En trappa i Mälarhöjden berättar sin historia

En trappa i Mälarhöjden berättar sin historia

Vi köpte vår villa i Mälarhöjden sommaren 1967. Villan var då i stort behov av renovering, något som vi då inte hade möjligheter att genomföra. Golven lutade, köket var från 1930-talet med en nött marmordiskbänk och vintertid letade sig kalla vindar in genom de dåligt isolerade väggarna i den del av huset, som kom till på 1950-talet. Då jobbade jag heltid, barnen var i skolåldern och hus och hem krävde all min tid. Det är först sedan jag blivit pensionär som jag har börjat fundera på vem som var den förste ägaren till huset. Han och hans familj har lämnat åtskilliga spår efter sig.

Det mest märkliga är den rymliga matkällaren i husets nordvästra hörn. Grunden är ett mästerverk i murning. Väggen är tjock och välgjord. Temperaturen är densamma sommar som vinter och är en idealisk förvaringsplats för livsmedel som rökta skinkor och hembryggt vin. Efter matkällaren var det som om energin för att bygga hus tog slut. De andra källarväggarna blev ganska slarvigt murade. Sämst är grunden under den del av huset, som kom till under 1950-talet.

När jag kom till Mälarhöjden berättade en av grannarna att hennes mamma i mitten av 1930-talet regelbundet hade gått till vårt hus för att köpa godis. Frun i huset hade en marmorbänk i köket och på denna rullade hon polkagrisar, kolor och konstiga geléråttor. Hennes man var arbetslös och sommartid försökte han förgäves odla potatis i trädgården. All matjord hade skrapats bort i samband med att tomten styckades av och såldes. Sedan fanns det inte pengar att köpa matjord för. Då och då gick en kaffekopp eller ett glas sönder. Renhållningen fungerade dåligt och husägaren grävde ner skräpet under det päronträd han hade planterat strax intill staketet mot gatan. När jag nu sommartid gräver för att plantera blommor hittar jag ofta rester av den första familjens vardagsporslin.

För fem år sedan totalrenoverade vi nedervåningen av huset. I detta sammanhang ändrade vi dörren ner till källaren och ett litet porslinsskåp försvann. Då upptäckte vi att det under tapeterna på trappan ner till källaren fanns ett lager dagstidningar, de flesta var Stockholmstidningen från hösten 1931. Det fanns också tidningar instoppade mellan trappstegen till trappan upp till övervåningen. De tidningar jag har plockat fram är sköra och de faller lätt i småbitar. Vissa sidor har bruna fläckar av kaffe. Jag kan konstatera att den förste husägaren var intresserad av fotboll, aktieaffärer och att Ryssland hade startat en hemlig radiostation i New York.

Idag är de flesta ekonomer övertygade om att börskraschen i New York knappast berörde vårt land. Sverige var då ett land, där det som tillverkades i fabrikerna köptes av svenskar, och där jordbruket var den viktigaste näringsgrenen. Många kunde lägga undan en slant och det var populärt att köpa tändsticksaktier. Sedan kom smällen den 12 mars 1932. Ivar Kreuger sköt sig i Paris. Det visade sig att hans tändsticksimperium var högt belånat och att det saknades tillgångar. Bara ett par dagar senare var krisen i vårt land ett faktum. Vanligt folk, banker och företag som LMEricsson hade satsat högt på tändsticksaktierna och nu fanns det inga pengar. Många fabriker stängdes och arbetslösheten blev ett gissel.

Av vad jag förstår blev bara källaren, köket och ett rum i nedervåningen helt klara hösten 1931. Det var meningen att allt skulle bli färdigt nästa sommar. När vårsolen tittade fram 1932 fanns det inga pengar att bygga huset helt klart. Nu gällde det att hitta utskottsvirke och att se till att det inte regnade in genom taket. Att inreda övervåningen fanns det naturligtvis inte pengar till. Bara golvet höll att gå på och inte rasade ner och förstörde undervåningen var allt bra.

Trappan rymmer fler hemligheter än de gamla tidningarna. Mellan trappstegen har man lagt gamla kläder som fyllnad så att inte trappan till övervåningen skall rasa samman. Här har vi försiktigt lirkat ut smutsiga och slitna murarskjortor och tilltufsade vegamössor. För att inte trappan skall rasa, har vi stoppat tillbaka paltorna där vi tog dem. Där får de ligga till den dag övervåningen skall renoveras.

De småsparare, som satsade stort på att äga ett eget hus, fick det mycket besvärligt. Några hade lånat pengar på banken och nu hade deras inkomster minskat. Dessutom var husen inte helt färdigbyggda. Av vad jag har förstått behövde aldrig den förste husägaren gå i personlig konkurs, vilket berodde på hans hustrus flitiga rullande av polkagrisar.

Numera har vi allt vi behöver i nedervåningen på huset. I övervåningen finns drygt hälften av mina böcker och flera lådor av gamla fotografier. Jag brukar då och då gå upp och leta efter en bok eller ett fotografi. Då upplever jag den förste ägarens bekymmer rakt genom skosulorna. Golvet lutar och korkmattan har inte bytts ut sedan början av 1940-talet, då konjunkturen äntligen började vända.

Det är något visst att bo i ett hus som gömmer så många spår av tidigare ägare. Denna vår skall jag röja i matkällaren. Jag hoppas jag hittar fler spår av den förste ägaren. Tyvärr ligger det nog inga bortglömda polkagrisar i sprickorna mellan hyllornas bräder av utskottsvirke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s