Att vara anhörigvårdare – Reklam och ransonering på blöjbyxor för vuxna

Att vara anhörigvårdare - Reklam och ransonering på blöjbyxor för vuxna

Det gnälls mycket på både sjukvården och äldreomsorgen. Mycket är uruselt som till exempel maten på Huddinge sjukhus och svårigheter att per telefon komma i kontakt med sin husläkare. Vissa detaljer har blivit betydligt bättre här i Stockholm de sista åren. Det gäller framför allt det stöd anhörigvårdare kan få.

För fem år sedan drabbades min make David av sin första stroke. Efter det att den första chocken lagt insåg jag att det var jag som var ansvarig för all kontakt med myndigheter av olika slag och med vårdcentralen. Varje dag kom det post. Det blev mängder av papper att läsa igenom och formulär att fylla i. Det mest irriterande i detta var all inbladad reklam. Några ansåg att jag borde spela bingo, gå på kurs i konsten att dansa hambo eller äta orgelsoppa i kyrkan. Mina ögon blev trötta och jag behövde hjälp med att sortera bort allt reklamskräp jag fick. Då såg jag att vårdcentralen hade en kurator. Alltså beställde jag tid hos henne.

Kuratorn tittade förvånat på mig när jag klev in i sportkläder och med en tung ryggsäck. Hon frågade vad jag ville och då vräkte jag ut alla pappren på golvet och bad henne om hjälp att sortera ut reklam. Kuratorn suckade tungt och sa att detta inte ingick i hennes arbetsuppgift. Hon sysslade nästan enbart med att psykologiskt och administrativt reda upp problem för kvinnliga vinmissbrukare. När jag gick hem med mina pappersbuntar kom jag på att jag hade en personlig bankman. Jag ringde henne, fick tid omedelbart och hos henne blev av med cirka 80 % av alla pappren. Sedan hjälpte bankmannen mig att fylla i allt som skulle fyllas i och hur jag skulle få kontakt med Skatteverket. Det sista hon gjorde var att gå in på nätet och leta reda på bestämmelserna om färdtjänst. Papper om denna service hade jag inte fått. Antagligen ansåg myndigheterna att eftersom jag hade körkort och vi hade bil kunde jag klara alla Davids resor på egen hand.

David kom hem och då märktes att stroke hade slagit ut kontrollen av urinblåsan. Han skulle behöva blöjbyxor för vuxna. Dessa går inte att köpa i affärer, utan är en receptbelagd sjukvårdsprodukt. Det är distriktsköterskan som ansvarar för denna utskrivning. Detta hade varit enkelt att ordna om David hade haft hemsjukvård. Denna hjälp ansågs David vara alldeles för frisk för.

Det gick två år. Sedan kom en magsjukdom med en sprutande ändtarm och David hamnade på Södersjukhuset. Efter ett par dagar hade magen lugnat ner sig och det var dags att åka hem. Då satte jag mig på tvären. Innan David fick komma hem måste detta med blöjbyxor för vuxna vara ordnat. Läkaren suckade tungt och sa att han inte hade tillstånd att skriva ut blöjbyxor på recept. Efter mycket övertalning från min sida lovade han att kontakta vårdcentralen. Därefter skulle jag ringa till sjuksköterskemottagningen på vårdcentralen.

Jag har gått in för att inte bråka med sjukvården. Denna gång blev jag arg. Distriktsköterskan kunde inte skriva ut blöjreceptet om hon inte personligen hade fått plocka fram ett måttband och mäta David. Nu skulle jag beställa en sjukresa till David till vårdcentralen så att syster kunde ta mått på honom. Då suckade jag tungt och sa att det var orimligt at släpa en magsjuk och strokedrabbad 80-åring i specialbil till vårdcentralen för en så löjlig sak som mätning av midjemåttet. Måtten fanns ju på Södersjukhuset och dessa borde stå i Davids patientjournal. Detta var verkligen slöseri med sjukvårdens knappa resurser.

Efter en stunds diskussion gav sköterskan med sig. David hade fått med sig ett litet blöjlager från Södersjukhuset. Eftersom jag var påstridig skulle hon göra ett undantag. Storleken på blöjbyxor stod inte i patientjournalen. Jag kunde komma ner till vårdcentralen med en blöjbyxa och sedan kunde hon beställa åt mig. Ransonen för David skulle bli två blöjbyxor per dygn.

Det visade sig snart att David behövde fler blöjbyxor per dygn. Då började jag leta på nätet. Dessa blöjbyxor för vuxna gick bara att beställa från ett enda postorderföretag. Det låg i Milano och priset för en enda blöjbyxa var 100 EURO. Då förstod jag. Om sjukvården ökade Davids ranson skulle jag kanske ställa mig utanför vårdcentralen och börja langa blöjbyxor till gubbar med prostatabesvär. Eftersom jag insåg det orimliga i situationen började jag försiktigt skölja blöjbyxorna och hänga dem på tork i trädgården. De skulle vara helt synliga från gatan så att jag skulle få tillfälle och spela pajas som blöjbyxlangare.

Det blev många glada skratt på gatan. Sedan kom i slutet av juli Davids andra stroke, som inte var lika allvarlig som den första. När han kom hem tog jag kontakt med vårdcentralen och denna gång var jag både ohövlig och mycket påstridig. Ransonen av blöjbyxor måste höjas. Jag fick som jag ville och samtidigt skrev syster ut ett recept, som innebar att vi fick hem en stor förpackning med små extra blöjor, som skulle stoppas in i blöjbyxorna.

För ro skull satta jag mig ner vid datorn och slog på blöjbyxor. Nu fanns det fler företag, som sålde blöjbyxor till vuxna. Priset hade gått ner, men det var fortfarande mycket dyra.

Visst har sjukvården blivit bättre under de fem år som gått sedan David fick sin första stroke. Myndigheterna har slutat blada in reklam i de meddelanden, som skickas hem till anhörigvårdarna. Det är mycket lättare att få full tilldelning av blöjbyxor och det finns en kurator, som inte enbart sysslar med anhörigvårdare, som inte klarar av livet utan att dagligen dricka stora mängder billigt vin.

Det är mer som har blivit bättre de sista fem åren. Det är lättare att få färdtjänst beviljad och jag behöver inte längre släpa David till stadsdelsnämndens kontor två gånger om året för att få färdtjänst beviljad. Det sista färdtjänstkortet räcker fram till 2017. Det har också blivit lättare att få biståndsbedömaren att godkänna tillfälligt boende för David så att jag kan få husmoderssemester och åka bort en vecka.

Visst har sjukvården blivit sämre. Jag märkte i samband med Davids andra stroke att man har dragit ner på sjukgymnaster och undersköterskor på äldreboende och på Huddinge sjukhus. Maten på Huddinge sjukhus är urusel. Det vore bättre och betydligt billigare om Landstinget använde sig av McDonalds i stället för det företag, som nu levererar mat i stora uppvärmda matvagnar.

I år fyller Stockholms läns landsting 150 år och detta skall tydligen firas med pompa och ståt. Jag skulle vilja skrika ut så det dånar över hela Riddarfjärden:

”Slopa alla dyra och påkostade middagar
Fira jubileet med patentmaten på Huddinge sjukhus
Fira genom att höja ransonen på blöjbyxor för alla som inte har argsinta och påstridiga anhöriga
Fira genom att anställa fler undersköterskor. De uträttar underverk i vården”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s