Att vara anhörigvårdare innebär allt från att se över en rollator till att vara i stället för distriktsköterskan. Jag bör veta när jag skall be om hjälp, hur jag skall formulera hjälpbehoven och sedan, om det är allvarligt, följa med till ett akutsjukhus

Lördagen i förra veckan upplevde jag verklig rädsla. Jag är anhörigvårdare at min make David, som om ett par veckor fyller 87 år. Han har haft stroke två gånger och har efter detta stora svårigheter att röra den högra armen. Det stora problemet är toalettbesöken, där det alltid måste finnas en hjälpande hand. En biverkan av sjukdomen är oförmågan att kontrollera urinblåsan. Numera är det blöjbyxor som gäller och jag eller hemtjänst måste byta dessa flera gånger varje dygn.

Tidigt på lördagens morgon var det blod i blöjbyxan. David och jag pratade om detta och vi beslöt oss för att ringa till ambulansen, som kom efter knappt en halvtimme. Det hade frusit till under natten och vägarna var glashala. Av vad jag förstod hade det blivit fördröjningar på grund av en liten trafikolycka.

Det blev en färd utan blåljus till akutmottagningen på Södersjukhuset. Blodet sipprade fram i en strid ström och jag kämpade med min oror. Var detta början på slutfasen av Davids liv? Var det kancer eller bara en banal infektion?

Det var ganska glest i korridoren utanför undersökningsrummen. En vänlig undersköterska sa att morgonen hade, trots halkan, varit ganska lugn. Jag hittade en pall och satte mig bredvid Davids säng och höll honom hårt i handen. Oron gjorde att jag frös så jag skakade. Det enda som hördes i korridoren var personalens jäktade steg.

Plötsligt hördes ett helt annat ljud. Det var en äldre och ensam kvinna, som grät desperat. En undersköterska kom tassande och undrade hur det var fatt.
”Min katt, min Kisse”, snyftade kvinnan. ”Nu ligger jag här och Kisse får ingen mat, inget vatten och ingen mjölk.”
Undersköterskan strök den gamla damen över kinden.

”Vi har fått tag på din dotter, vi väckte henne. Hon vet att du är här, hon kommer när hon har vaknat ordentligt.”
”Han smet” suckade den gamla damen. ”Han smet och jag blev ensam med tösen, orkade inte bry mig om henne, arbetade jämt. Dottern bryr sig inte, det är bara Kisse som tycker om mig.”

Mer blev inte sagt. En sjuksköterska kom ilande på raska fötter och talade om att hon fått klartecken från Ersta sjukhus om placering på en sjukavdelning. Strax därpå kom en stark man in med en bår, som den gamla damen varsamt lyftes upp på. Det sista jag hörde från henne var en fråga om hon fick ha Kisse hos sig på sjukhuset.

Strax därpå kom sköterskan och drog in Davids säng i ett undersökningsrum och så gott som genast kom en ung kvinnlig läkare. Hon trodde, precis som jag, att det blödde från ändtarmen. Efter ett par minuters undersökning ringde hennes larmtelefon. Det hade hänt en olycka och hon måste omedelbart gripa in.

Nu var David och jag ensamma i det svala undersökningsrummet. Dörren ut till korridoren var stäng och det enda som hördes var fläktens lågmälda susande. Nu märkte jag att jag var hungrig och frusen. I rummet fanns ett stort skåp med halvöppna dörrar. Där låg filtar och jag plockade fräckt ut ett par stycken både till David och till mig. Jag svepte in mig i två filtar och sköt stolen tätt intill Davids säng och började berätta för honom om hur jag frös när vi en sommar i fjällen hastigt överraskades av en snöstorm och slog upp tältet för att få skydd mot de bitande vindarna. Vi skrattade åt minnet och åt att min mage kurrade efter en smörgås och en kopp kaffe. Då mindes jag att det längre bort fanns ett mysigt väntrum med automat. David nickade bifall och jag gick snabbt mot väntrummet, som också det var svalt. På en soffa satt en zigenerska i sina bästa kläder och torkade ögonen med en elegant spetsnäsduk. Hon såg mycket frusen ut och hade behövt få svepa in sig i ett duntäcke.

Jag fick tag på en degig frukostfralla med ost och traskade tillbaka till undersökningsrummet och slukade den smaklösa frallan och drack vatten. Sedan var det bara att vänta.

Efter 45 minuter var den jäktade läkaren tillbaka och kunde fortsätta undersökningen. Det visade sig då att blodet kom från urinblåsan och hon började en ny undersökning med andra förutsättningar. Då ringde larmtelefonen. Läkaren bad om ursäkt och förklarade att nu gällde det liv eller död för en annan människa. Så blev vi ensamma igen och jag kände mig en smula desperat. David började frysa och han ringde på larmet vid sängen. En undersköterska kom ilande och frågade vad han ville. Jag förklarade att David frös och var törstig.

”Lätt att ordna!” sa undersköterskan glatt och försvann ut för att några minuter senare kom släpande på en värmefilt och en bricka med kaffe, näringsdryck och ostsmörgåsar. Vi njöt av att få mat i oss och jag fortsatte att berätta om hur det var att i snöstorm koka soppa på ett stormkök .

Det drog ut på tiden och jag passade på att gå på toaletten och försöka förstå vad som hade hänt. Av personalens mummel förstod jag att en pimpelfiskare gått genom isen och kommit nedkyld till sjukhuset i helikopter. Då kom doktorn tillbaka och fortsatte undersökningen. Hon konstaterade att blödningarna kom från urinblåsan och att sjuksköterskan nu letade efter en avdelningsplats för honom. Efter detta gav hon mig ett telefonnummer att ringa till och konstaterade att jag såg sliten ut. Jag borde genast åka hem och lägga mig att sova. David nickade bifall. Innan jag gick konstaterade vi att väntetiden hade varit drygt fyra timmar.

Jag gick ut genom det mysiga väntrummet och nickade åt den frusna och stillsamt snyftande zigenerskan. Innan jag lämnade Södersjukhuset gick jag in i andaktsrummet och tände två ljus, ett för David och ett för zigenerskan.

David ligger fortfarande kvar på Södersjukhuset och än har avdelningens läkare inte kommit underfund med varför det fortfarande sipprar blod från urinblåsan. Eventuellt får han komma hem idag och jag sitter och väntar på att telefonen skall ringa.

Mina luftrör klarade inte den torra och svala luften på akutmottagningen. Nu bränner halsen som eld och det enda som jag med behållning kan svälja är soppa. Varm soppa och glada minnen från en äventyrlig fjällvandring håller modet uppe på mig.