Mössens Hus vid järnvägstunneln.

Mössens Hus vid järnvägstunneln.

I dagarna är det 84 år sedan jag föddes i tjänstemannalängan vid Bokedalsens hållplats i Jonsereds bruk. I vår familj fanns redan två pojkar, Lars åtta år och Staffan fem år. Min pappa var brukspräst och tillhörde brukets högre tjänstemän. I samma slitna fastighet med torrdass på gården och kakelugnar bodde också överingenjören och brukets kamrer.

Utifrån såg det gulmålade trähuset mycket trevligt ut. Inne i huset ropade väggar och tak efter underhåll. Det fanns rinnande vatten i köket och för områdets möss var det trevligt att gnaga gångar längs vattenledningarna. På nätterna var mössen husets härskare och de brukade roa sig med mina bröders leksaker. På kvällarna stoppades skolböcker och skrivhäften ner i plåtlådor, så att inte mössen skulle knapra i sig dem på nätterna.

Det rum jag minns bäst är salen med en rad pelare vid den bakre väggen och stora fönster mot en stor och takförsedd balkong mot sydväst. Här, i solljuset, fanns ett bord där bröderna skulle läsa sina läxor och göra sin hemuppgifter i räkning och skrivning. Med dagens terminologi skulle man säga att Staffan var ett bokstavsbarn. Han var stor och klumpig, hade svårt för sig i skolan och var ganska häftig. Det var ständigt bråk mellan honom och Lars. Lars var lång för sin ålder och brukade sitta i ett hörn och läsa. I början av 1930-talet ansåg alla att den som gillade att läsa var oduglig för allt praktiskt arbete. Trots att pappa tyckte om att snickra fick Lars aldrig hemma lära sig att använda hammare eller skruvmejsel. Hans framtid var utstakad, Lars skulle gå i pappas fotspår och bli präst.

Min säng stod i sängkammaren. Sängens ben var nedstoppade i tomma färgburkar av plåt. Mössen kunde inte klättra uppför de hala burkarna, så därför fick jag aldrig besök av dem på nätterna. Vinternätterna fylldes huset av märkliga skrik, som kom från någon säng. Då höll några företagsamma möss på att göra sig hemmastadda bland filtar och kuddar.

Mössens Hus låg invid järnvägen och på andra sidan av spåret reste sig ett högt berg, som ibland kallades för Ättestupan. Rakt igenom Ättestupan gick en järnvägstunnel och när snälltågen till och från Stockholm rusade förbi Mössens Hus ekade det i vår stora sal. Jag minns inte hur många tåg som passerade, men det var inte speciellt många. Tågen blev vår klocka. När nattåget från Stockholm passerade mössens hus hördes ett visslande och gällt ljud från loket. Detta var brukets väckarklocka. När senare morgontåget till Stockholm for förbi var det lagom för mina äldre bröder att traska till skolan. Pappa kom hem från pastorsexpeditionen ungefär samtidigt som morgontåget från Stockholm smattrade förbi huset. Då åt vi middag, som oftast bestod av kokt potatis, brun sås och en matsked lingonsylt. När nattåget till huvudstaden dundrade fram plockade mamma fram sina andaktsböcker och det var dags för gemensam aftonbön för de tre barnen. Det jag bäst minns av detta var att Staffan aldrig kunde sitta still när vi efter en tråkig betraktelse om Jesus bad godnattbönen.

Andakterna före jul var spännande och etsade sig fast i mitt medvetande. Jag älskade psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp . . . ” Flera gånger frågade jag pappa om det hade varit ett stort hav där vi bodde och om Gud att stoppat ner sin hand och fått bottnen att resa sig mot himlen och på så sätt skapat berget Ättestupan. Detta var en av de få gånger i livet som pappa tog en fråga från mig på allvar. Gemensamt tittade vi en ett uppslagsverk och jag lärde mig orden förkastning, horst och gravsänka.

Dagen därpå lekte jag bredvid min säng ”Bereden väg för Herran, berg sjunken upp djup stån upp”med de leksaker jag hade i min låda under sängen och med ett par grytlock från köksskåpet. Det blev en väg åt Herran, men ingen av mina dockor passade in för att gå vägen fram. Då såg jag att det låg ett märkligt konstgjort ansikte på mammas säng. Detta fick bli Herran.

Längre än så kom jag inte i leken. Mina bröder hade kommit hem från skolan och de hade genast börjat slåss. Staffan hade hittat en gren i husets trädgård och den använde han som vapen mot Lars, som skrek så det dånade. Det var värre än vanligt och mamma kom rusande från köket där hon tillsammans med vår barnflicka höll på att baka pepparkakor.

”Sluta, Staffan, sluta!” skrek hon desperat. ”Tänk om tomten ser er då . . . ”

Pojkarna hörde inte på. Lars hade fått tag på en tung bok, som han slog mot Staffans ansikte. Då begrep mamma att pojkarna kunde göra precis vad som helst och att någon av dem kunde bli skadad i detta syskonbråk. Hon rusade in i sängkammaren, slet till sig det konstgjorda ansiktet från min lek och smet ut på balkongen, där hon satte på sig masken. Hon ställde sig vid fönstret och bultade hårt mot rutan och sa med skrovlig röst:
”Här finns inga snälla barn, inga julklappar!”

Staffan blev så förskräckt att han släppte grenen och rusade ut i hallen och nedför trappan och bort mot Bokedalens stationshus. Lars följde efter Staffan och nu blev det alldeles tyst i salen. Mamma kom in från balkongen och hade tomtemasken i handen. Då vågade jag mig fram och undrade vad det var för ett konstigt ansikte som skrämt pojkarna. Hon berättade att det blivit modernt att någon i familjen på julafton skulle klä ut sig till jultomte och ha ett skrubbansikte för ansiktet. Detta hade vi aldrig gjort förut och hon hade tillsammans med brukskamrerens fru varit i Göteborg och köpt skrubbansikten på Buttericks.

Pappa kom hem och mamma började gråta. Hon visste inte vart pojkarna hade tagit vägen. Pappa gick ner till banvaktsstugan och hörde om någon där sett pojkarna. Där fick han besked. Staffan hade skrikit som besatt och sagt att troll jagade honom och att han nu måste fly in i järnvägstunneln. Banvakten och pappa gav sig i i tunneln för att leta reda på pojkarna. De traskade i mörkret rakt genom tunneln och kom i kvällsljuset fram till stationshuset i Lerum. Där låg Staffan under en bänk i väntrummet och ylade av skräck. Lars stod i en annan del av rummet och läste i en kvarglömd tidning.

Allt blev kaos denna kväll och mamma glömde bort kvällsandakten. Hon gjorde i ordning en brasa i salens kakelugn och mellan vedträna stoppade hon tomtemasken. Efter detta skyfflade hon ihop det jag byggt och bad mig att omedelbart plocka in grytlocken i köksskåpet.

Det blev en tyst natt och till och med mössen slutade att tassa runt bland leksakerna. I köket luktade det brända pepparkakor. Strax innan nattåget från huvudstaden visslade förbi Mössens Hus hördes märkliga läten från pojkarnas rum. Det var Lars som låg och grät. Han hade, när han ilade fram genom tunneln, varit rädd för tågen, för Staffan och för Gud. Nu hade han ont i hela kroppen och tyckte att hela huset darrade.

Mamma gick efter sin stora illustrerade tyska läkarbok, började bläddra i den men hittade ingen sjukdom som passade in. Då började Lars kräkas. Staffan vaknade med ett ryck och barnflickan fick ta hand om honom, ge honom varm mjölkchoklad och en ostsmörgås. När Staffan sedan fått kläder på sig blev det barnflickans uppgift att följa honom till skolan. Lars fick stanna hemma och mamma förmanade honom att inte gnälla. Hon lovade också att aldrig ner skrämma sina barn med tomten.

Ett par dagar senare kom ett glädjande besked. Pappa hade fått en prästtjänst i Annedals församling i Göteborg. Till våren skulle vi flytta till ett stenhus vid Linnégatan. Här fanns inga möss och vi skulle få vattentoalett, badrum och värmeledning. Julen måste gå i sparsamhetens tecken, eftersom det var mycket nytt som skulle köpas in. Dit hörde bland annat ett par stora klockor, eftersom tågen inte längre skulle klara av dygnsrytmen för oss.

Ordet Linnégatan förstod jag inte och funderade på om detta var Herrans väg mellan horst och gravsänka. Jag försökte fråga pappa om detta, men han förstod inte vad jag menade. Hans tankar var redan långt inne i den nya tjänsten med allt vad det innebar att inte längre vara underställd bruksägaren.

Mössens Hus revs ungefär 20 år senare och Bokedalens hållplats är nedlagd och den lilla banvaktsstugan har också försvunnit. Tunneln genom Ättestupan finns kvar och jag har ganska många gånger åkt tåg genom den.

Många år senare pratade Lars och jag om våra minnen från Mössens Hus i Jonsereds bruk. Då berättade Lars om att han började tvivla på Gud när han rusade som en galning genom järnvägstunneln. Barnatron kom aldrig tillbaka och han blev aldrig präst.

Bilden på tåget nedanför Ättestupan i Jonsered har jag hittat på nätet.

En tanke på “Mössens Hus vid järnvägstunneln.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s