Guds eko i Färgfabriken i Liljeholmen

Guds eko i Färgfabriken i Liljeholmen

Igår i busvädret letade jag mig tillsammans med facebookkompis Carina fram till Färgfabriken i Liljeholmen. Vi skulle titta på två olika utställningar och också fira att jag fyllde år.

Jag hade aldrig tidigare varit i Färgfabriken. Den anrika byggnaden var en upplevelse med en stabil grund byggd av stora ojämna stenar, som kommit till när det gjordes provsprängningar i berget intill Nobels nitroglycerinfabrik i Vinterviken. Fabriken stod klar 1888 och då tillverkades cyklar, skördemaskiner och radsåningsmaskiner i de stora hallarna. Fabriken var unik, eftersom den hade ett eget litet elektricitetsverk. År 1902 köptes fabriksområdet av färgfabrikör Wilhelm Becker. Inne i fabriksområdet fanns då bland annat ett stall och bostäder för några av fabrikens anställda.

Vinden ven mellan de vackra stenhusen och det kändes som om Carina och jag var på väg in i en annan tidsålder med andra rytmer och med annan musik. Det var som om väggarna fortfarande gnolade fram ”Arbetets söner sluten er alla till våra bröder i syd och i nord!” och ” Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.”

För hundra år sedan kunde det i matpauserna i Färgfabriken pågå diskussioner om Guds existens och om marxismens tes att religion var opium för folket. Flera anställda i Wilhelm Beckers färgfabrik var religiösa och gick regelbundet till mötet i Liljeholmens missionshus. Där Essingeleden nu dyker ner i Gröndal hade Frälsningsarmén sina lokaler och soldaterna hade en egen blåsorkester och flera av dessa arbetade på färgfabriken. Bland de anställda hos Beckers fanns också några, som var övertygade marxister och som hoppades på en världsrevolution.

Jag tänkte på allt detta när jag tittade på David Molanders fotografier. De var annorlunda och det genomgående temat var att försöka fånga storstadens liv med livsglädje, gatlyktornas vassa ljus och hur nära man kan vara en katastrof. Någonstans i storstadens bullrande liv går det att hitta frid. I hörnet på ett stort fotografi stod en brandsoldat och funderade över hur han bäst skulle kunna släcka elden. Bredvid hon stod ett par övergivna cyklar och längre bort en bil, som inte såg ut som om den skulle klara nästa besiktning. På ett annat foto försöker ett par poliser avstyra ett ungdomsbråk.

Bilden på storstadens sopberg var gripande. En storstad drar till sig människor från många olika kulturer och folk släpar med sig saker från ett tidigare liv. Allt detta skall smälta in i den nya miljön och mycket passar inte in utan hamnar i soporna. En bild över uttjänta och nötta prylar, gömda bakom ett järnstaket, blev för mig en modern altartavla. Någonstans bland smutsiga plastmattor och trasiga resväskor hade det för de tidigare ägarna från jordens alla hörn funnits en mening med livet.

Utställningen var fylld av storstadens brus. Jag stod stilla, slöt ögonen och försökte tolka de olika melodislingorna, som trasslade in sig in i varandra. Då kopplade jag bort min hörsel och i huvudet ekade en melodi, som jag upplevde hörde samman med den anrika gamla fabriken, med området runt sjön Trekanten och med bilderna. Det var Frälsningsarméns gamla sång om hur det är att komma som främling till en ny miljö. Den gamla sången finns också i vår psalmbok och har nummer 323.

”De komma från öst och väst,
de komma från syd och nord.
Att sitta till bord med Jesus en gång,
och höra hans välkomstord.
Att skåda hans sköna drag,
och mättas av salighet.
Taga del i sång och spel, uti all evighet.”

En tanke på “Guds eko i Färgfabriken i Liljeholmen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s