Politik och porrtidningar vid Linnéplatsen i Göteborg

Politik och porrtidningar vid Linnéplatsen i Göteborg

I början av detta sekel blev jag ansvarig för avvecklingen av min näst äldste brors dödsbo. Han hade sparat på allt mellan himmel och jord sedan sin uppväxttid. Bland alla papper hittade jag en gulnad tidning från mitten av 1940-talet. Det var en herrtidning, som på sin tid ansågs stötande för sedligheten och ett hot mot moralen. Bilderna var tråkiga och saknade de spännande moment, som man idag kan hitta i skyltfönstren i Skärholmen eller i tidningar som Femina och Amelia. Tidningen stank av min brors ivriga sugande på cigaretter och den hamnade i soporna. Innan jag gjorde detta mindes jag atmosfären i tobaks-och tidningsaffären vid Linnéplatsen och jag misstänkte att min bror hade smitit dit och köpt den.

När jag växte upp vände spårvagnen vid Linnéplatsen och här stannade också bussarna till Sahlgrenska sjukhuset. Det vanliga var att grabbarna, som jobbade på spårvagnar och bussar, i pausen mellan två turer smet in i tobaksaffären för att diskutera politik, köpa tobaksvaror eller bläddra i en tidning. Ibland kom någon tillbaka efter arbetstidens slut för att köpa någon av de tidningar, som låg inlåsta i ett skåp bakom kassan. Denne tobakshandlare hörde till de utvaldas skara, som hade fått polisens tillstånd att sälja herrtidningar. Vad ingen då visste var att tobakshandlaren höll reda på det lilla fåtal, som köpte något från det hemlighetsfulla skåpet.

Tobakshandlaren var aktiv folkpartist och han gillade att diskutera socialism med spårvägens folk. Några av bussförarna var aktiva kommunister och hyllade Josef Stalin. Replikerna gick snabbt eftersom båda spårvagnar och bussar måste hålla sig till tidtabellen. Snart visste hela området när det skulle bli livliga diskussioner och då brukade pappa och min äldste bror gå till tobaksaffären för att finslipa sina argument. Min äldste bror satt i styrelsen för Folkpartiets lokala ungdomsavdelning och hoppades att så småningom komma in i riksdagen. Pappa var mer intresserad av vad fackföreningarna sysslade med. Han gillade inte facket, som han tyckte hade för stor makt i samhället och som enligt pappa gjorde sitt bästa att trycka ner alla ideella föreningar.

Jag gick ofta till denna trevliga affär. Tobakshandlaren visste att kvinnor i alla åldrar gillade att skriva brev och han hade betydligt fler sorters brevpapper att välja mellan än vad som fanns de fina affärerna nere i centrum. På den tiden skrev jag flera brev i veckan och hade mer än tio brevvänner. Jag kunde stå länge och välja mellan olika sorters papper medan jag lyssnade på de politiska slagorden. Det gällde bland annat socialisering av malmgruvorna i Norrland, utbyggnad av vattenkraften och om vårt land inte borde ha skickat trupper vintern 1940 för att hjälpa Finland att besegra den ryska vargen. Det mest spännande var när min bror och en busschaufför rök ihop om det riktiga i att spränga tidningen Norrskensflamman i luften. Två aktiva folkpartister hade ju ekonomist stött detta attentat.

Det var svårt att vara en ung och illa klädd flicka i denna miljö fylld av tobaksrök och politiska uttryck, som jag inte förstod. Hemma hade jag ingen att fråga och jag visste inte heller vad jag ville fråga om. Det enda jag uppfattade var att Finland måste få allt stöd de kunde få och att ett par spårvägare ansåg att det bästa för Norrlands del vore om Lappland blev en del av Ryssland. Det sista tyckte jag lät mycket otäckt.

Sedan kom valutakrisen 1947 och de krediter, som Gunnar Myrdal hade lovat Ryssland. Jag begrep inte speciellt mycket av detta mer än att de svenska pappersbruken skulle inrikta det mesta av sin produktion på sådant, som skulle säljas till Ryssland. Nu skulle det bli slut på tillverkningen av elegant brevpapper. När jag såg löpsedlar om detta räknade jag mina besparingar och sprang ner till tobakshandlaren för att köpa brevpapper. Där var det så mycket folk att det knappt gick att komma in. Detta berodde dels på alla som ville diskutera politik med spårvägens ”rödskallar” och dels på alla flickor, som ville köpa brevpapper. Då och då kom en tant med fruhatt inseglande och undrade om det fanns något av Lessebos vita brevpapper med vattenstämpel kvar. Dessa tanter doftade starkt och genomträngande av billig parfym och denna lukt besegrade spårvägarnas stank av billiga cigaretter.

När det äntligen blev min tur var allt från Lessebo slut. Jag fick nöja mig med ett grått brevpapper från ett okänt pappersbruk någonstans i Värmland. Mitt lager av grått och ganska fult brevpapper räckte i mängder av år och de sista arken använde jag vid avvecklingen av min brors dödsbo. Då skrev jag mina brev på datorn, men jag visste att några släktingar på långt håll skulle ta illa upp om de inte visste att jag hade lagt ner stor möda med att skriva för hand.

Någon gång i mitten av 1950-talet kom tokashandlaren hem till oss för att tacka att vi varit bra kunder. Han hade sålt affären och skulle nu dra sig tillbaka till sin sommarstuga i Hindås. Mamma skulle ila iväg på ett symöte, så hon överlåt värdinneskapet med kaffe och småkakor till mig. Det var spännande att lyssna på när tokashandlaren berättade om allt han hade varit med om. Han avskydde allt vad kommunismen stod för och hade njutit varje gång han i diskussionerna hade lyckats kvadda till en ”rödskalle.” De bästa affärerna han gjorde var den dag då alla flickor och damer kom för att köpa brevpapper. Hela lagret tog slut och efter detta slutade han sälja brevpapper.

Pappa frågade om det hemliga skåpet bakom kassan. Vad ingen visste var att tobakshandlaren skulle meddela polisen vilka som regelbundet köpte herrtidningar. Dessa män kunde bli morgondagens sexförbrytare. Strökunderna var inte polisen intresserad av. Sedan skrattade tobakshandlaren glatt och sa att en av prästens grabbar en dag kommit och köpt en tidning. Då hade han viskat till prästpojken att han i smyg skulle låta sin pappa läsa tidningen så att prästen fick se vad några av hans forna konfirmander slukade på söndagarna i stället för att traska uppför backen till Annedalskyrkan. Sedan hade han haft mer spännande tidningar i skåpet. Det var gamla nummer från slutet av 1930-talet av Norrskensflamman. ”Rödskallarna” var intresserade av dessa och här kunde han ta ut ett mycket bra pris. Det han tyckte var märkligast i historien om sprängningen av Norrskensflammans tryckeri i mars 1940 var att Skansenchefen hade skänkt pengar till dessa kanske samhällsnyttiga sabotörer.

Porrtidningarna gav upphov till många glada skratt. Tobakshandlaren hade bara en för honom okänd stamkund och det var en verklig gentleman, som på vintrarna var klädd i svart kostym och på somrarna i grå. Han rökte inte men ibland köpte han Lessebo brevpapper till sin dotter. Pappa visste vem den man var. Det var folkskoleinspektör Victor Fredriksson, som hade Skolöverstyrelsen uppdrag att läsa igenom alla herrtidningar för att kontrollera om det stod något som bröt mot lagen i dem.

Tobaksaffären blev aldrig sig lik när den nye ägaren kom. Han var ointresserad av både politik och fotboll. Då och då kom det in flickor i 20-årsåldern för att köpa cigaretter. Det hade blivit mode att röka, men dessa unga kvinnor var sparsamma och varje gång de tände en cigarett tänkte de på att det blev en handduk mindre i brudkistan. De hade alltid bråttom och spårvägarna försökte aldrig flirta med dem.

Varje gång jag nu som vuxen går in i den lilla butiken Time vid Mälarhöjdens tunnelbanestation tänker jag med saknad på barndomens tobakshandlare vid Linnéplatsen. I affär Time pratar alla med alla, här diskuterar vi inte politik, men däremot mode och fotboll. Skolungdomar kommer in och köper godis och papper till sin skrivare, pensionärer ute på stavgång köper den senaste veckotidningen om Carl Philip och Sofia och själv brukar jag köpa någon daglig tidning och trevliga vykort. I ett skåp bakom kassan finns sådant man inte bör använda. Det är tobaksvaror. Smusslet med herrtidningar är numera en bortglömd konst

Bilden med veckotidningar är från mysiga Time i Mälarhöjden, där det är lätt att hitta någon att småprata med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s