En vårbal i Jonsered 1929

En vårbal i Jonsered 1929

Min mamma var mycket sluten och ville inte berätta om sina släktingar. Detta gjorde mig nyfiken och jag plågade henne ständigt med frågor om hennes uppväxttid. Så småningom berättade hon att hennes pappa kom från en vallonfamilj och att han varit den förste som gift sig med en helsvensk tös från landsbygden. Min obekante morfar hade varit underofficer i flottan med förläggning i Karlskrona och sedan på grund av en katastrof tvingats lämnat sin tjänst och flyttat till Göteborg, där han blev affärsman. Familjen var ständigt på jakt efter en bättre bostad och efter varje flytt kände de vantrivsel och försökte komma tillbaka till kvarteren runt Skanstorget. Här hade de bott som nygifta och här hade fem barn sett dagens ljus och tre av dem hade dött innan de fyllt tre år. Längtan till Skanstorget berodde på att morfar var metodist och att det låg ett litet metodistkapell vid Skanstorget. Här fanns också en frukthandlare, som varje söndag tidigt på morgonen sålde billiga bananer till de barn, som var på väg till metodisternas söndagsskola.

Mamma hade velat bli flickskolelärarinna i kristendom och svenska. Varför hon aldrig fullföljde sina studier fick jag aldrig klart för mig. En trolig orsak kan vara att hon drabbades av spanska sjukan och att hon aldrig helt återhämtade sig efter denna sjukdom, en fruktad farsot som kunde skada nervsystemet och slå ut inlärningsförmågan.

Mamma växte upp i religiös familj, som i många avseenden levde efter reglerna i Gamla Testamentet. I hennes familj delades kropp och själ upp. Kroppen var syndig och skulle plågas och fick inte roa sig med lek och idrott. Själen var ren och odödlig. Den skulle vårdas ömt med bibelläsning, psalmer och kyrkobesök. I gymnastiksalar och simhallar strök Djävulen runt och gjorde sitt yttersta att locka unga flickor in på farliga vägar. I mammas hemmiljö betraktades dans, skidåkning, skridskoåkning och tennis som nästan lika stora synder som att stjäla.

Mamma gifte sig med pappa prästen och hade som prästfru svårt att hitta rätt i det sociala nätverket i de bygder pappa tjänstgjorde i. Den svåraste tiden var de år när pappa tjänstgjorde som brukspräst i Jonsered strax utanför Göteborg. Pappa var direkt underställd brukets ägare kommendörkapten William Gibson och på den sociala skalan placerades han mellan fabrikschefen och brukets kamrer. Nu gällde det för mamma att följa alla de oskrivna regler som gällde i ett brukssamhälle. Detta visade sig vara omöjligt. De andra damerna läste franska modetidningar, de spelade tennis på somrarna och bandy på vintrarna. Då var de klädda i sportbyxor, inköpta på sportavdelningen på Gillblads varuhus på Kungsgatan. Byxor var ett mansplagg och enligt Gamla Testamentet var det förbjudet för en kvinna att bära manskläder.

Mamma var liten till växten och mycket mager. Modet under 1920-talet passade henne perfekt och det var inga svårigheter att hemma sy moderiktiga klänningar. Pappas lön var inte stor och familjen hade inte råd att låta mamma köpa modekläder hos Gillblads.

Den sociala katastrofen kom år 1929 med vårbalen på herrgården. Kommendörkaptenen slog på stort och bjöd in delar av Göteborgs överklass och de mest betydande tjänstemännen på bruket. Herrarna anlände i frack med undantag för pappa, som var prästklädd, och damerna kom i sina kalasblåsor. Denna vår svängde parismodet från korta aftonklänningar till långa med ett volangprytt släp och en japaninspirerad rosett på ryggen. Mamma, som ansåg att läsning av modetidningar var att jämföra med äktenskapsbrott, hade ingen aning om att hon var helt fel klädd denna vårbal. Hon hade tagit på sig sin bästa hemsydda och knäkorta klänning, som var tre år gammal och en aning urtvättad. De andra damerna följde med sin tid, de hade kortklippt hår kammat i pagefrisyr och ett pärlhalsband, som räckte ner till midjan. Mamma levde enligt regeln att det var synd och skam att klippa sig och hade sitt tunna och ljusbruna hår uppsatt i en ful knut i nacken.

Kommendörkaptenen styrde både bruket och kalasen med hjärnhand. Ingenting undgick hans spejande ögon. På vårbalen hade mamma placerats halvvägs upp till honnörsbordet. Hon hade inte tidigare träffat de damer, som satt runt omkring henne. Några viskade att prästfrun var klädd som en portvaktskäring från Andra Långgatan och andra nickade bifall till detta. Kommendörkaptenen såg och hörde allt kring mamma och skålade lika ofta med henne som med sin bordsdam.

Det var första gången som mamma drack vin. Hon var osäker på skålningens regler och hade mest av allt lust att springa sin väg. Äntligen tog middagen med skålar och tal slut och kommendörkaptenen signalerade att det var dags att ställa upp sig på led för att tåga in i balsalen. Han steg fram till mammas bordskavaljer, viskade några ord och sedan bjöd han mamma sin arm. Arm i arm med kommendörkaptenen tågade hon in i balsalen, samtidigt som bruksorkestern spelade en marschmelodi. När alla kommit in i salen uppstod ett dovt sorl, som efter ett par minuter avbröts av att bruksorkestern spelade en wienervals.

”Nu, lilla Margareta Prästfru, skall du och jag öppna balen!”

Mamma kunde inte säga nej och hon försökte förgäves tala om för kommendörkaptenen att hon aldrig tidigare hade dansat.

Medan kommendörkaptenen försiktigt lotsade mamma av och an på det hala parkettgolvet glodde de flesta av damerna avundsjukt på henne. Denna kväll var det bara en av damerna som sa något vänligt till mamma. Det var Astrid Clementson, som var gift med brukets tidigare socialchef Emil Clementson och som nu var framgångsrik affärsman i Göteborg. Hon var gaska blyg och trivdes inte på stora kalas. Denna ödesmättade kväll blev Astrid Clementson en smal bro och bräcklig för mamma in i Göteborgs översta medelklass.

Jag minns tant Astrid med glädje. Hon smusslade in en begagnad resegrammofon och flera grammofonskivor i min leksakslåda. Den sista skivan fick jag hösten 1939, som var samma år som jag började skolan. Jag älskade denna skiva men jag vågade inte spela den när mamma hörde på. Det var en dansmelodi, som jag tyckte skildrade hur det gick till på de smutsiga bakgårdarna i gamla Annedal, i hus där männen var arbetslösa och familjen fick matpaket från församlingshemmet.

”För hemma i våran kåk
Där dansar vi Lambeth Walk
Och värden har sänkt sina hyresanspråk¨
Han gillar bäst den hyresgäst
Som dansar Lambeth Walk.”

Bilden på den franska modetidningen har jag hittat på nätet.

2 tankar om “En vårbal i Jonsered 1929

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s