Vid Mälarens strand, mellan Klubbensbor och 4H-gården i Eolshäll, ligger i en skogsbacke ett stort gult tvåvåningshus med inglasade balkonger mot Mälaren och en parkeringsplats mellan träden. Jag tycker om att gå ner till Mälaren och njuta av naturen och de gamla husen, som ligger omgivna av gamla träd. Just detta stora gula trähus har fångat min nyfikenhet. Vilka har suttit på verandorna och njutit av kvällssolen en varm sommarkväll och vad har de funderat över? Diskussionsämnena för 140 år sedan har jag fått klart för mig. Det var om man verkligen skulle tro på arvsynden, att sprithaltiga drycker var nedbrytande både för kropp och själ, att det äntligen var tillåtet för byarnas folk att samlas till husandakter och att biskop Esaias Tegnér var en aning tokig och att han ibland blickade alltför djupt ner i den vinfyllda pokalen.

Idag är vi stolt över att vi har religionsfrihet i vårt land. Det är självklar att vi kan gå hem till varandra och diskutera vad som står i Bibeln och lyssna på varandras bibeltolkningar. Före år 1856 var detta straffbart, såvida det inte rörde sig om husandakt i vilken enbart de som hörde till familjen deltog. Många, både män och kvinnor, bröt mot detta förbud och för att slippa komma i fängelse valde de att utvandra till Amerika.

År 1856 var det en ny tid som kom. Det var en tid när pigor och drängar kunde läsa och då tidningar inte enbart fanns på herrgårdarnas salongsbord. Det var också en tid landsbygdens folk i de sprängda byarna kunde samlas till andaktstunder i granngårdens kök. Det var många kvinnor, som engagerade sig i denna läsarrörelse. På höstkvällarna samlades kvinnorna för att spinna och då brukade de turas om att sätta sig vid ett talgljus och läsa högt ur någon tidning. Problemet var att det på landsbygden var svårt att få tag på tidningar. Ibland kom det en tidningsförsäljare vandrande och då gällde det att passa på att köpa det som fanns i tidningsbudets väska.

I Stockholm bodde vid denna tid lektor Peter Magnus Elmblad. Han var från Småland och arbetade under många år som präst i Växjö stift. Peter Magnus Elmblad hade som ung på egen hand börjat studera Bibeln och Marin Luthers skrifter. Han upplevde starkt Guds närhet och formade sin egen gudstro, som inte i alla avseenden stämde med kyrkans läror. Det var främst kyrkans lära om arvsynden han hade svårt att acceptera. Jesus hade dött på korset för att sona människornas synder och därför var det orimligt och för många kvinnor stötande att hänvisa till att Eva och hennes efterkommande var belastade med syndastraff för att Eva o paradisets lustgård ätit av kunskapens frukt. Flera gånger sökte Peter Magnus upp Esaias Tegnér för att diskutera bibeltolkningar. Resultatet av dessa samtal blev att Peter Magnus Elmblad avsade sig sin prästvigning och sökte en lektorstjänst t vid ett pojkgymnasium i Stockholm.

Det fanns fler i Stockholm som tänkte som samma sätt som lektor Elmblad. När religionsfriheten äntligen kom beslöt de sig för att ge ut tidningar med ett religiöst innehåll. De vandrande tidningsförsäljarna skulle inte enbart sälja tidningar utan nu skulle de också kunna läsa högt ur tidningarna, sjunga tillsammans med landsbygdens folk och kanske också leda enkla andaktstunder. Dessa försäljare fick yrkesnamnet kolportörer.

Kolportörerna behövde utbildning. Peter Elmblad skänkte sin stora sommarvilla i närheten av Eolshälls brygga till kolportörskolan. Undervisningen började år 1868 och var ettårig. Varje år sökte sig ungefär 30 personer till skolan. Flera av eleverna var ogifta medelålders kvinnor ur medelklassen och de andra var drängar och pigor från den svenska landsbygden. Den tidning, som de i första hand skulle sälja var Budbäraren, men de hade också andra tidningar i sina väskor.

Eleverna i kolportörskolan hade tillgång till två kök och en tvättbrygga vid Mälaren. Det mesta av det praktiska arbetet gjorde de själva. Ett av problemen var att det var ont om dricksvatten i området och ett annat att de i alla väder på en smal väg måste kämpa sig fram till Hägerstens gård för att köpa mjölk. I närheten av den stökiga sjökrogen Pettersberg fanns ett litet gårdsslakteri kanske fanns det också ett bageri i närheten av krogen. Hit var det knappt en kilometer att gå och jag gissar att det blev de manliga eleverna på kolportörskolan som fick göra dessa inköp. Sjöbusarna på Pettersbergs krog var till och med prästen rädd för.

Det finns inga noteringar om att det fanns ett stall vid den fromhetens gula villa. Allt måste eleverna själva bära hem till sin skola. För att bistra vinterdagar när snöstormen yrde runt huset och vargarna ylade på Mälarens is var det säkert någon som undrade om Gud verkligen stod vid deras sida. Då gällde det att muntra upp varandra och se varje stormby som en utmaning från Gud.

Trots alla praktiska problem sökte sig 30 nya elever till skolan varje år. På 1870-hade världen blivit större för de kristna ungdomarna. För dessa räckte det inte att traska runt på landsbygden med sina tidningsväskor och leda enkla andakter i böndernas kök. De fick kallelse av Gud, de skulle ut och omvända naturfolken i Afrika och Sydamerika till kristendomen.

Kolportörskolan i fromhetens gula villa vid Mälaren fanns i 19 år. Efter detta slogs den samman med missionsskolan för utlandet och flyttade till Döbelnsgatan i Stockholm. Här blev livet enklare, det var lätt att få tag på både dricksvatten och mat.

Den gula villan får mig att fundera över varför Esaias Tegnér och Peter Magnus Elmblad aldrig kunde komma överens om Bibelns berättelse om syndafallet och arvsyndens roll i kristendomen och varför man inte behöll Peter Magnus Elmblad i svenska kyrkan. Han skulle säker ha blivit en mycket bra biskop i till exempel Linköpings stift. Min personliga åsikt är att biskop Tegnér tyckte att frågan om arvsynden var obehaglig och att han hellre ville diskutera den klassisk grekiska filosofin med andra lärda män än syndabekännelsens hårda ord ”Jag fattig, syndig människa, i synd född i alla mina livsdagar har brutit mot dig . .” med en enkel präst i Jönköping.

Det är varken psalmer eller bibelcitat som virvlar genom mitt huvud de blåsiga vinterdagar jag står framför fromhetens gula villa mellan Klubbensborg och Eolshäll. Det är samtalen mellan biskop Tegnér och lektor Elmblad. Dagens gymnasielever vet ingenting om vad de stod för och om de har stött på Esaias Tegnér under en lektion i litteraturhistoria så blir slutomdömet om honom att han var en småtokig kvinnotjusare. Kanske stöter de på Gustaf Frödings dikt om ett kalas på biskopsgården med Esaias Tegnér som värd.

”Det lider mot slutet av biskopskalaset
och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
och fyller det bräddfullt med skummande vin
och blinkar i smyg åt sin vän Heurlin.
Prostinnorna tystna, kaplanskorna tiga,
och halvmätta suckar av vördsamhet stiga
ur prostarnas djup, och bedrövat och tungt
mot tallriken blicka kaplan och adjunkt.
Av lyssnande andakt gå moln genom salen
i väntan på ett av de frejdade talen,
där biskopen plägar att utsmycka tron
med tankfulla bilder och klangfull ton.

Men Foibos Apollon i gnistrande char
olympisk och ljus över Thule far,
och strålar från gudomens härlighet stanna
bland lockarnas virvarr kring biskopens panna
och skänka ett stycke av grekisk stil
åt biskopens fina, förnäma profil.
Och biskopen reser sig, ögonen ljunga
av trotsets, men icke av trones sken,
och attiskt är saltet på biskopens tunga
och tankarna komma direkt från Atén.
. . .
Men snart går en viskning i lön genom salen:
”Herr biskopen blickar för djupt i pokalen,
om detta får gå, så blir biskopen galen!”
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.”