Drömmen om kristen socialism i Mälarhöjden

Drömmen om kristen socialism i Mälarhöjden

Jag bor i Stockholm utefter tunnelbanelinje 13, som går från Fittja strax söder om Mälaren till Ropsten i nordost. En av mina närmaste tunnelbanestationer är Mälarhöjden. Det bergiga området kallades för längesedan för Sörmlandsmården. Till de djupa hamnarna vid stranden kom förr fartyg från bland annat Bergslagen. För drygt hundra år sedan låg här flera småbåtsvarv. Detta område tillhörde då Brännkyrka socken.

Idag finns det inte någon i Mälarhöjden som minns hur det var att leva utanför Stockholms gränser. Den 1 januari 1913 blev Brännkyrka socken en del av Stockholm. Många beslutsfattare hade varit motståndare till detta. Vid Mälarens stränder saknades det brunnar och här var bra dricksvatten en bristvara. Det var också ett område med flera sjökrogar, där det lätt kunde uppstå fyllerislagsmål. Sommartid var stränderna kring Mälaren ett sommarparadis för Stockholms medelklass. Vackra trähus växte upp på bergets sluttningar. Det var lätt att komma till sommarnöjet med ångbåt från bland annat Riddarholmen till Fridhems brygga. Vintertid var det ganska ödsligt och de enda bofasta var hantverkare av olika slag. Flera av dem hade arbetat i Ryssland och kände till tsarens förtryck över sina undersåtar.

Den 22 januari år 1904 har i Ryssland gått till historien som ”Blodiga söndagen”. Vintern hade kommit tidigt och det var ont om livsmedel. Sankt Petersburg var huvudstad i det stora riket. Efter jul blev det brist på mat. Textilier och bränsle att värma upp bostäderna med saknades. Samtidigt pågick ett krig mot Japan, ett krig som Ryssland var illa rustat för. På söndagen den 22 januari efter mässan samlades det frusna och hungriga folket på torgen. Nu skulle de tåga mot Vinterpalatset och kräva att tsaren ändrade sin ekonomiska politik. De rika måste inse att folket svalt och de måste betala mer skatt för att jämna ut orättvisorna i samhället. Andra krav var att författningen skulle skrivas om och att det skulle delas ut bröd till det hungriga folket. Folk strömmade till från alla gator och polisen uppskattade att det var 200000 människor i demonstrationståget.

När det långa demonstrationståget kom fram till Vinterpalatset greps tsaren av panik. Han gav order om att de trupper, som var förlagda i palatset, skulle ge sig ut på gator och torg och skjuta skarp mot demonstranterna. Skotten dundrade, folk flydde i panik och i vimlet trampades många ihjäl. När äntligen gator och torg var rensande från ursinniga protestanter låg det döda och svårt skadade människor överallt och gatornas snö var röd av blod. Detta var ”Blodiga söndagen” och inledningen till den ryska revolutionen.

En följd av ”blodiga söndagen” blev att polisen började leta efter initiativtagarna till demonstrationen. De, som hade möjlighet, lämnade Sankt Petersburg med tåget som gick till Finland. Härifrån kunde de fara med båt till Stockholm.

Idag vet vi inte hur många ryska flyktingar som kom, hur länge de stannade och var de bodde. Det finns ett svenskt ögonvittne till flyktingarnas liv. En stor grupp ryska revolutionärer hade senhösten 1904 gemensamt fått disponera en stor sommarvilla vid Jakobs stege i nuvarande Mälarhöjden. Stegen är en brant trappa, som går från Fridhems ångbåtsbrygga upp till husen på berget.

Hinke Bergegren, som då var redaktör för ungsocialisterna tidning Brand, for en kall januaridag år 1905 med bil ut till flyktingvillan. Bilturen blev fylld av strapatser. Anledningen var att det drev in en snöstorm från Östersjön. Vägen ut till flyktingvillan var dålig och denna dag tornade snön upp sig i höga drivor, som bilen vid ett tillfälle körde fast i. Hinke Bergegren gav inte upp. Han klev ur bilen och knackade på i ett av husen intill vägen. Ägaren ägde en häst, som nu spändes för bilen. Med ett ryck gled bilen ur snödrivan och Hinke Bergegren och hans sällskap kunde fortsätta bilturen till flyktingvillan vid Jakobs stege.

Hinke Bergegren kom till ett mycket välstädat hus där matlagning pågick. Han fick veta att man brukade varje morgon hissa en röd flagga, som sedan togs ner vid skymningen. Sommarvillan hade två våningar. I den nedersta bodda judiska skräddare och i övervåningen kristna lärare och ett par präster. Dagen var inrutad med studier av Marx läror, städning, klädvård, matlagning och andaktsstunder. På de dagar, när ångbåtarna gick in till Stockholm, brukade några fara in till Stockholm för att söka upp andra flyktingar.

Efter detta finns det inga skriftliga spår av flyktingarna mitt område. Polisen i Stockholm kunde bara konstatera att det fanns ryska revolutionärer, som gömde sig utanför stadens gränser. Någon mer röd flagga syntes inte i Mälarhöjden. De ryska revolutionärerna hade blivit rädda för polisen och skyltade inte med sin närvaro.

När jag kom till Mälarhöjden sommaren 1967 stötte jag på gamla mälarhöjdsbor, som talade om att de var arbetare av den gamla stammen och att de hade skymtat de ryska flyktingarna. En av de ryska skräddarna hette Bernard Meyerowitch och han stannade kvar i Stockholm. Denne skräddare var mer intresserad av politik än att sy snygga kostymer. För att överleva startade han tillsammans med sin hustru en liten sybehörsaffär, dit svenska män gick för att köpa sytråd och nålar till sina hustrur men framför allt för att diskutera skillnaden mellan socialism och socialdemokrati. I denna miljö med trådrullar, textilsaxar, knappnålar och politiska tidningar växte sonen Hjalmar Mehr upp. Han blev yrkespolitiker och är idag mest känd för att han drev igenom att stora delar av innerstaden skulle rivas.

Den kristna gruppen i flyktingvillan hade andra tankar om revolutionen än de judiska skräddarna. Många av dem ville förena kristendomen med socialismen och accepterade inte Carl Marx tankar om att religion var opium för folket. De drömde om att få stanna i Stockholm, få en egen rysk-ortodox kyrka i det trivsamma och bergiga området vid Jakobs stege. Hit kunde alla komma med ångbåt till Fridhems brygga och sedan kliva de 87 trappstegen upp till drömmarnas kyrka vid nuvarande Mälarhöjdsvägen.

Om de ryska flyktingarna någon gång firade gudstjänst i sitt drömhus är det ingen som vet. De kristna socialisterna skingrades och bara ett fåtal blev kvar i Stockholm. Sedan var det meningen att Filadelfiaförsamlingen skulle ta över det stora huset. Så blev det inte. Huset byggdes om och blev en biograf. Nu är biografen sedan länge nedlagd och idag finns det en friskola i det anrika huset.

Igår i skymningen traskade jag i blandningen av snö och grus uppför Mälarhöjdsvägen för att fotografera huset, som aldrig blev en samlingspunkt för kristna med en annan trosuppfattning än den svenska kyrkans. Det var stilla och jag var ensam på gatan. Jag gick också ner mot Jakobs stege och upptäckte att den nedersta delen är avstängd för reparation. Här kände jag historiens vingslag. Den snörika vintern 1905 var platsen fylld av drömmar om ett bättre liv och tankar, som var gemensamma och väsentliga för judendomen, den ortodoxa kyrkan och också för den ryska revolutionen. Hit hör bland annat psalm 109 i Psaltaren i Bibeln

”Gud, som jag prisar, var inte tyst
De gudlösa och svekfulla anklagar mig
Och ljuger öppet för mig
Jag omges av deras hånfulla ord
De angriper mig utan skäl
De lönar min kärlek med fiendskap
Fast jag inte har gjort dem illa
De ger mig ont för gott
Och hat för min kärlek.”

4 tankar om “Drömmen om kristen socialism i Mälarhöjden

  1. Hej Carin! Vilket historia! Ännu mer intressant för mig, för att jag flyttat till Mälarhöjden i året och jag är vitrysk och Historia var mitt först universitets utbildning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s