresse en ny inriktning och den ledde till fascination för jordens och bergens historia. Jag ville veta hur Linnégatan hade sett ut innan husen byggdes och vad hade hänt med bygden efter det att danskarna huggit ner ekskogarna. Ingen kunde svara ordentligt och jag började leta efter böcker om detta på barnavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket. Det fanns böcker om detta på vuxenavdelningen och dit hade jag inte tillträde. Då frågade jag om det fanns några böcker om husgrunder och hur man använde en räknesticka. Detta var märkliga frågor. Att räkna på sticka var till för pojkarna och jag var ju flicka. Dessutom skulle det inte finnas några arbeten när kriget äntligen tog slut. Då skulle alla jobb för skrivbordstekniker vara reserverad för männen och kvinnorna skulle bara syssla med undervisning eller sjukvård.

Hemma på gården pågick arbetet med grundförstärkning. Mellan hålen grävdes gångar, som påminde förminskade vallgravar. Det skulle fyllas med en blandning av sand och kristidens cement. Nu fick jobbarna med hjälp av spadar blanda ihop detta. Det dammade på gården och nu var det omöjligt att hänga tvätt på tork.

Arbetet drog ut på tiden. Detta berodde på att det var brist på kraftiga och starka grabbar. De var inkallade och fanns någonstans i Sverige för att försvara oss om tyskarna kom. Kvar fanns det äldre gänget och pojkar, som gick i fortsättningsskolan ett par dagar i veckan och arbetade de andra. Lagom till Domsöndagen var allt klart. Det sista fastighetsägaren gjorde var att se till att det lades på stora gjutjärnslock över hålen och att de både skruvades och hamrades fast ordentligt.

Grundförstärkningen höll i ett par år. Hösten 1944 började huset glida igen. Jag minns detta mycket väl. I början av december dog helt plötsligt en av pappas äldre systrar. Vi hade begravningsmiddagen hemma hos oss. Alla var klädda i svart och det var en obehaglig stämning under middagen. Ingen sa något, men alla visste att nu skulle det bli bråk om arvet efter min faster. Då pep det i taket. Flingor av gipssnö virvlade ner och la sig på de svarta kläderna och på matbordet. Alla skyndades sig att lägga sina servetter över maten och sedan ta tallriken med sig ut till köket. Här saknade taket gips och taket, som en gång varit vitmålat, var nu grått av smuts och matos.

Våren kom med regn och snösmältning. Huset fortsatte att glida och ibland när jag kom hem kunde det ligga ett tunt lager av gips på golven. Mamma suckade och undrade om vi inte borde flytta. Brudparen kom och pappa prästen vigde dem i det elegantaste rummet. Ibland hände det att brudparet under vigseln blev pudrade med gips från taket. Några skrattade och sa att det var som risgryn medan andra blev sura för att brudklänningen kunde bli fördärvad.

Några år senare kom fastighetsägaren och ringde på vår dörr. Han berättade att huset blivit en förlustaffär och att han nu skulle sälja det. Det gick inte att rädda huset, det bästa vore att riva det och sälja tomten. Men detta fick nästa ägare göra.

Nu är mitt lutande barndomshem rivet. Ibland funderar jag på hur man hållfasthetsberäknade grunden till de nya husen, som uppfördes efter sprängningen av hela kvarteret våren 1983. Använde ingenjörerna den nya tekniken med miniräknare eller en gammal och nött räknesticka för att beräkna hållfastheten?

Räknestickan på bordet är min. Tyvärr har jag inte haft tålamod att ordentligt lära mig att alla räkneknep.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s